KULTUR. I del tre av Nordfronts filmresa med Daniel Olofsson får vi lära oss mer om Halloween och europeisk skräckfilm och får fem hårresande filmtips.
Nordfronts kulturskribent Daniel Olofsson skriver i denna artikelserie om film. Syftet är att lyfta fram den fantastiska filmskatt som finns i Europa och visa att dagens filmindustri och propagandaapparat i Hollywood inte har så mycket att komma med egentligen. Förutom filmtips kommer vi att lära oss mer om bortglömda genrer, filmskapare och skådespelare. Resan kommer att gå bland A-, B- och till och med C-filmer och vi kommer att få läsa om okända guldklimpar, kalkonrullar och annat intressant längs vägen.
Nu är det höst och mörkret börjar krypa på alltmer. Denna månad har fått smeknamnet ”Spooktober” i vissa delar av västvärlden. I Amerika samt de Brittiska öarna firar man Halloween den sista oktober och i främst Amerika är det tradition att klä ut sig och skrämmas och det har gjorts en uppsjö av filmer som utspelas just under denna högtid.
Halloween har sannolikt anor från tiden då kelterna kom i kontakt med vikingar som firade höstblot när skördetiden tog slut. Ur detta började en högtid växa fram som kom att kallas Samhain. Under natten den sista oktober kunde de dödas själar återvända till jorden enligt folktron. Senare kom denna högtid att förkristnas genom att kallas Alla helgons dag eller All Hallows Eve men man lyckades aldrig helt utplåna firandet av Samhain.
Kanske var det så här man firade Samhain i begynnelsen.
När sen irländare började flytta till Amerika under 1800-talet tog de med sig firandet som på senare tid blivit mer känt som Halloween. En annan sak som detta firande har bidragit till på senare tid är att det visas extra mycket skräckfilmer på TV under oktober månad, därav smeknamnet Spooktober.
Filmer kan som bekant väcka många olika känslor. En film kan få oss att känna glädje och skratta medan en annan kan väcka äckel, göra oss arga eller till och med skrämma livet ur oss.
Att just rädsla blivit så populärt kan nog bero på att de flesta av oss tycker om att bli just skrämda. Vissa menar att när vi skräms sparkas våra överlevnadsinstinkter igång och på så vis berörs vi på ett djupare plan. När vi ställs inför fara kan vi lära oss något meningsfullt för vår överlevnad och vi mår således bra av att bli lite uppskrämda.
Fast även om man inte läser in så mycket i det hela kan en ryslig berättelse som väcker viljan att titta bort vara väldigt underhållande, förutsatt att man gör det i en trygg och säker miljö som hemma i TV-soffan.
Att bli skrämd kan sparka igång våra överlevnadsinstinkter.
Att skrämmas är något väldigt många filmskapare har gjort till sin livsuppgift. Ända sedan filmens begynnelse har berättelser om monster, spöken, mördare och andra rysligheter spelats in och skrämt vettet ur oss tittare. Redan under slutet av 1800-talet, i filmens begynnelse, spelades det in filmer om spöken, zombier, demoner och annat skrämmande.
Le Manoir du diable eller djävulens hus är en fransk kortfilm från 1896 som nog kan kallas den första skräckfilmen. Den handlar om två män som kommer till ett slott som djävulen bor i. Djävulen spelar olika spratt med männen för att skrämma dem men till slut får han det straff han förtjänar.
Djävulen år 1896.
Sedan dess har skräcken på den vita duken kommit i många olika skepnader. Monster som Dracula, varulven eller Frankensteins monster har trängts med många andra faror som skrämt biobesökare världen över.
Nu finns det givetvis en väldigt stor variation med all film och skräckfilm är inget undantag. I en djungel av olika genrer som Slasher, Giallo, Splatter, Backwood eller Extremskräck tänkte jag att vi skulle börja mjukt i den här artikeln och titta närmare på lättsmälta skräckfilmer eller så kallade mysrysare.
En mysrysare ska vara underhållande och inte för skrämmande. Den ska inte innehålla massa scener man hoppar till av, så kallade ”jump-scares”. Det ska inte vara för mycket våld och blod och slutet ska helst vara lyckligt. Med dagens ögon passar nog de flesta äldre skräckfilmerna in på detta men det görs fortfarande en del filmer med ambitionen att hålla en hög underhållningsnivå och skrämmas lagom mycket.
Så poppa popcorn, ta fram en kall dricka ur kylen och dämpa ljuset för här kommer fem hårresande filmtips:
Besökarna, The visitors. 1988. Sverige.
Joakim Ersgård är en svensk regissör och manusförfattare som även har haft en karriär i Amerika under namnet Jack Ersgard. Här i hans regidebut ser vi Kjell Bergqvist i huvudrollen som småbarnspappan Frank Eriksson.
Man kan tycka vad man vill om Kjell Bergkvist och alla hans PK-utspel på senare år men 1988 var han en underhållande kändis som hade gjort sig ett namn främst för sina roller där han ofta fick spela skitstövel. I Besökarna har han och skådespelerskan Lena Endre köpt ett hus på landet. Väldigt snart visar det sig att det händer mystiska saker på nätterna och det verkar som det finns något ondskefullt på vinden. Som grädde på moset får vi även se Johannes Brost som en färgstark spökexpert.
Just nordiska skräckfilmer kan ha ett väldigt högt underhållningsvärde och igenkänningsfaktorn är ofta påfallande och när det dessutom vävs in en övernaturlig tvist som här får vi en fullträff.
I tre volti della paura, Black Sabbath, I skräckens klor. 1963. Italien.
Mario Bava var en italiensk filmskapare som gjorde väldigt många bra skräck och kriminalfilmer under sin karriär som tyvärr tog slut alltför tidigt 1980 då Bava dog i en hjärtinfarkt. Bava jobbade mycket med ljus och här i hans första färgfilm experimenterar han för första gången med färgat ljus.
Filmen Black Sabbath är en så kallad episodfilm, vilket innebär att det är flera små berättelser i samma film. Här är det tre delar och den första delen, The Telephone har kallats Bavas första Giallofilm. Den handlar om en kvinna som terroriseras av en telefonör. Snart målas en skrämmande berättelse upp vilken får en spännande och överraskande upplösning.
Den andra delen, Wurdulak, handlar om en mytologisk varelse som är en blandning av zombie och vampyr kallad Wurdulak eller Verdilak. En wurdulak kan enligt den slaviska folktron bara överleva om den dricker blodet från sina nära och kära och på så vis skapas fler odöda. Varelsen spelas här av Boris Karloff, kanske mest känd för sina roller som Frankensteins monster.
Den tredje delen, A drop of water, handlar om en sjuksyster som stjäl en ring från en död patient. Detta visar sig snabbt ha varit en väldigt dålig ide’ och snart börjar skrämmande saker hända.
Att filmen är en episodfilm ger oss ett högt tempo där rysligheterna snabbt når sin upplösning vilket fungerar till det yttersta och resultatet blir denna mycket trevliga mysrysare.
El returno del hombre lobo, Night of the werewolf. Spanien. 1981.
Jacinto Molina Alvarez eller Paul Naschy var en spansk filmskapare som främst gjorde rysare och monsterfilmer i Europa från 1961 fram till sin död 2009. Naschy är känd för sina stämningsfulla rysare och sitt sätt att blanda olika klassiska karaktärer och berättelser i sina filmer. Naschy hade en stor kärlek till skräckklassikerna och han gjorde flera filmer med alla kända karaktärer utom Frankenstein som bara är med som en drömsekvens i en av hans filmer.
Hans favorit var varulvar och ofta fick just en varulv vara huvudperson. Redan tidigt i sin karriär gjorde han filmer där varulvar mötte till exempel Dracula, Dr. Jekyll eller Yetin från Tibet. Naschy är faktiskt den som varit med i flest varulvsfilmer, 13 st mot den mer kända Lon Caney Jr som bara gjorde fem.
Lon Chaney Jr.
Naschy skrev ofta manus och spelade huvudrollerna själv i sina filmer. Det hände att han spelade flera olika roller i samma film och i vissa filmer hjälpte han också till med själva filmandet. Tyvärr dog han 2009 i cancer men han gav oss över 120 filmer att njuta av.
I Night of the Werewolf spelar Paul Naschy sin favoritkaraktär, Valdemar Daninsky, för nionde gången och just den här var en av Naschys egna favoriter.
Filmen handlar om Elisabet Bathory, den ungerska grevinnan och seriemörderskan som badade i blod från unga flickor och kvinnor och varulven Valdemar Daninsky.
När Elisabet Bathory och hennes häxor avrättas, avrättas även Valdemar. Men eftersom han är odödlig begravs han med en speciell mask och en silverdolk genom hjärtat. Århundraden senare återupplivas både han och Elisabet och snart börjar en kamp dem emellan på liv och död.
Här ger Naschy ett utmärkt exempel på varför han kallas kungen av spansk skräckfilm. Vi får en fartfylld berättelse om kärlek och hämnd kryddat med både onda och goda monster, blandat med häxor, vampyrer och zombies. Ska man bara se en film på den här listan ska man se den här, den har extra allt av allt.
Cold skin. Frankrike/Spanien. 2017.
Xavier Gens är en relativt ny filmskapare från Frankrike som gjort sig ett namn i rysarvärlden med filmer som La Horde, Frontier(s), Divide och nu med sin senaste film, Cold skin.
En väderobservatör anländer till en ö nära sydpolen i början av 1900-talet för att avlösa en annan väderobservatör. Det visar sig dock att observatören är försvunnen men det finns en annan märklig man i en fyr på ön och snart börjar man förstå att allt inte är som det verkar på denna avlägsna plats. Under nätterna gör ett hot från havet sig påmind och de två männen måste hjälpas åt om de ska överleva.
I ett tidigt stadium i filmproduktionen var det tänkt att Stellan Skarsgård skulle spela den märklige mannen i fyren, Gruner, men rollen gick till Ray Stevenson, känd från Thorfilmerna och serien Rome istället.
Denna mysrysare är väldigt stämningsfull och den actionfyllda handlingen drivs på av en krypande skräck i sann H.P. Lovecraft-anda. Ibland blir man överraskad och här har vi ett bevis på att det faktiskt görs en del sevärda filmer fortfarande, givetvis i Europa.
Hunchback of the morgue, Eljorobado de la morgue, Bårhusassistenten. Spanien. 1973.
Paul Naschy spelar här puckelryggen Gotho i en film av Javier Aguirre som även gjorde en Drakulafilm med Naschy. Här får vi en annorlunda tolkning av Ringaren i Notre Dame korsat med Frankenstein.
Gotho är förälskad i den enda som är snäll mot honom, en dödssjuk flicka. När flickan dör blir Gotho förkrossad av sorg men han träffar en galen vetenskapsman som lovar att väcka flickan till liv igen om Gotho förser honom med färska kroppsdelar. Vetenskapsmannen lurar dock Gotho att flickan ska kunna väckas till liv. Kroppsdelarna använder vetenskapsmannen istället till att skapa något helt annat.
Än en gång får vi se Paul Naschy i en fantastiskt underhållande och fartfylld film med glimten i ögat. Med hjärta och kärlek till genren får vi något som Hollywood bara kan drömma om.
En intressant anekdot om den här filmen är att den är den mest eftertraktade VHS-filmen i Sverige. Den fanns att hyra på video innan censuren slog till hårt under 80-talet. Det var många filmer som förstördes under denna censurhysteri och ett fint exemplar av just denna totalförbjudna pärla kan vara värd så mycket som 15000:-.
Omslaget till den svenska VHS-kassetten. (Klicka för större bild.)
Hoppas dessa filmtips inte skrämt upp er alltför mycket, det sparar vi till en annan gång. Vad nästa anhalt blir återstår att se. Kanske resan går ut i rymden eller framåt i tiden, häng med!
Hoppa till huvudinnehåll
