KULTUR. I år är det 50 år sedan en av 60-talets stora händelser, The Summer of Love. Kulmen av en tid av frigörelse, drogromantik och banbrytande musik. Men vad hände med vit musik under denna period? Fanns det inga yngre musiker som spann vidare på den amerikanska musiktraditionen? I den här artikeln listar jag upp fem kanske inte alltför kända musiker och grupper som gjorde just det, förde folkmusik, bluegrass och country/westernmusiken vidare.
Inte alla imponerades av the Summer of Love.
Slutet av sextiotalet var en intressant tid. Mängder av människor började se igenom demokratin och kapitalismens lögner och hela världen tycktes stå inför en ny tidsålder av ”fred, kärlek och förståelse”. Under denna tid spelade musik en väldigt viktig roll och när världen skakades av att Amerika valde att agera som demokratins förkämpar genom att ge sig in i Vietnamkriget blev musiken ännu viktigare.
Allt detta kulminerade för 50 år sedan under sommaren 1967, vilken kommit att kallas ”the summer of love”. Det är svårt att föreställa sig den enorma kulturella utvecklingen som formligen exploderade under denna tidsepok. Världen såg ljuset av de första hårdrocksbanden, pop och rockmusiken tog gigantiska kliv världen över. Namn som Beatles, Rolling Stones, Black Sabbath, Led Zeppelin och The Who satte en stor prägel på musiken som vi känner till den idag.
Men samtidigt som allt detta skedde och musikindustrins affärsmän såg sina chanser i allt det nya frodades en annan kultur, en sprungen rakt från den amerikanska folkmusiken och den vita musiktraditionen. När man säger Summer of Love tänker nog väldigt få på vit musik och country men långt bort från de kommersiella listorna och radiostationernas favoriter skapades det stor musik under denna period, väldigt vit musik.
En sak får vi ändå ge hippisarna under 60-talet, de gjorde bättre skyltar än dagens rödingar.
I mitten av 60-talet började en del musiker blanda in folkmusik och country i pop och rockmusik, något som kom att kallas Countryrock. Det är svårt att säga vem som var först med detta bortglömda fenomen som i stort bara levde under slutet av sextio och början av sjuttiotalet men jag ska ge mig på ett försök i den här artikeln.
Jag har här listat upp fem viktiga artister från denna tidsepok. Somliga ligger en bit från den kommersiella mittfåran och andra kanske är kända för några. Men den genomgående tråden är deras kärlek för amerikansk folkmusik och country och att de alla håller en väldigt hög kvalitet, kanske till och med högre än stora delar av resten av musiken från denna tidsperiod.
5. Poco. Poco bildades 1968 i Los Angeles ur spillrorna av popbandet Buffalo Springfield. Poco kan nog ses som föregångaren till den populära rockgruppen Eagles då en av frontfigurerna lämnade Poco för att bilda Eagles 1969. Poco hette i början Pogo efter en seriefigur men bytte namn till Poco efter att de blivit stämda av seriens skapare.
Poco 1969.
Poco blandar country och western med rock ’n roll i sin musik. Texterna handlar ofta om cowboys, naturen och den gamla goda tiden under vilda västern i Amerika. Precis som de övriga på den här listan så håller deras alster alltid en väldigt hög kvalitet. Kristallklara produktioner med väldigt talangfulla musiker som kan spela allt från banjo och fiol till elgitarr och trummor. Här har jag valt en lite hårdare låt från deras repertoar som sträcker sig över 20 album från 1969-2013
.
4. Gram Parsons. 1966 hoppade en ung student vid namn Gram Parsons av sina studier vid Harvard University för att spela rock och countrymusik istället. Han bildade bandet International Submarine Band. Namnet togs även det från en tecknad serie, Our Gang och en fiktiv musikgrupp i denna.
Med stora planer för framtiden flyttade bandet till Los Angeles och spelade in en skiva som släpptes 1968. Men tyvärr var de alldeles för långt före sin tid. De klädde sig som cowboys och spelade folkmusik, country och rock i en tid när Beatles just tagit världen med storm. Töntig och vit musik var inget nån ville höra talas om i kärlekens tidevarv i Amerika eller resten av världen.
Gram Parsons 1967.
Men Gram Parsons hade talang och det dröjde inte länge innan en manager vid ett stort skivbolag upptäckte Parsons och 1968 blev han en medlem i det stora popbandet The Byrds vilka hade problem då flera medlemmar hoppat av och ersättare behövdes. Parsons övertalade bandet att åka till Nashville och spela in en countryrockskiva vilket, hur märkligt det än kan låta, lyckades.
Men historien upprepade sig och skivan floppade och det varade bara lite mer än ett år innan han och The Byrds gitarristen Chris Hillman hoppade av och bildade bandet The Flying Burrito Brothers. Detta höll dock inte heller speciellt länge och 1970 startade han sin solokarriär och 1971 började han turnera tillsammans med countrysångerskan Emmylou Harris.
Tyvärr tog det hårda countrylivet kål på Gram Parsons som dog 1973. Men under sin korta karriär hann Parsons göra en mängd bra countryrock och westernlåtar. Många av hans låtar har kommit att spelas in av stora artister som Lemonheads, Black Crowes, Beck och Nazareth för att nämna några.
Även om Parsons inte är någon superkändis så var han en viktig brygga mellan rocken och countryn som vi ser den idag och han är fortfarande en stor influens för mängder av pop och rockmusiker. Låten jag valt här kommer från hans tidiga karriär med The International Submarine Band.
3. Emmylou Harris. Emmylou gick ut high school i Virginia som bästa student med en stipendium, framtiden såg utstakad ut men hon hade countrymusiken i blodet. Hon övergav studierna och gifte sig med en låtskrivare och spelade in en skiva 1969. Men skivbolaget gick i konkurs och hon tvingades flytta hem till sina föräldrar igen. Trots alla motgångar kämpade hon vidare med en liten lokal countrytrio som spelade på olika barer och klubbar.
Emmylou Harris 1970.
En kväll 1971 satt Chris Hillman, som jag skrivit om ovan, i publiken. Hillman rekommenderade henne för Gram Parsons som letade efter en kvinnlig sångerska till sitt första soloalbum. De kom att bli ett lyckat countrypar framtill Parsons död. Men Emmylou körde vidare och är fortfarande aktiv och har idag närmare 40 skivor bakom sig. Låten jag har valt här är första spåret på hennes andra skiva från 1975.
2. Nitty Gritty Dirt Band. 1966 bildades bandet i Long Beach, Kalifornien. Bandet började som ett så kallat ”jug-band”, det vill säga ett band där man spelar på hemmagjorda instrument. De inriktade sig på folkmusik från Kalifornien. Som man kan förstå så slog aldrig detta igenom, inte ens 1968 då de började med trummor och elektriska instrument.
Nitty Gritty Dirtband 1966.
1972 fick bandet en idé om hur de skulle kunna göra något stort som countryband, de frågade banjolegenden Earl Scruggs om han ville vara med. Givetvis tackade Scruggs ja, när de sedan frågade Doc Watson och fick samma svar var bollen i rullning. De samlade ihop äldre musiker som haft karriärer under 40-50-talen till vad skulle komma att bli ett trippelalbum, Will the Circle be Unbroken. Namnet är taget från en gammal amerikansk sång och tanken med projektet var att knyta ihop generationerna, gamla musiker med unga och på så vis föra folkmusik, bluegrass och countrymusik vidare.
Totalt medverkar över 30 musiker på detta trippelalbum. En intressant detalj är att den äldre generationen ville att alla låtar bara skulle spelas in på en eller två tagningar och för att skapa en avslappnad känsla är även pratet mellan låtarna med på skivan. Det ger en känsla av att de bara gått in och satt sig vid mickarna och spelat in skivan rakt av och med tanke på hur invecklade vissa låtar är rent musikaliskt är detta väldigt imponerande.
Nitty Gritty i studion under arbetet med Will the Circle be Unbroken.
Detta blev en given succé och bandet drog fulla hus i den amerikanska södern. Bandet blev större och större och var faktiskt det första amerikanska bandet som turnerade i Sovjetunionen med hela 28 spelningar varav en sändes på TV med en uppskattad publik på otroliga 145 miljoner.
1989 återvände de till Nashville igen och spelade in dubbelalbumet, Will the Circle be Unbroken vol.2. På den delen medverkar även yngre musiker som bland annat Johnny Cash, Chris Hillman, Emmylou Harris, Roger McGuinn och John Denver. 2003 kom del 3 i serien, även den ett dubbelalbum, och där medverkar ännu yngre musiker som Dwight Yoakam, Tom Petty och Alison Krauss bland alla andra country och bluegrass-stjärnor.
Nitty Gritty Dirt Band har hittills spelat in kring 30 skivor och firade 50-års jubileum 2016 med en utsåld konsert på Ryman Theater, givetvis var det en stort antal folk, country och bluegrassmusiker som gästartister så cirkeln kommer förhoppningsvis att förbli obruten. Låten jag har valt här är från Will the Circle be Unbroken vol.3.
1. Gene Clark. Gene Clark föddes i Tipton, Missouri i en tysk-irlänsk familj. Clark växte upp med 12 syskon i ett litet hus på landet utan el eller rinnande vatten. Clarks far var en hängiven countryfantast och han lärde Clark att spela munspel och gitarr vid unga år. Clark fattade tidigt tycke för folkmusik och efter han gått ut high school bildade han ett eget folkmusikband.
Gene Clark 1964.
Clark hankade sig fram med några mindre folkmusikband innan han erbjöds en plats i ett större och etablerat band, The New Christy Mistrels. Men då Clark hörde Beatles för första gången bestämde han sig för att lämna gruppen och flyttade till Los Angeles i jakt på något annat. Väl i Los Angeles såg han en folkmusiktrubadur, Roger McGuinn spela. Han imponerades och frågade McGuinn om de inte borde skriva musik tillsammans och inom kort bildade de tillsammans med David Crosby bandet The Byrds 1964.
Som bekant blev detta en enorm succé och de var snart ett namn att räkna med i storlek med Beatles och Rolling Stones, men Clark tyckte att det gick alltför fort. Som en kille från landet som var självlärd kan man förstå att pressen och berömmelsen tog ut sin rätt och i samband med att bandet skulle flyga till England på turné krävde Clark att bli utsläppt ur planet. ”If you can’t fly, you can’t be a byrd.” ska Roger McGuinn ha sagt till Clark när han vände berömmelsen och framgångarna ryggen 1966.
Från och med den stunden började Gene Clarks långa uppförsbacke. Soloskiva efter soloskiva floppade då Clark hellre skrev musik i sitt hus på landet än att turnera. Detta gjorde det mer eller mindre omöjligt för honom att saluföra sina alster. På den tiden var turnéer och radiotid något viktigt för att nå ut till människor, vilket Clark drog sig för att göra. Men i många år gick det ändå bra då han levde gott på sina royaltys från tiden i The Byrds.
Men allt eftersom slutade pengarna att ticka in och han tvingades att börja turnera och visa upp sig alltmer. Då han led av svår scenskräck och fobi för att flyga blev detta väldigt sporadiskt och han hankade sig fram till sin död 1991.
Enligt vissa dog han av ett hårt countryliv men hans fru påpekar att han var i fin form, nykter och skötsam när han dog. Han hade just fått ett nytt skivkontrakt och var exalterad över att göra en ny skiva när han hittades död av naturliga orsaker, blödande magsår, enligt rättsläkaren.
Även om han inte är något vidare stort namn idag såg hans första skivbolag som soloartist honom som en ny tids Elvis Presley. Han var ung, snygg och en lysande musiker och med rätt marknadsföring hade han nog kunnat nå väldigt långt. Men finns inte viljan att springa mammons ärende så sjunker man snabbt i glömska och även om i stort sett hela Gene Clarks katalog består av fantastisk musik gjorde han just detta.
En ny Elvis, en surfare eller countryrockens okrönte kung? Gene Clark 1974.
Enligt många var det Gene Clark som skapade hela countryrockgenren med sin medverkan i The Byrds och hans första soloskiva från 1967. Hans bakgrund på landet och att han var nästintill självlärd gjorde honom till något unikt. Han spelade helt enkelt inte efter ”reglerna”. Han hittade på egna ackord, han sjöng som han själv tyckte lät bra och sydde in folkmusik och country i pop och rock, något som var i stort helt obeprövat vid den tidpunkten.
Jag har här valt två låtar, en från hans första soloskiva och en senare från 1974 för om man är en bortglömd ”Elvis Presley” förtjänar man två låtar.
Hoppa till huvudinnehåll
