LITTERATUR. • Den här texten är enbart baserad på marxisten Jan Myrdals biografi ”Johan August Strindberg”. Med den försöker jag upplysa Nordfronts läsare om vad Sveriges största författare (eller dramatiker som Myrdal anser att han är) tyckte om judar i hans korrespondens med dem.

Marxisten Jan Myrdal berättar redan på sidan 23 om hur juden Michael Meyer kommit på att August Strindberg var antisemit och för fram detta framförallt i USA genom sin bok Strindberg: A Biography (Secker & Warburg, London 1985) Myrdal berättar att flera av hans vänner nu inte längre förmår sig att läsa Strindberg efter den här vetskapen. Intressant med sådana människor, undrar om de någonsin sagt eller tänkt att de inte kan läsa en författare för att denne är så fientlig mot människor ur den nordiska eller andra europeiska raser?

På samma sida berättar Myrdal om att den judiska överklassen under sent 1800-tal hade gift in sig i adeln och assimilerats in i den svenska överklassen. Myrdal påstår att Strindbergs kritik mot judarna gick hand i hand med hans kritik mot överklassen:

Fram till mitten av artonhundratalet var svenska demokrater och liberaler således fientligt inställda till judarna och betraktade dem som kungliga lakejer (och för borgerskapet konkurrenter).

Myrdal ägnar sedan ett helt kapitel åt Strindbergs antisemitism. Antisemitismens betydelse har ändrats markant från Strindbergs tid till våra dagar. Antisemitism idag är i princip att du går emot judars etniska intressen som att ifrågasätta israelisk bomb och död-politik mot palestinier. Så har det blivit eftersom mäktiga judiska organisationer tillsammans med korrupta rasförrädare och medier ägda av judar vill ha det så. Då blir det ingen debatt utan de brännmärker istället människor så att de inte får tala om hur det egentligen ser ut i världen.

Enligt Myrdal var betydelsen av antisemitism under 1900-talets början: ”mot judarnas o. deras ekonomiska samt politiska o. kulturella inflytande. Fientlig åskådning 1. rörelse.” Allt enligt Svenska Akademiens ordbok. I ett brev till juden Edvard Brandes skriver Strindberg bland annat:

Jag anses vara judehatare och har nu i min nya gjort satir på våra judar. Jag hatar icke judarna men våra servila ordenshungriga, despotiska, förtryckande judar, hvilka med hela penningens makt, (det har varit dem en lätt sak att afnarra de dumma svenskarne deras pengar) arbeta, på sitt hänsynslösa sätt, med reaktion mot oss!

De äro dina fiender så väl som mina för denna orsaks skull. Uppsala universitet har tre docenter i svensk litteratur, till exempel, och alla äro småsinnade, dumma, konservativa judar, som gnata på allt nytt. Alla (så godt som alla) våra förläggare äro judar som säljer Luthers skrifter och Nya testamentet för att visa sig liberala, men om man vill vara liberal i politik eller litteratur, då är det slut! […]

De äro fremlingar och hålla sig fientliga som fremlingar mot oss; de äro i sin rätt, välan, jag är i min rätt då jag skyddar mig! Här är således icke frågan om Judendomen, icke ens om judarne, utan om våra judar i Sverige! Hvilka uppträda som en korporation med oberättigade intressen!

Strindberg skriver sedan vidare om att han hyllar Edvards bror juden Georg Brandes och inte ser honom som en jude då han offentligt avsvurit sig judendomen. Förutom Strindbergs betraktelser om den judiska makten vid den här tiden inom bokbranschen (han var motvilligt knuten till judiska förläggaren Isidor Bonnier) så redogör Myrdal att de två judiska bröderna Brandes kontrollerade den nordiska litteraturens utslussning till Europa.

Enligt Myrdal själv så sitter alltså två judiska individer på nyckelpositioner där de bestämmer vilken nordisk litteratur som skall föras fram i Europa och enligt Strindberg själv så innehade judar mycket makt. Han lyfte upp två saker, att de hade penningmakt och att han anser att judarna arbetade tillsammans som en ”korporation”. Strindberg anser dock att det endast är judar i Sverige, varför han var av den uppfattningen framkommer inte. Men det är också lustigt att se att Strindberg ser dessa två sakförhållanden om den judiska gruppen för över 100 år sedan i Sverige, vissa ”myter” verkar vägra dö ut. Märk också Strindbergs språkbruk, hade han levt idag så hade han aldrig blivit någon stor författare för han hade bojkottats. En makt som människor ur den judiska gruppen och deras icke-judiska bundsförvanter ännu inte tillskansat sig fullt ut när Strindberg levde. Det får också en att fråga hur många stora författare har vi gått miste om tack vare deras syn på det judiska folket eller andra minoriteter som anses skyddsvärda.

Brandes, förläggarens svar till Strindberg är intressant, för vi ser i hans argumentation samma argument som vi ser idag, så länge du kan tala språket så spelar det ingen roll om din farfar till och med kommer från Mellanöstern. Idéer som han sannerligen haft makten att föra fram genom att han var den som valde utslussningen av de nordiska böckerna.

”Maa jeg spørge, i hvormange Led kjender Du Dine Forfœdre; hvis Din Bedstefader var fransk eller arabisk eller kinesisk, er Du da ikke svensk? Hvis i det Hele denne dumma Nationalitetshovmod har noget paa sig, saa mod den vel bero paa det Sprog som tales. Men Georg og jeg bilde os ind at tale og skrive ligesaa godt Dansk som de Indfødte. Ere vi Fremmede her? Hvor høre vi daa hjemme?

Han fortsätter sedan att beskriva att han ser sig som jude då alla som skriver om honom och hans bror Georg visar upp judehatet när de skriver om bröderna. Här ser vi samma retorik som används av vissa judar än idag, den ena gången är de danska för att sedan skifta till det judiska när det passar dem. För att lyckas med detta måste den svenska etniska identiteten (eller andra europeiska identiteter) bli oviktig för gruppen själva. Alla skall få plats och skall ses som svenskar om de känner för det även om de är från annan ras. De är inte ensamma om sådan här retorik, de delar den med kristna, marxister och liberaler. Det är dessa essentiella idéer om etnicitet och ras som fått ges uttryck framförallt efter andra världskriget som gör att vi människor från den nordiska rasen är så vilsna idag och ger bort vårt samhälle till otacksamma människor från alla jordens hörn.

Strindberg verkade ogilla den judiska överklassen med samma hatiska passion som dagens socialister hatar invandrare som röstar på Sverigedemokraterna. Strindberg knöt sig aldrig till ett parti men Stormklockorna var honom närmast enligt Myrdal. Juden Moritz Rubenson ojar sig Strindberg över, när han lanserats som riksdagsman av Aftonbladet.

Akta Ni Er för judarne! Tänk Rubenson! Den värsta djefla ring- och reaktionsskurk! Och tala om judeförföljelse! Det är deras taktik. ”Förföljda” genast bara man upphör att kyssa dem i aschelet! Aristokratisk satans följe! Men hata dem som reaktionära icke som judar! Men klipper man till dem, så är det naturligtvis juden som förföljes. Med den taktiken ha de gått långt!

Strindberg skriver i ett brev om hans bäste vän som är jude.

Min bästa vän härute är jude, medicine professor i Lausanne, och den som tagit sig för att förlägga mina arbeten ute i Europa är också jude. Jag har upptäckt hemliga underjordiska strömmar ute i verlden och anser att det gamla samhället med nationer och styrelser och privilegierade klasser vara undermineradt. Och öfverallt ser jag juden såsom jordens salt. Det såg jag inte hemma i det ruttna Sverige.

Strindberg anser sig alltså ana ett judiskt samarbete i Europa för att omkullkasta den äldre ordningen något som han verkar positiv till. Han skulle senare skriva ett brev med bibliska argument om att judarna var ett hopkok av olika folkslag och de verkliga judarna är borta. Det ligger en viss sanning i det, men inte på långa vägar stämmer det i de proportionerna Strindberg föreslår eftersom han anser att inga av de ”riktiga” judarna finns kvar.

Vad som framkommit av Myrdal så var inte Strindbergs tankar om judarna särskilt intellektuella, men dock så var han inte rädd för att framföra sina åsikter om dem, men alltid med tillägget att udden var riktad mot att de gick i aristokratins tjänst och inte för att de var judar i sig. Men eftersom antisemitism som uttryck även innefattade att man var emot judiskt politiskt inflytande så måste även Strindberg enligt den definitionen anses vara detta mot judarna i Sverige. Hade de haft samma politiska åskådning som Strindberg hade han nog inte skrivit som han gjort och därmed aldrig blivit klassad som antisemit.