ANTIKVARISKT • Utdrag ur Ruth Olssons skrift ”Vad kvinnan vill” som gavs ut på Svea Rikes Förlag 1937.

Vårt land är ett fagert land, och vårt lands huvudstad är en fager stad. Vårt folk är ett välvilligt, humant och väluppfostrat folk, som är berett att med liv och blod försvara det demokratiska styrelseskick, som skapat dess välstånd och dess svindlande lycka. Vårt folk är nämligen ett mycket lyckligt folk, det är så lyckligt, att det dör av idel lycka. Vi känna alla till episoden i antikens Aten, modern, som vid underrättelsen om att båda hennes söner blivit Olympiasegrare, föll ned, död av glädje. Enahanda är det med vårt folk, vi äro alla så glada över den välsignade demokratin, att vi dö ut. Visserligen får vi väl antaga, att det icke varit och är demokratins mening och mål att så skall ske, men vi hava att konstatera, att vårt döende folk är demokratins starkaste fäste, och att detta senare, demokratins starkaste fäste, ständigt framhålles från socialdemokratiskt håll, under det att det förra, döende folk, mera sällan och ogärna talas om.

Detta demokratiska, snälla och döende folk är ett mycket lämpligt umgänge för andra folk av samma politiska åskådning. Andra demokratiska folk behöva ej frukta att sända hit sina medborgare. Ingalunda komma dessa att hos oss infekteras av s.k. fascistiska, nazistiska och diktatoriska baciller, fastmer komma de att återvända ännu mer styrkta i sin demokratiska åskådning och fyllda av entusiasm för ett styrelseskick, som kunnat åstadkomma vår höga kulturella standard, åstadkomma HSB-hus, storbarnkammare, Pubs lunchrum, Konsum, och framför allt, kan uppvisa ett folk, som dör i skönhet, dör som en patient under narkos, utan att ens veta att det dör. Onekligen ett strålande resultat!

Nämnda förhållanden gör att vårt land är det idealiska kongresslandet. Hit sända andra demokratiska nationer representanter för sina olika befolkningsgrupper, och de återvända, styrkta i anden och fulla av beundran för det välklädda folk, som de gästat. Bland andra har i sommar representanter för världens yrkeskvinnor hedrat oss med sin närvaro. Våra yrkeskvinnor har nämligen kongressat, naturligtvis internationellt. Visserligen finns det ju en del elaka tungor som påstå, att kongressen ifråga åtminstone ibland hade en viss likhet med mannekänguppvisning, men detta är säkert elakt förtal, som visar att upphovskvinnan till det fula ryktet är nazistiskt anstucken. Allt ont tal kommer nämligen i våra dagar från de s.k. nazisterna. För 50 år sedan kom det från socialdemokraterna.

Som representant för Amerikas yrkeskvinnor hade Miss Lenah Phillips infunnit sig. Hon steg i land i Malmö och deklarerade omedelbart, enligt Svenska Dagbladet av den 12 juni, att ”kvinnor, judar och färgat folk i grund och botten hava precis samma kinkiga minoritetsställning”. Miss Phillips anser alltså oss kvinnor vara ett särskilt folk, insprängda i andra folk, som vi egentligen ej höra till, och som f.ö. helst av allt vilja bliva av med oss. Detta förklarar ju den judiska Miss Phillips intresse för de svenska kvinnorna, vi äro ju hennes systrar i olyckan.

Nog fanns det de, som hade anledning känna sig nöjda med yrkeskvinnornas Sverige-konferens. De svenska yrkeskvinnorna hade visat sig vara lydiga och tama, den s.k. svenska pressen hade snällt applåderat och refererat, den s.k. svenska radion hade upplåtits för propagandan och order skulle åtlydas. De svenska intressena hade fått vika för de internationella, och när Miss Phillips vid avresan stängde sin hyttdörr efter sig och äntligen var ensam, kunde hon le ett gott leende åt den svenska naiviteten, åt den blåögda svenska godtrogenheten. Hon trodde nog ej då, att vid hennes anförande i radion tusentals svenska kvinnor ute i Sveriges sommarfagra bygder suttit och lyssnat, väl vetande att situationen var mörk, väl vetande att för dagen var makten Miss Phillips och hennes meningsfränders, men i djupet av sitt hjärta övertygade om att morgondagen, att framtiden var deras. Dessa svenska kvinnor ute i bygderna visste att mörka tider förestodo vårt land, men de kände en djup förvissning om att en en morgongryning skulle följa, en morgongryning för kvinnlig tro, hopp och kärlek, de svenska mödrarnas tid, det svenska folkets renässans. Och de lovade sig själva att utan uppehåll i ord och gärning kämpa mot yrkeskvinnornas kalla intellektualitet, benhårda egoism och ytliga livssyn, och en av dessa kvinnor fullgör härmed sin del av gärningen.

Jag vet, att jag har tusentals svenska kvinnor bakom mig, när jag protesterar mot yrkeskvinnornas sätt att överdriva sin betydelse i samhället. De är icke så duktiga som de tro, icke heller så oumbärliga, som de tro, och allra minst äro de framtidens kvinnotyp, vars önskningar och behov samhället har att anpassa sig efter. Vi mödrar äro däremot duktiga, vi mödrar äro däremot oumbärliga, vi folkmedvetna mödrar är det, som äro framtidens kvinnotyp! Yrkeskvinnorna kunna icke göra någon insats för samhället så viktig, som den vi göra genom att uppfostra barn åt folket. Det är våra söner och döttrar som en gång skola taga statens roder i sin hand och effektivt lägga om kursen, från internationalitet till nationalitet, från individens egoism till folkgemenskap! I det samhället kommer det att vara plats för yrkeskvinnor av alla slag och i alla befattningar, men det skall vara svensksinnade yrkeskvinnor, som erkänna och förstå sin uppgift i samhället: mödrarnas medarbetare i den stora uppgiften att ett starkt och fritt Sverige må kunna lämnas i arv åt mödrarnas barn. Ty, som jag förut sagt, i den staten skola mödrarna stå i brännpunkten, ty deras barn äro statens viktigaste egendom, deras barn äro framtidens svenskar.

Det påstås, att blotta förekomsten av en idé verkar som ett sprängämne, att idén i sig själv har explosiv verkan. Alla vi svenska kvinnor, som i glödande patriotism bejaka vårt folk, äro besjälade av vår idé så starkt, att vi med naturnödvändighet måste segra. All vår kärlek, allt vårt hopp kan ej dö med oss. När vi äro borta skall vår idé leva vidare och manifestera sig i ett nytt Sverige. Vi förbereda vad som en gång skall ske: vårt folks vaknande till nya tag och nya bragder i mänsklighetens tjänst. Så sant som den nordiska rasens öde är mänsklighetens öde, så sant är vår kamp Guds egen kamp!

Hur länge den kommer att vara och vilka öden den skall draga över oss, det veta vi ej, men ett veta vi – Segern skall bli vår! Den dag skall komma, även om den dröjer, då vårt nordiska folk skall vända om från förintelsens väg till förnyelsens, då vårt nordiska folk åter skall stå som herre i sitt eget hus!