KAPITEL 17. God tukt och avel garanterar en sund själ i en sund kropp. Det tyska ordet för detta är ”Zucht”.

Det fanns en tid, då ordet “Zucht” hade två betydelser. Tillämpat på människor betydde det en bra och strikt uppfostran (disciplin/tukt). Inom djuruppfödningen betydde det biologisk avel, rasurval.

Den nationalsocialistiska världsåskådningen har åter lett människorna tillbaka till de enkla och större sammanhangen i livet och så igen skänkt ordet “Zucht” sin hela, naturliga och ursprungliga mening.

Biologiskt sett är en person av god avel, en person med rent blod och ett högkvalitativt kroppsligt, andligt och själsligt arv. Det är den första och mest naturliga lag, som skaparen har givit människan, att han håller sitt blodsarv rent och ädelt. Varje människa har en helig förpliktelse, att bevara sitt blods krafter från förfalskning och nedbrytelse, från förstörelse och förintelse. En sådan synd mot blodet är det grövsta brottet och samtidigt det största missödet.

Ett brott mot blodsarvet är också att meningslöst slösa blodets sunda krafter och därigenom försvaga sitt släktskaps blod. Ett folks livskrafter är så värdefulla och heliga, att varje folk, som i goda tider lättsinnigt slösar dessa krafter, i tider av nöd och beslutskraft ofta inte längre har någon motståndskraft och kraft till självhävdelse. Många folk har under historiens gång förblött på grund av detta självoffer. Många döende folk är omskakande bevis på följderna av detta brott mot livets lagar.

Den som lever i ”Zucht”, är full av den högsta moral. Denna naturliga livsföring är den sunda motsatsen till otukt. Att leva i ”Zucht” har dock inget att göra med överdriven moral eller prydhet.

Avel innebär naturligtvis mer än bara biologiskt urval. Själen och sinnet kan inte separeras från blodets krafter.

Säkrandet av blodets renhet innebär samtidigt förpliktelsen till inre renhet. Blodets biologiska förorening går hos människor och folk alltid hand i hand med moraliskt förfall och själslig förorening. De onaturliga produkterna av en degenererad kultur motsvarar den själsliga vanställelsen, blodets förorenande och det moraliska förfallet under sådana tider. Kroppslig tukt är en förutsättning för en moraliskt korrekt hållning. Den som tror att jakten på kroppslig tukt tillåter eller kräver moralisk otukt har inte förstått ordet ”Zuchts” innebörd. Det vackraste uppfyllandet av livets lagar, är när en härligt tuktad kropp fylld av ädelt arv fullt ut harmoniserar med en lika ädel inre tukt. Genom tiderna har tysk konst i skulpturer och målningar alltid skildrat magnifika människor, som förkroppsligar den ädlaste kroppsliga tukten med den renaste moraliska kraften.

I ordet “Zucht” kommer den stora naturliga samklangen mellan kropp, själ och ande till uttryck, något som speciellt kännetecknar den nordiska människans harmoniska väsen. Det finns människor som förvisso bemödar sig om moralisk disciplin, men samtidigt misslyckas med den andliga tukten och därför aldrig uppnår en balanserad hållning. Det finns människor som utåt till viss del framstår som felfria, men i sina tankar – i sin fantasi och sitt fördolda drömmeri – sjunker de ner i en degenererad, förorenad och eftersatt värld. Denna brist på inre disciplin återspeglar sig alltid på något sätt i människors yttre beteende. Varje hemlig tanke formar på något sätt människornas kroppsliga och moraliska hållning, som med en fin mejsel. Till själslig tukt hör också att vänja sig vid ett klart, konsekvent och logiskt tänkande, frihet från varje andligt vacklande och ytlighet, strävandet efter andlig fördjupelse och förinnerlighet. Där denna mentala disciplin saknas kan inte ens den bästa kroppsliga tukten förmedla också de andra värdena till den människan.

Från barndomen måste människan uppfostras till denna höga och omfattande tukt. Den mognande ungdomen utgör för tukten den avgörande perioden i en människas liv. Under dessa år av full livskraft kan och måste människan arbeta dagligen, för att disciplinärt forma sin personlighet. Det är inte bara en helig plikt utan också en gudomlig gåva för denne. Även i hög ålder, när sedan länge en del krafter slumrar, kan fortfarande en person ge uttryck för och gestalta sitt vältuktade väsen.

Det finns ett flertal ord i det tyska språket, som koncist men talande och omfattande ger uttryck för den nordiska människans hela hållning. Dit hör ordet “Zucht” (tukt och avel).

En människa full av ”Zucht” är en människa med en sund, fräsch, naturlig och prestationsstark kropp, med sedlig kraft och andligt djup, med ett rent, objektivt, djupt och skolat sinne.

”Zucht” blir så till den tyska människans högsta ideal. Ett folk som håller denna tukt helig, kommer att vara kapabelt till de största gärningarna och storslaget skapande. En människa som förkroppsligar denna tukt, säkrar sig evigheten.

  • Publicerad:
    2020-04-10 12:00