NATIONALSOCIALISM. Martin Saxlind skriver här om rasmaterialism och eugenik.

Jag bemötte igår några frågor som restes i en film av Patrik Forsén. Filmen var i sin tur en kommentar på den diskussion om nationalsocialism som vi förra helgen hade med Björn Herstad i Radio Nordfront.

I den första artikeln lovade jag att återkomma till det som verkar vara den avgörande skiljelinjen mellan oss i Nordiska motståndsrörelsen och de två debattörerna från det Skandinaviska förbundet. Frågan jag tänker på är huruvida nationalsocialismen är för eller emot rasmaterialism, vilket jag kommer reda ut i den här artikeln.

Rasen framför allt?
Först och främst: Ja, jag är för rasmaterialism. Ras är ett materiellt (biologiskt) fenomen som kan studeras vetenskapligt. Ett DNA-test avslöjar t.ex. en persons rastillhörighet och konsekvenserna av att låta en viss rasgrupp invandra till Sverige skulle i förväg kunna förutses med rätt så god säkerhet om man gjorde en raslig analys av hur gruppen presterat i andra samhällen.

Självklart formas människors liv också av yttre faktorer som kultur. Så ras säger inte allt om en individ, men det biologiska arvet utgör grundfundamentet som allt annat vilar på. Vår förmåga att tänka långsiktigt, tala, känna empati o.s.v. är beroende av att vår arvsmassa innehåller vissa gener som låter oss utveckla de förmågorna. När det gäller mänskliga samhällen måste man också studera saker ur ett större perspektiv än individen; man måste titta på gruppnivå och där ser man att ras i väldigt stor utsträckning påverkar samhällets kultur och politiska utveckling.

Ras är därför ett centralt begrepp för nationalsocialismen och att ras relativiseras och förnekas är förmodligen det största problemet vi i västvärlden har att överkomma. Utan att erkänna relevansen av ras kommer vi aldrig att kunna rädda vårt folk från biologisk undergång. För om man verkligen anser att ras är irrelevant måste man vara en ren kulturnationalist och tro på integration, vilket under rådande omständigheter vore döden för vårt folk.

Jag uppfattade det inte som att Herstad ville förneka att raser existerar i Radio Nordfront, men följande formulering i Skandinaviska förbundets programförklaring väcker frågan om gruppen är ras- eller kulturnationalistisk:

Illegala, kriminella utlänningar, terrorister och islam har inte här att göra. Gränserna måste stängas omedelbart, bidrag måste strypas och krav på skötsamhet, laglydighet och kulturell assimilering måste ställas i kombination med att ett återvandringsprogram, baserad på positiv uppmuntran etableras.

Om Skandinaviska förbundet erkänner att ras existerar i materiell mening – och att rastillhörighet är det som avgör om man tillhör vårt folk – förstår jag inte varför man försöker problematisera begreppet ”rasmaterialism”. Men formuleringen i ovanstående citat ligger oroväckande nära hur Sverigedemokraterna uttrycker sig.

Där jag helt säkert uppfattat det som att meningarna oss emellan går isär är hur ras ska värderas i förhållande till andra värden. Herstad menar i en ny artikel att ”det finns en moralisk ordning inneboende i naturen och inristad i våra hjärtan” som står över rasens intressen. Exemplet som ges är att du inte får stjäla från din granne för att gynna din egen familj. Samma princip går sedan att applicera på folk och raser: Du får inte bete dig ”omoraliskt” mot andra även om det gynnar din ras.

För mig känns det här som ett väldigt borgerligt tankeexperiment. Det är klart att det är fel att stjäla, om alternativet är att göra rätt och inte stjäla. Men om alternativet till att inte stjäla istället är att svälta ihjäl vet jag inte riktigt om jag skulle säga att det är lika förkastligt att stjäla.

Om vi återgår till den rasliga nivån vet jag inte heller vilket värde som skulle stå över rasens överlevnad? Vad kan vara viktigare för en nationalist än att säkerställa att folket överlever? Som nationalsocialist skulle jag säga att raslig överlevnad är prio ett.

Sedan är inte världen ett absurt tankeexperiment där det är sannolikt att vi någonsin måste välja mellan att själva dö ut och att begå något verkligt monstruöst illdåd mot en annan ras. När skulle vår rättfärdiga kamp för överlevnad någonsin kunna krocka med något som är av större värde än vår överlevnad? Jag efterfrågar här konkreta och realistiska exempel, inte osannolika tankeexperiment eller dåliga liknelser. I vilket läge leder principen vår ras överlevnad framför allt till fel slutsatser?

Eugenik
Som nationalsocialister är vi dock intresserade av mer än överlevnad, vi är också intresserade av att vårt folk frodas och utvecklas. Ett klargörande om Skandinaviska förbundets syn på evolutionen vore här välkommet, men de verkar inte våga ta ställning i frågan. Tidigare under veckan skrev de följande i en artikel om evolutionsteorin:

Vi tar inte ställning för någon given vetenskaplig teori […]

Det går alltså bra för Skandinaviska förbundets representanter att slänga sig med begreppet ”sanning”, men de vill inte berätta för oss vad som är sant eller falskt med evolutionsteorin.

Vidare skriver de:

[…] men när en “vetenskaplig sanning” politiseras och de facto används som en sekulär skapelsemyt då måste man reagera, det är inte sunt och det har framförallt inget med vetenskap att göra.

Varför är det fel att riktiga vetenskapliga upptäckter påverkar politiken? Det framstår för mig som mer osunt om vår politik skulle grundas på åsikter vi visste saknar vetenskapligt stöd. Och vad är det för fel med att ha en sekulär förståelse för hur livet på jorden uppkommit? Om vi har kommit fram till att de religiösa skapelsemyterna inte överensstämmer med historiska fynd är det i mina ögon uppenbart att vi måste leta efter sekulära och mer vetenskapligt korrekta förklaringsmodeller.

För mig framstår deras inställning som ett försiktigt kristet protesterande mot evolutionsteorin som man inte fullt ut vågar uttala och stå för. Förmodligen då denna kristna agenda bara delas av en liten minoritet av aktivisterna i Nordisk Ungdom.

Vi nationalsocialister anser i alla fall tveklöst att livet på jorden befinner sig i ständig utveckling och att detta även gäller människoraserna.

Att ställa sig utanför evolutionen går inte, vi deltar i den processen vad vi än tycker om det. Här kan man då antingen vara likgiltig inför framtiden på jorden eller ha ett ideal man strävar emot. Som nationalsocialister strävar vi efter att kommande generationer av vårt folk ska bli alltmer intelligenta, friska, starka och moraliska. (Vi vill också att mänskligheten ska leva i harmoni med djur och natur och inte rubba den ekologiska balansen på jorden i onödan.)

Här kan moraliska dilemman uppstå dels gällande den yttre kampen om livsrum med andra raser och dels vilka eugeniska åtgärder som är rimliga att vidta inom rasen. Nordiska motståndsrörelsen står här för en måttfull eugenisk politik, inte en inhuman Hollywoodnazism i stil med att mörda alla rasfrämlingar och kolonisera hela jorden med Dolph Lundgren-kloner.

I andra tider har kampen om geografiskt territorium varit viktigare och hårdare. Detta då majoriteten av folket var tvingade att försörja sig som jordbrukare och en befolkningsökning utan territoriell expansion kunde leda till svält. En nations försvarsförmåga var förr i tiden också starkt kopplad till befolkningens storlek, vilket gjorde en hög nativitet eftersträvansvärd. I världen vi idag lever i ser saker och ting annorlunda ut. Majoriteten av folket är inte längre jordbrukare och ett högteknologiskt försvar gör oss mindre beroende av en manskapsmässigt stor armé.

Vad gäller eugeniken så kan vi skynda långsamt med den. Så länge vår överlevnad inte hotas har vi all tid i världen på oss att utvecklas. Jag håller principiellt inte med om den kristna uppfattningen att vi människor inte får ”leka gud” genom att försöka styra livets utveckling på jorden, men jag delar oron att ett ovarsamt hanterande av den här frågan faktiskt kan göra extremt stor skada. Därför är jag för en väldigt ”konservativ” och icke-radikal eugenisk politik. Men vi människor har, då vi ensamma på jorden har förstått evolutionen och vår roll i den, ett unikt ansvar att fortsätta utvecklas uppåt istället för att rycka på axlarna och acceptera en tillbakagång.

Så om nej-sägaren gud inte stoppar oss, vad finns det då för garantier för att vi inte ska spåra ur och gå för långt i vårt bevakande av rasens intressen? Jag skulle säga att den bästa garanten är vår egen moral och att det i slutänden är den enda spärren som finns. Jag tror att även utan en yttre gudomlig kraft har vi en inre moralisk kompass som kommer att leda oss rätt.

Jag håller alltså med Herstad om att det finns en moralisk ordning ”inristad i våra hjärtan”, men jag är inte övertygad om att den kommer från den kristna guden eller delas av andra raser. Jag tror att vår grundläggande känsla för rätt och fel har uppstått genom evolutionen och bör bejakas som en del av vår särart i förhållande till andra raser. I egenskap av en högstående ras som begåvats med hög empati är vi mer eller mindre tvingade, av vår egen natur, att vara humana både mot folkkamrater och rasfrämlingar, så långt det är möjligt utan att det hotar vår egen överlevnad.

Jag ska i mån av tid försöka få ihop en tredje artikel där jag ger min mer personliga syn på abort, universalism och kristendom som är tre frågor som inte rymdes i den här artikeln men är kopplade till det här ämnet och den pågående debatten.


  • Publicerad:
    2018-03-22 18:55