KAPITEL 19. Att göra uppoffringar och avstå från saker är ofta nödvändigt och handlar inte om att hata livet, utan om att värna livet samt sträva framåt och uppåt.
Den tyska människan står med båda fötterna mitt i livet. Han glädjer sig över detta liv och griper, med all tacksamhet till gudomligheten, efter detta livs frukter. Den största glädjen är dock för honom att få samarbeta för att uppfylla och fullända guds skapande verk, att själva kunna gestalta sitt liv i enlighet med de stora eviga lagarna, att med egen kraft få skapa, så och skörda. Den tyska människan känner bara till ett fullt och ovillkorligt ”Ja” till detta liv.
Men just för att vara tysk betyder fullständig livsbejakelse, upphöjer sig för de tyska människorna om och om igen förpliktelsen till försakelse och uppoffring.
Självklar är försakan av alla de saker, bekvämligheter, lustar och nöjen, som med säkerhet leder till varaktig skada av det egna livet och folkgemenskapens välbefinnande. Stimulerande men giftiga droger av olika slag kan i små doser liva upp en håglös människa, ge en kraftlös människa ny energi, utan att därvid på något sätt skada. Tygellös njutning av olika fysiskt eller mentalt verkande droger är dock alltid en nackdel. Hur lockande eller glansfull frestelsen än är, så gäller i detta avseende bara ett tydligt nej, ett starkt avståndstagande.
Den tyska människan kommer alltså ibland att avstå från ofarliga nöjen och framför allt från livets bekvämligheter, för att så bevara sig från slapphet, stelhet, förkalkning och inskränkthet.
Den som är van med svårigheter och kamper, behöver inte öva denna typ av försakelse. Men den som lever sina dagar i överflöd och välbefinnande, den som är bortskämd med lycka, den vars liv i jämn bekvämligt flyter på, den måste bemöda sig för att hålla sig frisk, kraftfull, flexibel och beredd till insats genom planerad frivillig försakelse.
Den tyska människan är alltid medveten om, att han inte står ensam i livet, utan är en del av folkgemenskapens stora organism. När en folkfrände lever i nöd, då är personen vid hans sida skyldig att kamratligt bistå honom, att hjälpa honom, även om det kräver en försakelse att stödja honom, även om denna hjälpsamhet kräver personliga uppoffringar. När en medmänniska svävar i fara, då är det naturligt för varje tysk att bistå denne också om det betyder fara och obehagligheter för den egna personen.
Självuppoffring och försakelse till förmån för folkgemenskapen har för den tyska människan blivit en kamratlighetens självklara plikt. Under historiens gång har en sådan uppoffring och försakelse visat sig vara en mycket speciell dygd. För den tyska människan hör detta till den naturliga attityden. En förgången värld har ibland offrat och försakat av ”storsint” nedlåtenhet och nådig barmhärtighet. Vi uppfyller därvid glatt en naturlig plikt. Men så länge man inte har uppfyllt denna plikt, så får man som tysk människa inte uppnå en inre ro, ett djupt inre tumult måste råda, man får inte vara fri och glad.
Om folkgemenskapens bästa kräver det, måste den tyska människan också en gång avstå från sitt sinnes fria utveckling och sin egen vilja, utan måste istället inordna sig med full militärisk disciplin i en bestämd och begränsad livsstruktur. Det är ofta svårt just för den kreativa människan att utan förbehåll foga in sig i en föreskriven ram. Men likväl avstår han utan protest, utan en tanke på avståndstagande till förmån för den egna viljan, när en enad militärisk insats krävs.
Den tyska människan offrar egendom och ägodelar, han avstår hälsa och lycka, han skänker hela sitt liv med full uppriktig glädje och ärlig entusiasm, om gemenskapens liv – folkets eviga existens – därigenom bevaras och räddas. Att välja hjältedöden för folk och hemland är den största uppoffringen och den svåraste försakelsen en människa kan göra. Miljontals tyskar har gjort detta blodsoffer under historiens gång. De är eviga påminnelser till offer och försakelse. Genom detta offer och denna försakelse växer människan utöver sig själv och träder in i den stora, gudomliga evigheten.
Uppoffring och avsägelse innebär för den tyska människan inte en livsutarmning eller livsförnekelse.
Uppoffring och försakelse har för honom bara mening, om därigenom livets krafter lyfts och stärks, förfinas och härdas. Just ur livsbejakandet växer försakelsen. Stor och härlig är varje försakelse, om därigenom grund för nytt liv och blomstring, för ny sådd och ny skörd frigörs och skapas.
Hoppa till huvudinnehåll
