ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, nr 3 år 1937. Författad av Rolf Wennerholm.

En bokrecensent har beskrivit ett till julen utkommet mästerverk, vars titel vi nu inte komma ihåg. Boken handlar om den ordentlige svenske arbetaren Pettersson, som det gick utför med och nu hade det mycket bedrövligt i denna tillvaro. Det mest bedrövliga var hans barn. Dessa små, som Pettersson uppfostrat med så mycken omsorg, gingo fullständigt under, berättar vår anmälare: en dotter blev prostituerad och en son ”blev t.o.m. nazist”.

Därmed hade Petterssons olyckor nått sin kulmen, och han kunde försvinna ur världslitteraturen.

Att vara ”nazist” är alltså att tillhöra bottenskrapet av all mänsklig uselhet. Som ”nazismen” är ett jämförelsevis nytt fenomen politiskt sett, knappast mer än femton eller sexton år gammalt, och ”nazisterna” i regel äro åtskilligt äldre, kan man inte säga att dessa parias fötts till ”nazister”. De har gradvis förfallit till detta sorgliga tillstånd, d.v.s. de äro resultatet av en absolut fulländad degeneration.

Denna uppfattning är faktiskt allmänt förhärskande. Däremot är det mycket svårt att erhålla en klar bestämning på hur en ”nazist” egentligen ser ut.

För att vara ”nazist” behöver man inte tillhöra något nazistiskt parti. Det är tillräckligt att man i någon form deklarerat en mot det nu härskande systemet fientlig mening. Varje människa som inte är belåten med den s.k. demokratin, t.ex. det svenska ”folkväldet” är ”nazist”. Vi ha under årens lopp sett en lång rad av konservativa fossiler stämplade som detta, något som blivit mer ödesdigert för ”nazismen” än för demokratin. ”Nazisten” är en föraktlig degenerationsprodukt, det eländigaste av allt mänskligt och politiskt elände, men man har ganska svårt att bestämma, var han kommer ifrån.

Den som sysslat en smula med svensk politik och haft tillfälle att umgås med folk ur olika samhällslager, kommer snart till den uppfattningen att Sverige vimlar av ”nazister”. Denna uppfattning är säkert oriktig. Så långt har degenerationen av det svenska folket inte framskridit.

Den missbelåtna konservativa försteningen upphör inte att vara konservativ därför att han är missbelåten. En socialdemokratisk eller kommunistisk fackföreningsmedlem, som är missnöjd med t.ex. den folkvalde socialministern, upphör inte att vara marxist bara av den anledningen. Alla missnöjda brackor i detta land som skrämts till halvt vanvett vid tanken på en allmän socialisering, äro inte för den skull ”nazister”.

Vi, som av rent uppsåt och utan tanke på personlig vinning föra den nationella socialismens talan, ha rätt att fordra, att man inte beblandar oss med vad slags folk som helst. Detta är nästan den enda rätt vi för ögonblicket kunna göra anspråk på. I all vår mänskliga förnedring ha vi en viss stolthet: den kriminella eller i varje fall diskriminerade människans stolthet att tillhöra en sluten klass, den må sedan vara samhällets lägst stående och mest föraktade.

Vi vilja med ett ord sagt göra anspråk på att tillhöra de degenererades adelskap.

Hur se vi egentligen ut? Vilken är vår yttre uppenbarelseform?

För den svenske ”demokraten” som betraktar oss med en känsla av skräckblandad avsky måste vi te oss som skurna ur ett förbrytaralbum. Han läser i våra ansikten alla de laster och brott, som överhuvud kunna tänkas hos en människa på gränsen till omänniska. Vi ha inte ett förmildrande drag. Allt hos oss är en förening av råhet, vanbildning, perversitet och djuriskhet. Han kan inte tänka sig att vi någonsin våga se oss själva i spegeln. Detta förekommer emellertid, hur gåtfullt det än låter. I all vår smuts och ovårdnad göra vi faktiskt ibland vad man kallar att tvätta sig. Därvid kunna vi inte undgå att göra upptäckter av ganska förvånande slag.

Utan att på något sätt förhäva oss eller hemfalla åt självkärlek och egoism kunna vi försäkra, att vi ännu bära mänskliga anletsdrag. Vi ha lika rena stärkkragar som ”demokraterna”. Vi gå klädda precis som varje annan hygglig människa i detta land. Vi utföra precis samma kroppsliga funktioner som varje inskriven medlem av socialdemokratiska partiet.

Om man ville göra oss äran av personlig bekantskap skulle man observera att vi ännu tala artikulerat språk och kunna vara ganska goda sällskapsmänniskor.

En ytlig granskning av våra personliga förhållanden skulle visa att vi punktlig betala våra skatter, alltså lojalt uppfylla våra förpliktelser mot ett samhälle, som inte vill veta av oss men som vi trots allt tillhöra så länge det existerar. Vi äro goda familjeförsörjare, goda hyresgäster och efter förmåga – vilken dock i väsentlig grad understiger våra vedersakares – goda konsumenter. I våra fickor skall man varken finna revolvrar, dynamit eller cyankalium.

Vi är alltså som folk är mest. Det är detta som gör oss så misstänkta. Vi ha lyckats dölja våra vrånga böjelser under en mask av vanlig tarvlig mänsklighet.

Människor äro vi emellertid endast av andra graden. Om Petterssons pojke blivit tjuv eller sedlighetsförbrytare hade det alltid funnits räddning för honom; samhället är sådant. Gentilt och förlåtande. Han hade kunnat renodla den Pettersonska arbetarrasen och blivit fackföreningskassör. Nu blev han ”nazist”, och därmed var han förlorad.