Varför detta tjat om Tegnér? En till synes obetydlig 1800-talsförfattare vars diktning är död sedan länge. Tiderna har förändrats. Författare byts ut och ersätts med nya internationella- och kulturmarxistiska* författarskap. Författarskap som följer samhällsutvecklingen, som normaliserar avvikelser och som är så politiskt korrekta att våra förfäder vrider sig i gravarna. Tegnér har ingen plats i det rådande samhället, lika lite som Nietzsche, Wagner eller Linné har det. De är döda, obetydliga och inaktuella. De är en del av historien, en del av det förflutna. Men de är en del av historien som det rådande samhället helst inte vill kännas vid.

 

Svenskarna är får! De litar blint på sin herdes beskydd mot den ondsinta vargen. Han förföljer den, driver bort den och kliar sedan sitt får bakom örat innan han leder in den i slakthuset. Svenskarna går mot sin död, lyckligt ovetandes om att det är deras herde som leder dem dit.

Några har redan förknippat metaforen med mångkulturen. Andra gör det nu. De flesta förstår inte alls vad Tegnér har med saken att göra. Men faktum är att han är högst relevant i ämnet. ”Men hur?”, undrar ni.

Etablissemanget är allt det vi inte är. De är allt det vi inte heller vill vara. Mot denna bakgrund kan man förvänta sig att allt det etablissemanget strävar efter att bekämpa, egentligen är någonting bra. Dess starkaste medel för att splittra det svenska folket och för att bekämpa vår kultur, är den politiska indoktrineringsanstalt som kallas för ”skola”. Här läggs grunden för de politiskt korrekta värderingar som långsamt förvanskar vår syn på den egna kultur- och idéhistorian** och som förringar de nordiska idealen och normerna, till maktelitens fördel. Det är med andra ord här, i skolan, som vår sociokultur*** och samhällsstruktur förändras från grunden, utan vidare motstånd. 

Men var i hela friden kommer Tegnér in?

Esaias Tegnér var länge känd som Sveriges nationalskald och en av våra viktigaste kulturpersonligheter för sin tid. Han skrev både epos (längre berättelser på vers), lyrik (dikter), tal och brev och var i många avseenden den störste inom flera av genren. Tegnér tillhörde göticismen, en nationalromantisk rörelse vilken i huvudsak inriktade sig på svensk kultur och nordisk forntid. Som begreppet ”nationalromantik” antyder, var rörelsen nationalistisk och romantisk. Man hyllade fosterländska ideal, naturen och landsbygden, och vikingar och gamla seder lyftes fram som vårt bortglömda arv. Ett högst aktuellt ämne idag.

”Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, 
Folk, som ärft hjeltars land och deras dygder glömmer! 
Ur skuggan af min dal jag egnar dig en sång. 
Dig söfver smickrets röst; hör sanningens en gång!”

I sin inledning till dikten Svea, förklarar Tegnér att vi har blivit vilseledda att glömma bort vårt arv och våra dygder, men att han nu – kommen ur skuggan – ska förtälja oss sanningen. 

Den nationalistiska diktningen, med Tegnér i spjutspetsen, spred sig som en löpeld, och snart var han den störste skalden av dem alla. Hans diktning förde folket samman och förenade dem kring den gemensamma kultur de sånär hade glömt bort. 

Efter andra världskriget tappade han dock sin status. Men han var inte den enda som gjorde det. Också Nietzsche, Wagner och Linné fick alla den ”fula” stämpeln på grund av deras kopplingar till nationalsocialismen. Nietzsche på grund av sina filosofiska ideal kallat övermänniskan; den överlägsna ras som skulle utvecklas ur vårt människosläkte. Wagner, som inte endast var antisemit, han ska också ha varit Hitlers favorit bland tonsättare, och Linné; den förste av rasbiologer att använda begreppsapparaten på människan, och således grunden till Hitlers hemska rasideologi och roten till allt ont.

Inom litteraturen blev rasen intimt kopplad till nationen, något vi bland annat ser tydliga tendenser av i Viktor Rydbergs dikt Himlens blå:

”Jag känner mig din frände, himlaborna! 
Till ariskt blod, det renaste och äldsta, 
till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Mitt folk har till symbol av sina anor 
fått himmelsblått i väna barnaögon 
och himmelsblått i ärekrönta fanor.”

Men ingen kunde ändå mäta sig med Tegnér. Han beskrev folksjälen på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. 

”Nöjd med hvad jorden bjöd och skog och bölja gaf, 
Han sökte ingens skygd och hade ingen slaf. 
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde, 
Och gästfrihet var namn på hyddan, der han bodde. 
Så lefde han förnöjd, och utan qvinligt knot 
Han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot. 
Med hjertat blödande, men upplyft öfver tingen 
Han fruktade sin Gud, och utom honom: ingen. 
Hans Religion vad dygd. Ett handslag var hans ed. 
Med samma djerfa mod han tänkte, som han stred; 
Och manligt dristig, fri, af ingen fördom fången, 
Steg djupt i forskningen och höjde sig i sången.” 

Det svenska folket var stolt över sitt arv, över sin natur och sin hembygd och främst över sin ras. Fram till 60-talet var fosterlandskärleken fortfarande starkt genomsyrad i skolan, men redan då började vi att skämmas. Vi skämdes över vår stolthet och vi sopade undan alla de bevis som gav oss rätten att vara stolta. 

En förändring från grunden

För att förändra ett samhälle behöver man förändra det från grunden. Ett samhälle skapas av människor med liknande värderingar och ideal, och det är kring dessa en kultur byggs upp. Så vad händer när man ruckar på grunden? När man krossar kulturen och byter ut folkets värderingar? Se dig omkring. Säg sedan att vårt samhälle inte är förändrat och att denna förändring inte är djupt rotad. 

Nietzsches filosofi och Linnés biologi är inte längre giltiga. Allt är ”sociala konstruktioner” skapade av människan själv. Det existerar inga rasliga skillnader och ingen är bättre än någon annan. Våra värderingar, tillsammans med vårt sunda förnuft, är förändrat. Vi är en grå massa av socialt konstruerade könlösa robotar, utan etik och moral. Vår kultur – det som speglar vår folksjäl – är idag inget annat än pervers kiosklitteratur, taktlös kakofoni och abnormal ”konst”. Vi har, återigen (!), låtit oss glömma vårt arv och våra dygder. 

Tegnér, liksom många andra kloka män genom historiens gång, förstod var i förändringen låg och från vilket håll hotet kom. Han gav sig själv rätten att skälla på sitt folk – att väcka dem från sin dvala. Nu, 166 år efter sin död – ska han få chansen att göra det igen:

”Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen; 
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen, 
Då Nordens son ej än tog andras seder an 
Och njöt hvad jorden gaf, och tålde som en man. 
Bort med den falska konst, som sinnets kraft förvekar, 
Och flärdens tomma prål och yppighetens lekar!

Hvad yra fattar dig? Du säljer utan blygd 
Ditt fria sjelfbestånd, din ära, ja din dygd 
För tomma njutningar från fjärran stränder förda, 
Som suga landets merg och sinnets krafter mörda; 
Du härmar oförsynt och glömskt af Fädrens lag 
All Söderns veklighet och saknar dess behag. 

I ädle! Mossa gror på edra glömda ben, 
Er lefnads hjeltedikt är slutad länge sen. 
En annan verld står opp. Välan, välan, I fäder! 
Hvem är den menskoätt, som på er aska träder? 
O blygd! Är detta er, är detta Göters stam, 
Som släpar orkelös sin matta lefvnad fram, 
Med sina små begär, med sina halfva dygder 
Och Söderns yppighet i fattigdomens bygder? 
Hvar är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Hvar 
Det hjeltenamn, o Folk, som trötta ryktet bar? 
Och Nitet, som gaf gods, gaf lif för Statens heder, 
Och ärans gudadröm och Fädrens rena seder? ”

*Kulturmarxism behandlar maktförhållanden inom kön, familj, sexuell läggning, ras, kultur och religion

**Idéhistoria handlar om idéers framväxt och förändring från antiken till våra dagar. Fokus har vanligen legat på det västerländska tänkandet

***Sociokultur innebär samspel och samarbete mellan människor, det vill säga sin uppfattning om sig själv och andra människor

  • Publicerad:
    2012-06-24 22:28