ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland, häfte 1, 1940. Författad av Alarik Degerman.

När man i Sveriges politiskt intresserade kretsar söker att taga ställning till den tyska nationalsocialistiska revolutionen, så sker detta merendels med uppmärksamheten ensidigt riktad på den yttre förvandlingen i det nya Tyskland, men med fullständigt förbiseende av den inre förnyelse och kulturella pånyttfödelse, som där försiggått och alltjämt pågår.

Med envisheten hos en Motvalls kärring har man stirrat sig blind på den politiska omvälvningen utan att ett ögonblick betänka den inre själsligt-andliga förvandling, för vilken den tyska människan brutit väg. I strid med alla fakta, slungas idag den anklagelsen mot Tredje Riket, att det icke blott brister i utan till och med är fientligt ställt till kulturen. Om denna anklagelse är ärligt menad – men detta är inte så säkert – vari bottnar den? Helt visst i den fullständiga tankeförvirring med hänsyn till kulturbegreppet, som är ett så utmärkande drag i tidens ansikte. Utan överdrift kan det sägas, att inom stora kretsar av vårt land ingen klar uppfattning råder om detta begrepp. Som regel förblandas kultur och civilisation. Denna begreppsförvirring omöjliggör varje objektivt bedömande av det nuvarande Tyskland. Endast den kan förstå det storslagna i den tyska revolutionen, som fattat skillnaden mellan dessa två begrepp.

Betecknande är, att Churchill en gång kunde skriva, att Tyskland var en världsgåta. Det kan man förstå. Ingen människa begär, att en liberalistisk politiker skall fatta vårt germanska broderlands kulturförnyelse. Därtill kräves ett större medvetande än vad som rymmes i en partipolitikers abstrakta själ. Tyskland är ingen världsgåta för andra än dem som brista i verklighetssinne. Det är för övrigt, mycket lätt att påvisa i vilket avseende denna verklighetsbrist föreligger. Det är med hänsyn till de själsligt-andliga realiteterna. Varje upplyst människa måste väl medge, att det vore vansinnigt att påstå, att en stat vore kulturell blott därför att den saknade en eller flera analfabeter eller i socialt avseende icke stod på det primitiva naturstadiet. Och likväl, när man i diskussionen rör sig med begreppet kultur, så sker det på ett sätt som skulle kulturen bestå av blott och bart civilisationens välsignelser, allt det yttre, synliga, konstaterbara i den organiserade staten.

Enligt detta betraktelsesätt har det icke synliga ingen existens över huvud taget. Det är ingen impertinens att påstå, att många, kanske de flesta, människors kulturuppfattning är av denna enkla art. Men kulturen var nu aldrig någonting synligt. Den är och kommer alltid att förbli osynlig. Den är en högre verklighet, en realitet på ett själsligt plan. Den är ett tillstånd men icke någon form. I formen däremot visar sig civilisationen. Den är fri och obunden. Dess landvinningar beröra hela jorden. Den har universell räckvidd. Vi veta, att greker och romare vid en tidpunkt då ingen civilisation i västerländsk mening fanns, för flera tusen år sedan, ägde en enastående kultur. Vad visar detta? Det visar, att ett folk mycket väl kan äga kultur men sakna civilisation. De flesta av Europas stater av idag äger otvivelaktigt civilisation – men huru många äger kultur? Frågan finner sitt svar om man närmare granskar kulturens betingelser och väsen.

Till att börja med: Vilken är kulturens betingelse? Det är ett folks själ, dess speciella egenart. Vad som icke har sina rötter i denna egenart hos folkkroppen är civilisation.

Redan här här visar sig skillnaden mellan civilisation och kultur. Kulturen förutsätter själslig egenart, civilisationen blott och bart förstånd och intellekt. Härav följer civilisationens hemlöshet. Den kan vara både här och där. Kulturen däremot är ingen vagabond. Den är nationellt begränsad. Den är alltid fast rotad i ett speciellt folks själ. Detta gör, att den inte kan vara internationell och universell. Den är till själva sin natur folklig och nationell. Intellektualisten kan aldrig förstå kulturens väsen, ty för honom äro själ och intellekt identiska begrepp. Det är även betecknande, att den tyska revolutionen rönt den minsta förståelsen just från de intellektuellas sida. Detta är ingen tillfällighet utan högst naturligt.

Verklig kultur förutsätter idealism, kamp för idéer. Där denna kamp upphör, sänker sig kulturskymningen över ett folk. Sann kultur vårdar och utvecklar den individuella och folkliga egenarten, medan civilisationen däremot förintar den, avsjälar och nivellerar.

Det tyska folket har icke sökt i fjärran efter återlösning och befrielse utan inom sig självt. Och vad har det funnit? Sin inre kraft, själ och egenart, och i samma ögonblick denna upptäckt gjordes, väcktes en ny vilja till liv i det tyska folket och en ny människa uppstod: den faustisk-zarathustriska människan, den skapande människan, Nietzsches geniala övermänniska.

Tysklands kulturförnyelse hör på det intimaste samman med den enskilda människans uppvaknande och förvandling. Vartill syftar denna förvandling? Helt enkelt detta: ett utrotande av den egoistiskt-mammonistiska andan, den anda som finner all lycka i pengar och hånskrattar åt ideal. Detta är den stora, den förblivande uppgiften för den tyska kulturförnyelsen.

Vad är nu kultur enligt det nya Tysklands mening? I korthet följande: Kulturen är självtukt i motsats till civilisationen, som är egoism. I en kultur härskar tjänandets, i civilisationen förtjänandets tanke. Kultur är självbesinning i betydelsen av ny anda, civilisation är en förkvävning av personligheten och en nivellering av det överlägsna och högvärdiga. Kulturen är världens och livets besjälande med folkets och gemenskapens anda, civilisation är världens och livets avsjälning.

Typiskt för verklig kultur är hållning, stil, men denna hållning finnes blott där, varest inre hållning föreligger. Civilisationen däremot är självsvåld och hållningslöshet. Civilisationen förhindrar eftertanke och besinning och bereder villkor för karaktärslöshet. Kulturen leder till frihet under högsta ansvar, civilisationen till frihet under ansvarslöshet.

Kultur innebär karaktärens herravälde över den ansvarslösa massan, den tänkande, djupsinnade människans makt över de tanklösa och ytliga. Civilisationen leder till raka motsatsen.

Kultur är den skapande människans, geniets seger över massmänniskan. Civilisationen leder till de skapande personligheternas död och en likvärdig ”demokratisering” av världen, till massmänniskans herravälde över de stora personligheterna.

Tredje Riket dekreterar: Före 1933 voro tysk konst och kultur och allt folkligt över huvud taget undertryckt av tyskfientliga och rasfrämmande element. I det nya Tyskland är detta fritt. Det gamla Tyskland ägde civilisation, det nya Tyskland har kultur.

Före 1933 låg Tyskland slaget till marken. Det reste sig genom att befria sig från sina fiender. Idag är det starkt, självmedvetet och mäktigt. Det litar på egen kraft!

— Alarik Degerman