KRÖNIKA • Om extremt ägarskap och vem som är ansvarig för den nationella rörelsens misslyckanden.

Alla vilja att yxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet.

Gustav Vasa

”Extreme Ownership” (2015) är namnet på Jocko Willinks första bok. Översatt till svenska blir det ”extremt ägarskap” som inte riktigt låter lika bra. Det titeln åsyftar och boken handlar om är ansvarstagande. Willink tar såväl i boken som i ett ”TED Talk” avstamp i en incident som format hans idéer kring detta ämne:

Som Navy Seal-soldat deltog Willink i USA:s ockupation av Irak. Vid ett tillfälle förde han befäl över en operation där amerikanska soldater tillsammans med allierade irakiska soldater skulle strida mot irakiska rebeller. Under operationen uppstod förvirring och de amerikanska soldaterna hamnade av misstag i eldstrid med sina allierade irakiska stödtrupper. En irakier dog, två skadades och även en av Willinks amerikanska soldater blev skadad.

Efter denna incident kallades Willink och hans enhet till krismöte med hans överordnade, som reste till deras militärbas för att hantera situationen. Willink gjorde inför mötet en objektiv analys, där han kunde konstatera att flera personer bidragit till att det här misstaget skedde. När han sedan går in på mötet för att förklara sig ställer han en öppen fråga om vems fel det var. Flera av hans soldater räcker upp handen och tar på sig ansvaret för misstag som ledde till vådabeskjutningen, men Willink säger hela tiden ”nej, det var inte ditt fel” och upprepar frågan. I slutänden landar han i att det var hans eget fel, eftersom han förde befäl och var ytterst ansvarig. Willink förklarar också hur de ska agera i framtiden för att undvika att samma sak händer igen.

Det här gjorde att hans överordnade blev positivt överraskade och lugnade, då de såg att Willink som ledare förstått vad som gått fel, dragit lärdom av detta och därför förmodligen bättre kommer kunna hantera liknande situationer i framtiden. Både ur ett egoistiskt och organisatoriskt perspektiv hade det varit sämre om Willink försökt dumpa skulden på någon annan. Egoistiskt sett hade det varit dåligt för hans militära karriär, eftersom han som ledare hade framstått som slapp och överflödig om han fullt ut överlåter ansvaret för viktiga saker på sina underordnade. Organisatoriskt hade det varit dåligt för att hans underordnade då hade kunnat börja följa hans exempel; alltså att hitta på ursäkter och skylla på andra istället för att ta ansvar och lösa problem själv. Att flera av hans underordnade istället var beredda att ta på sig ansvaret under mötet visar dessutom att Willink förmodligen redan långt tidigare hade gjort ett bra jobb med att skapa en kultur av tillit och ansvarstagande inom enheten. För om man vet att andra är beredda att ta ansvar och bete sig kamratligt är det lättare att göra det själv.

När man tänker på detta är det egentligen väldigt enkelt och logiskt, men ändå är det ofta svårt och Willink menar därför att man ska dra det till sin spets och göra det till en livsfilosofi att alltid ta ansvar och praktisera extremt ägarskap. Det handlar inte heller bara om att ta ansvar när något redan har gått fel, utan att även i förväg känna sig förpliktad att försöka förutse olika potentiella problem och vidta åtgärder för att förebygga dem. Att ta ansvar är helt enkelt att hela tiden aktivt arbeta för att förbättra den organisatoriska miljö man befinner sig i; att man inte bara passivt flyter med och låter andra ta ansvar, komma med idéer och förverkliga olika projekt. Efter den militära karriären har Willink bland annat jobbat med att föreläsa och utbilda personal på olika företag i detta för att bygga organisationskulturer som genomsyras av den här andan. Förutom att tänket är militärt känns det fascistiskt och i linje med ledarprincipen. Åtminstone är den här attityden den totala motsatsen till demokratiska politiker som alltid har som strategi att lägga skulden för problem på andra personer och externa faktorer.

Applicerat på den nationella rörelsen

Det här med ansvar relaterar också till den nationella rörelsen. Särskilt de senaste åren har man då och då sett folk som diskuterat vem eller vilka som är ansvariga för att den nationella rörelsen i bred bemärkelse ej har uppnått större framgångar än vad den har gjort, trots den allvarliga situationen vårt folk befinner sig i. Omvänt hör man ofta förklaringar om att de uteblivna framgångarna helt beror på yttre faktorer: Censur på internet, förlorade bankkonton, politisk repression och så vidare.

Så vems fel är det då? Vem är ansvarig här? Mitt svar är: Alla!

Alla kan lägga mer tid och energi på kampen. Alla kan sträva uppåt och göra lite bättre ifrån sig. Jag kan göra det och du som läser den här artikeln kan göra det.

Visst går det alltid att hitta förklaringar och ursäkter till att just du inte kan göra mer än vad du redan gör eller tidigare har gjort för kampen. Det finns alltid en massa bra anledningar – studier, jobb, familj, hälsoproblem, andra intressen och så vidare. Dygnet har bara 24 timmar och livet är kort och komplicerat.

Så jag förstår att alla har sina gränser, att alla inte kan göra allt och att vi är bra på olika saker. Men ansvaret att stoppa folkutbytet vilar ändå gemensamt på alla upplysta svenskars axlar. Att försöka överlåta ansvaret på andra är fegt, egoistiskt och lite dumdristigt eftersom det ofta är som ordspråket säger: ”Vill man ha något gjort får man göra det själv.”

Man bör alltså inte leta syndabockar i de egna leden utan fokusera på vad man själv kan bidra med. Det här innebär faktiskt även att man inte alltför mycket ska klaga på de som är mer passiva. Alla politiska läger har en stor del sympatisörer som inte är särskilt aktiva – det är naturligt och inget konstigt. Men det är ändå de mindre aktiva nationalisterna som har mest förbättringspotential och därför ofta blir dem som man tjatar mest på. De som redan gör mycket har ofta svårt att göra mer och riskerar att bli utbrända om för mycket ansvar läggs på dem. Någon Annan kan inte göra allt – du måste hjälpa till också!

Angående de yttre faktorerna skulle jag säga att det är rätt att säga att den moraliska skulden för den nuvarande situationen ligger där: Judisk makt-rörelsen, kapitalistiska globalister, vänsterextrema kulturmarxister och opportunistiska folkförrädare av alla de slag är de som aktivt skapat den här situationen.

Vad våra fiender gör ligger dock utanför våra händer. Vi får helt enkelt utgå från att de kommer fortsätta arbeta för folkutbyte och civilisatoriskt sönderfall. Ansvaret för att stoppa den här utvecklingen ligger dock hos alla oss som motsätter oss den. Så rent moraliskt är vi nationella skuldfria, men det är upp till oss att kämpa för förändring. Vi får sedan de framgångar vi förtjänar – och misslyckas vi är det allas fel och till allas nackdel.

Att det är ”allas ansvar” kan ju låta lite som en avvikelse från det Willink förespråkade och på ett sätt är det det, men på ett annat sätt är det inte det:

Det avviker kanske på så sätt att Willink mer resonerar på en ”mikronivå” (han tittar på företag och andra små organisationer) medan det jag resonerar kring mer är på en samhällelig ”makronivå”. Jag tycker helt enkelt att det är mer rimligt att individer ser sig som ensamt ansvariga för saker som händer på deras arbetsplats än att de ser sig som ensamt ansvariga för att förändra sitt lands invandringspolitik. Willink menar ju egentligen inte heller (som jag tolkar honom) att någon objektivt sett faktiskt är ensamt ansvarig för allt, utan att saker bara kommer gå väldigt mycket bättre om alla går runt och har den inställningen. Det jag säger är också i linje med slutpunkten av Willinks ledarskapsfilosofi; att man vill ha en organisationskultur (eller i det här fallet en rörelsekultur) där så många som möjligt tar så mycket ansvar som möjligt. För när jag säger att alla är ansvariga är det ju inte ett frikort för någon utan en uppmaning till alla att ta mer ansvar.

Avslutningsvis

Jag vill inte bli för långrandig med den här artikeln men det finns ett förtydligande som kan vara bra att göra avslutningsvis.

När jag pratar om ”kamp” menar jag politisk verksamhet i bred bemärkelse: Partipolitisk verksamhet, utomparlamentarisk aktivism, metapolitiska projekt och allt som med lite fantasi men ändå visst fog antingen kan anses knuffa samhället i rätt riktning eller bana väg för en regelrätt revolution. Jag menar alltså inte att bara en viss typ av verksamhet eller en enda form av organisering är det enda legitima sättet att bedriva ”kamp” på. Det finns många olika sätt att bidra på, även om jag själv anser att så många som möjligt borde vara organiserade i Nordiska motståndsrörelsen (eftersom jag vet att ju fler aktivister vi har desto mer saker kommer vi kunna uträtta).

Om någon går med i Motståndsrörelsen har vi många konkreta projekt och viktiga uppgifter som jag vet att det går att sätta personen i arbete med. Det finns det förmodligen i andra organisationer också och arbetar man mer fristående får man väl använda sin egen fantasi, vilket kan passa vissa bra och andra dåligt.

Det jag vill förmedla med den här artikeln är i alla fall att nationella behöver odla en kultur av ansvarstagande. Att vi löser problem istället för att kritisera vad andra gör. Att vi förverkligar projekt och inte bara kommer med idéer åt andra. Att vi inser att man genom påfrestning kan träna upp den egna idealismen och offerviljan, precis som att man kan träna sina muskler. Att vi så mycket som möjligt försöker utforma våra liv så att vi kan vara en nagel i ögat på systemet och en tillgång till vårt folk och våra kamrater. Att vi förstår att antal är en styrka och att vissa saker är bara möjliga att förverkliga om tillräckligt många kavlar upp ärmarna och hjälper till.

En man göre inte vad han vill, utan vad han bör.

Gustav Vasa