POLITIK. En livlig debatt har uppstått mellan politiska debattörer om huruvida vänsterns begrepp ”strukturell rasism” har skapat en ny form av antirasism där raskampen står i centrum.
Sasha Johnson, BLM. Foto: RT News/Facebook.
Den senaste tiden har en livlig diskussion förts mellan några av landets ledarskribenter, där de borgerliga skribenterna har anklagat dagens vänsterrörelse för att ha skapat en helt ny innebörd i begreppet ”antirasism”.
Håkan Boström, ledarskribent på liberala Göteborgs-Posten, menar att den klassiska färgblinda antirasismen – att inte bedöma människor efter deras hudfärg och hårfärg – numera anses som något problematiskt hos den nya vänstern och skriver:
För att vara goda antirasister ska vi nu inte längre blunda – utan öppna ögonen för hud- och hårfärgens betydelse. Vi ska bli medvetna om vilken ”raskategori” vi tillhör och vad det innebär, inte låtsas vara några världsmedborgare eller klä (ut) oss i andra gruppers uttryck och stilar. Det som nyss var framsynt är plötsligt imperialistiskt.
Boström exemplifierar sitt påstående med hur kreditföretaget Klarna speciellt listar ”svarta affärsägare” på sin hemsida, hur Aftonbladets ledarsida numer med självklarhet talar om ”vita”, ”icke-vita” och ”rasifierade” i politiska analyser, och hur BLM-rörelsen krävt att rasifierade ska göra sig synliga som grupp, organisera sig och kräva sin rättmätiga del av kakan i ”raskampen”.
Strukturell rasism
Hela idén om ”strukturell rasism” har i själva verket sitt ursprung i USA, grundad på en postkolonial analys där ojämlika maktförhållanden mellan grupper förklaras ha sitt ursprung i historiska orättvisor, förtryck och utsugning. Boström ställer sig tveksam till hur det narrativet – och BLM-devisen att ”vit tystnad är våld” – används av den antirasistiska vänstern i Sverige:
Att den svenska invandrarbefolkningen i huvudsak har kommit till Sverige tack vare en en humanistiskt motiverad politik – snarare än på grund av förtryck, slaveri och kolonialism från svensk sida – är inget man tar hänsyn till över huvud taget.
Boström menar att vänstern idag har ersatt klassbegreppet, som inte längre är politiskt gångbart, mot rasbegreppet som bas för sitt samhällsomvandlande projekt. Därmed blir den nya antirasismen ingenting annat än ”vänsterrasism”. Men här blir den ideologiska kullerbyttan fullständig, något som Boström sätter fingret på:
Naturligtvis kommer strategin skapa en motreaktion och stärka de krafter som vill att också majoritetsgruppen ska organisera sig politiskt efter etnisk identitet. Etniska konflikter är mycket mer svårlösta än klasskonflikter. Det går att göra klassresor men det går inte att göra ”rasresor”.
Att majoritetsbefolkningen, som i de vita Västländerna fortfarande är vit, skulle tillåtas organisera sig politiskt efter samma rasprinciper är naturligtvis otänkbart för hela det politiska etablissemanget.
Docent Lena Sawyer vid Göteborgs universitet förklarar i Vardagens antirasism (Antirasistiska Akademin, 2015) att rasism inte ska ses som personliga attityder utan som något strukturellt. Rasism är att etablera en över- och underordning mellan majoritetens och minoriteternas raser.
”Rasism mot vita är berättigat motstånd”
Med detta synsätt kan det aldrig förekomma någon rasism mot överordnade grupper som ”vita svenskar”. Rasistiska attityder och handlingar från medlemmar av en underordnad grupp mot en överordnad, det vi brukar kalla svenskfientlighet, kan till och med betraktas som motstånd mot den strukturella rasismen, enligt Sawyer.
Socialdemokratiska Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg delar Sawyers analys och tycker att vita måste sluta att bli så kränkta. Stenberg hyllar boken Vit skörhet (Natur och Kultur, 2021) där författaren Robin DiAngelo påstår att vita amerikaner alltid reagerar med kränkthet när mångfald och rasism diskuteras.
Stenberg kallar boken för ”en käftsmäll” för oss vita och menar att samma typ av förnekelse av systemets strukturella rasism finns hos oss svenskar:
I grund och botten handlar det om förnekelse i flera steg som majoritetssamhället hjälps åt att upprätthålla. Som det tjänar på. Förnekelsen av att den gemensamma ”vita” identiteten som bygger på ett motsatsförhållande mot minoritetssamhället. Om att inte vilja se hur den kollektiva identiteten innebär en överhöghet. Och mitt i all denna förnekelse är majoritetssamhället heller inte särskilt brydda av hur de icke-vita medmänniskorna mår, eller ser på förnekelsen, vilket kanske är det allra värsta.
Stenberg hånar Boström, kallar hans resonemang löjligt och frågar retoriskt: ”Varför vågar de inte se makten de sitter på, som DiAngelo försöker uppmuntra? Erkänna sina fördelar i ett samhälle byggt på det vita majoritetssamhällets upphöjdhet?”
”En konspirationsteori”
En annan av GP:s ledarskribenter, juden Adam Cwejman, förkastar däremot helt resonemanget i Di Angelos bok och kallar ”den ständigt närvarande strukturella rasismen” för en konspirationsteori som har fått ”löpa amok”:
På grund av att idéerna om strukturell rasism uppfattas som så riktiga – rentav nödvändiga för ett samhälle som eftersträvar jämlikhet – ifrågasätts de inte. Det självklart goda finns det bara två sätt att förhålla sig till: Antingen för eller emot. Det finns bara två lägen en vit person kan ha i förhållande till sin vita strukturella arvsynd. Antingen är man en del av problemet eller en del av lösningen […]
Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas. Tankefiguren känns igen från maoist-vänstern från 1960-talet. Kritiker ”förnekar problem” eller ”utövar sin makt”.
Maoist-vänstern hade i sin tur hämtat inspiration till sin kulturrevolution från den judiska kulturmarxistiska Frankfurtskolan, framför allt från Herbert Marcuse, som redan tidigare övergav klasskampen som politiskt förlegad och ersatte den med minoriteternas raskamp och vurm för tredje världen.
För oss nationalsocialister är det välkommet att begreppen ras och raskamp förs upp på den politiska dagordningen igen. Kampen mellan raserna är mer högaktuell än någonsin tidigare. Den nya ”vänsterrasismen” gör det dessutom intressant att följa hur ett eventuellt lagförslag mot rasistiska organisationer ska definieras.
Hoppa till huvudinnehåll
