MUSIK. Denna vecka presenterar Nordfront det tyska electronica-bandet Tangerine Dream och ett musikstycke från albumet Hyperborea. Skivan släpptes 1983, samma år som gruppen även musiksatte inte mindre än tre filmer. Nördvarning utfärdas.
Klockan 20:00 varje fredag uppmärksammar Nordfront en låt för att sprida sund och intressant kultur till våra läsare. Har du förslag på musik du tror skulle passa som Veckans låt? Kontakta kulturskribenten Daniel Olofsson på daniel.olofsson@nordfront.se.
Många, inklusive undertecknad, förknippar nog mest Tangerine Dream med filmmusik. Bandet har gjort musiken till över 50 filmer, tv-produktioner och har även bidragit till soundtracket i tv-spelet Grand Theft Auto V.
Bland filmerna kan nämnas; Risky Business/Föräldrafritt (1983), som bland annat innehåller en runkscen med Tom Cruise, skräckfilmen Spasms/Dödsbettet (1983), som handlar om en enorm orm (har för mig att ormen t.o.m. har ett eget ”theme”), den mindre lyckade Stephen King-filmatiseringen Firestarter/Eldfödd (1984), Ridley Scotts fantasyfilm Legend (1985), där regissörens egna ”directors cut” faktiskt är sämre än bioversionen och har sämre musik av Jerry Goldsmith, samt den udda vampyrfilmen Near Dark från 1987 (som återanvände ett anmärkningsvärt antal skådespelare från Aliens – Återkomsten).
Tangerine Dream gjorde även musiken till Michael Manns kultförklarade, och av (((filmbolaget))) sönderklippta, rysare The Keep/Satans Borg 1983. Som vi av ju(ri)diska skäl tyvärr inte kan visa upp. VHS-omslaget från 80-talet hotar nämligen ”demokratin”.
Tangerine Dream bildades i slutet av sextiotalet av vegetarianen, nykteristen och drogfria icke-rökaren Edgar Froese och var från början ett surrealistiskt rockband inspirerat av bland andra Pink Floyd och The Beatles. Namnet Tangerine Dream är faktiskt taget från en textrad i Beatleslåten Lucy in the Sky with Diamonds, som en av bandmedlemmarna missuppfattade, nämligen ”tangerine trees and marmalade skies”. Ibland kan det bli rätt när man hör fel.
Debutalbumet Electronic Meditation släpptes 1970 och består av jazz och ”krautrock”, framfört med elektroniska instrument som Edgar Froese tillverkade själv (Giorgio Moroder byggde sina egna synthar men det är en annan historia). På gruppens andra album, Alpha Centauri (1971) började man hitta formen med en slags instrumental rymd-rock, eller ”kosmische musik” som Froese själv kallade det. Samma år släpptes singeln Ultima Thule, som idag är extremt svår att få tag på.
Tredje skivan, Zeit (”tid”), kom året därpå och hade ett lite mörkare och mer atmosfäriskt sound. Den brukar räknas som det första exemplet på ”dark ambient”, en genre som till exempel Burzum senare bidragit till.
Anledningen till att jag denna vecka valt just Hyperborea är att det var den enda skiva jag hade med Tangerine Dream i backen för tillfället men även på grund av kopplingen till den mytologi som utgör en viktig pusselbit i vårt folks historia, nämligen berättelsen om Ariernas ursprung.
För den som vill forska vidare i detta ämne kan jag rekommendera Joscelyn Godwins bok Atlantis and the Cycles of Time, som ger en fin överblick över olika Hyperborea-teorier och hur de förhåller sig till legenden om Atlantis, med allt från ariosofer (Guido von List) till atlantologer (Olof Rudbeck) och perversa myter om korsningar mellan människor och djur som finns gömda i Bibeln (!). Godwin har även skrivit boken Arktos – The Polar Myth in Science, Symbolism and Nazi Survival som handlar om gud vet vad. Den har jag nämligen inte läst.
Hoppa till huvudinnehåll
