NATIONALSOCIALISM. Martin Saxlind kommenterar här söndagens försök till ideologisk debatt i Radio Nordfront och de frågor som rests efter debatten.
I söndags gästade Dackeinstitutets Björn Herstad Radio Nordfront för en ideologisk debatt. Det var en intressant och trevlig diskussion, men den hade som jag ser det två strukturella problem:
1) Herstad fick försöka ”dekonstruera” nationalsocialismen utan att behöva presentera någon tydlig egen position annat än att han är för ”sanningen”, vilket är diffust och därför inte går att kritisera. Det blev alltså spel mot ett mål.
2) Vi var fem personer på den nationalsocialistiska sidan och det blev därför ett något fragmenterat försvar som ställdes upp mot anfallaren. När taltiden sprids ut på så många personer blir det svårt för någon att hinna presentera längre och mer sammanhängande svar.
Patrik Forsén kommenterade i efterhand debatten på Youtube och hans kommentar lyfte fram några frågor som jag tänkte besvara i den här artikeln.
Är nationalsocialismen pragmatisk?
Ja. Jag skulle hävda att detta är ett drag nationalsocialismen till viss del delar med konservatismen. Konservatismen brukar av sina anhängare anses som något annat än en ideologi. Detta då konservatismen inte tror på skrivbordskonstruerade utopier och inte har en fast ideologisk hållning över tid, utan mer handlar om en övertygelse om att politiska förändringar i ett samhälle bör ske långsamt och organiskt.
Som nationalsocialist håller jag med konservatismen som menar att de utopier som marxismen och liberalismen har målat upp är falska löften som orsakat mycket onödigt lidande i Europa. Jag tror inte heller att det nationalsocialistiska samhället vi ämnar bygga skulle vara helt befriat från problem, men även om vårt framtida samhälle inte blir en genuin utopi kommer det ändå att framstå som en utopi i jämförelse med det dystopiska och dysgeniska samhälle vi idag lever i.
Nationalsocialismen skiljer sig dock från konservatismen bland annat på så vis att konservatismen idag är låst vid marxismen och liberalismen, eftersom konservatismen i stort accepterar de rådande politiska uppfattningarna och bara vill bromsa fortsatta förändringar. Nationalsocialismen är istället en radikal världsåskådning som, för att uttrycka det kortfattat, utgår från vad som är bra för det egna folket. På så vis har nationalsocialismen alltid samma mål, men är beredd att anpassa sin politik utifrån förändrade omständigheter för att i alla lägen uppnå målet. Vi har en fast världsåskådning men en ideologi som evolverar. Därför är inte den politik Motståndsrörelsen förfäktar idag helt identisk med den politik som Tredje riket förde.
Kan man anpassa nationalsocialismen efter vad som helst?
Nej, självklart inte. Nordiska motståndsrörelsen ledare, Simon Lindberg, skrev i förrgår en artikel som väldigt bra förklarade hur vi nationalsocialister genom vår förståelse för naturlagarna kan dra slutsatser som låter oss ta tydlig ställning i nästan alla stora moraliska frågor:
Naturen har skapat lagar och regler som vi nationalsocialister menar är brottsliga att bryta. En naturlig moral om du så vill. Att gå emot dessa lagar och denna moral är per definition att vara mot nationalsocialismen.
I vissa politiska eller moraliska frågor kanske det inte alltid är helt glasklart vad som är naturligt, men genom vanligt sunt förnuft eller djupt studerande kan man som nationalsocialist oftast komma fram till vad som är rätt. Alla religioner och ideologier har dessutom detta problem, alltså att de i slutänden måste tolkas av människor och att den mänskliga faktorn alltid innebär en risk för felande.
Vill man går det även att angripa en förment ”absolut” kristen moral med väl valda bibelcitat eller absurda tankeexperiment som skapar problem i den kristna logiken. Framför allt katoliker lutar sig dock på en lång tradition av tolkning av sin religiösa lära, vilket gör att anhängarna själva inte behöver filosofiskt resonera kring rätt och fel (eftersom auktoritetsfigurer redan fattat beslut åt dem i många frågor). I ett nationalsocialistisk samhälle skulle liknande traditioner växa fram och göra det väldigt tydligt för folk vad som är rätt och fel.
Faktum är att redan nu vinner nationalsocialismen över kristendomen om man ska jämföra vilken lära som är mest moraliskt principfast. Subversiva krafter har nämligen lyckats angripa och dekonstruera kristendomen i sådan utsträckning att alla större kyrkor idag är för massinvandring, homosexualitet och mycket annat som kristendomen tidigare varit emot. Men inget ordvrängeri och inga påtryckningar kommer någonsin förmå anhängare av nationalsocialismen att anse att rasblandning är positivt, att kön bara är en social konstruktion eller att homosexualitet är likvärdigt med heterosexualitet. Där kristendomen svikit européerna står nationalsocialismen fast.
Vad är nationalsocialismen?
Enligt Motståndsrörelsens synsätt är den person som skriver under på våra nio punkter tillräckligt nationalsocialistisk för att platsa som medlem i organisationen. Vill man fördjupa sig i vår världsåskådning rekommenderar jag följande artiklar och böcker:
Nationalsocialismen – den biologiska världsåskådningen
Nationalsocialismen och den reaktionära nationalismen
För att erbjuda en kort sammanfattning är nationalsocialismen på det ideologiska planet nationalistisk och socialistisk, men som Simon Lindberg skrev i måndags är nationalsocialismen en i sig unik helhet som inte rakt av kan reduceras till vad som vanligtvis kallas nationalism och socialism. Vad gäller nationalismen är det en rasligt grundad nationalism där vi vill att rasen ska uppnå sin fulla potential, vilket helt klart kan innefatta en eugenisk politik inom vissa rimliga gränser. Vad gäller socialismen handlar det om folkgemenskap, att alla folkkamrater förtjänar ett drägligt liv. Vi är emot ett klassamhälle där människor föds till en viss ställning samtidigt som vi inte är för en urspårad jämlikhetssträvan; vi vill ha ett meritokratiskt samhälle där alla får möjlighet att uppnå sin fulla potential och finna sin rätta plats i samhället. Staten, folket och familjen ska tillsammans sträva efter att skapa ett starkt och harmoniskt samhälle utifrån denna nationalsocialistiska grundsyn.
Vad i Tredje rikets politik och kamp står ni för?
Det är en stor fråga att ta ställning till exakt allt som skedde i Tyskland från 1933 fram till 1945. Med facit i hand går det säkert att hitta många mindre brister och även några större misstag, men jag ser det inte som en konstruktiv del av vår nutida kamp att vara en besserwisser som ägnar sig åt historiskt navelskådande på det viset. I det stora hela var det nationalsocialistiska Tyskland på väg åt rätt håll:
Man enade folket och fick ett slut på klasskampen. Man bekämpade arbetslösheten och gav det tyska folket framtidshopp. Man avvecklade en viss främmande minoritets enorma makt över Tyskland. Man gjorde enorma vetenskapliga framsteg. Man ville göra det egna folket starkare och friskare. Man värnade djur och natur. Man såg bristerna i den nya liberal-demokratiska samhällsordningen och sökte ett alternativ till den. Man såg kristendomens annalkande sammanbrott och tog steg mot att forma en egen religion med rasmedvetenhet som fundament. Man skapade kort och gott ett välordnat samhälle med sunda normer och värderingar som ersatte Weimar-tidens kaos och dekadens.
En förändring av denna omfattning och med alla dessa komponenter hade aldrig tidigare skådats. Nationalsocialismen i Tyskland var banbrytande och är än idag vad hela västvärlden behöver, givetvis med viss anpassning enligt de skiftande förutsättningarna i olika länder.
Vad gäller andra världskriget så var det en ödeskamp om Europas framtid. Runtom i Europa hade det efter första världskriget, även i andra länder än Tyskland, uppstått nationalistiska regimer som vände sig mot liberalismen och marxismen. Tredje riket var ledande bland de nationalistiska staterna i Europa, både vad gäller den yttre kampen mot fienden (som i någon mån var ofrånkomlig) och det inre byggandet av det egna samhället. Hade Tyskland och axelmakterna vunnit kriget hade Europa och den vita rasen befunnit sig i en oändligt mycket bättre situation än vad vi gör nu. Förnekar någon nationalist detta?
Angående ”Förintelsen”, som debatten i söndags gled in på, anser jag att mycket som associeras med det begreppet är ren och skär lögnpropaganda. Anledningen till att det i princip uppstått en religion kring de tyska koncentrationslägren är att det finns starka intressen som gynnas av det. Hollywoodfilmer som framställer USA som ”the good guys” och deras fiender som onda demoner legitimerar USA:s roll som imperialistisk världspolis. Judiska intressen är dock de som främst gynnats av förintelsemytologin; dels då judar efter kriget kunnat utpressa Tyskland på enorma summor pengar, dels då judarnas påstådda lidande ska legitimera skurkstatens Israels existens och ursäkta sionisternas fortsatta skurkbeteende. Hade dessa intressen inte funnits i bakgrunden så hade ingen brytt sig och frågan hade varit av en rent akademisk natur. Men idag är det istället ett grovt moralbrott att betvivla siffran sex miljoner och i många länder hamnar man i fängelse om man gör det.
I den mån tendenser till något som skulle kunna kallas för ett folkmord verkligen förekom under andra världskriget så var det en historisk parentes som skedde under ett krig där många övergrepp begicks även mot tyskar. Den nationalsocialistiska politiken i fredstid syftade till att få judar att fredligt utvandra från Tyskland, det var den önskade lösningen på judefrågan i Tredje riket. Så påståendet att nationalsocialism per automatik leder till folkmord är en extrem halmgubbe som jag hoppas att inga nationalister försöker använda sig av.
Varför kalla sig nationalsocialist?
Det är vad vi är. Varför kalla sig något annat?
Nationalsocialismen är helt enkelt den mest högstående formen av nationalism. Varför skulle vi vilja gå tillbaka till någon äldre och mer förlegad form av nationalism?
Som ideologiskt begrepp uppstod nationalsocialismen långt efter de idag dominerande ideologierna. Att då påstå att nationalsocialismen skulle vara omodern och förlegad är absurt. Nationalsocialismens problem är att Europa utsattes för en omfattande ”denazifieringsprocess” efter kriget och att repressionen fortsätter än idag.
Vissa menar därför att man ska behålla det nationalsocialistiska idégodset men byta ut namnet. Jag är dock skeptisk till att det skulle vara en bra idé att hela tiden lansera nya ismer. För problemet är inte bara etiketten och förpackningen, utan det är de bakomliggande idéerna som systemet hatar och så länge du står för dessa kommer du ändå att kallas för ”nazist”. Vad tjänar vi i det läget på att försöka lura människor till att tro att vi är något totalt väsensskilt från den demoniserade nationalsocialismen? Om vi verkligen står för sanningen är det fel att ljuga på det viset.
Ofta påstås det att det här ständiga bytandet av ismer, precis som en del andra suspekta politiska metoder, är kopierade från den kulturmarxistiska vänstern. Detta är dock fel. När vänstern hittar på nya begrepp har de oftast (ur deras synvinkel) positiva mål i sikte och lanserar nya begrepp som en del av ett ideologiskt anfall. Den efterkrigstida ”högern” har istället lanserat nya begrepp som en del av en politisk reträtt, där man försöker byta ut ord som blivit kontroversiella. Man ger alltså i viss mån fienden rätt och erkänner gång på gång att det är något fel med våra åsikter. Någonstans måste vi dra ett streck i sanden och säga att ”det här står vi för”. Vad är problemet med att stå för nationalsocialism?
Den kulturmarxistiska vänstern är dessutom destruktiv och agerar subversivt och nedbrytande, varför de opererar enligt helt andra principer än oss som kämpar för något positivt. Alla kan elda upp ett hus, men inte alla kan bygga ett hus eftersom det är svårare och kräver andra metoder. Projektet att ena vårt splittrade folk och leda in det på rätt väg är ett konstruktivt projekt som kommer att kräva kamp och offer, det går inte att komma runt det genom fiffigt trixande med ordval.
Om någon ändå prompt vill kalla sig för något annat än nationalsocialist, men i stort sett står för samma saker som mig, ser jag den personen som en kamrat. Det är också förståeligt att många i dagens samhälle är rädda för att ”komma ut” som nationalsocialist, men feghet och bekvämlighet kan inte vara det som styr vår kamps inriktning om vi har för avsikt att komma någon vart. Att Motståndsrörelsen är nationalsocialistisk är också en garant för att vi inte rekryterar människor med fel politisk mentalitet.
För att inte bli alltför långrandig tänker jag försöka återkomma senare under veckan med en separat artikel om rasmaterialism, som jag tror är den avgörande skiljelinjen mellan oss och Dackeinstitutet.
Hoppa till huvudinnehåll
