ARTIKELSERIE. Den fjärde och sista delen i Christian Hamiltons artikelserie om sina erfarenheter i olika delar av världen författades 2008 i Tunisien, där Hamilton träffade en politiskt inkorrekt tunisier som inte förstod sig på nordbornas naiva tolerans.
Har precis kommit hem till den tillfälliga lägenheten vi hyr när båten är på land för vårservice och för att äntligen få innertaket färdigt med isolering och allt.
Som vanligt satt jag tillsammans med Abdel för att gå igenom dagens arbete på båten och grovplanering för nästa vecka. Abdel är en klok gammal man, tänker efter noga innan han säger något och har ett väsen omkring sig som uttrycker visdom. Vi har anlitat Abdel en gång förut och eftersom vi var nöjda med hans insats kom vi tillbaka denna vinter.
Abdel är tunisier och ägare av det lilla båtvarvet där vår båt nu ligger upplagd. För att kunna beskriva honom till utseendet, skulle det närmaste jag kan komma vara att likna honom vid en liten krumryggad smålänning som jobbat i skogen i hela sitt liv. Han till och med klär sig som en sådan. Abdel är ägare av varvet i tredje generationen och har tre söner som också arbetar hos honom. Totalt har han cirka tio heltidsanställda på varvet. De andra tre varven i samma hamn tar bara in folk när de behöver och det fördömer Abel. Han menar att med heltidsanställda hinner han utbilda var och en till att bli yrkeskunnig på ett speciellt område. Kan bara nämna att killen som har hand om rostfritt stål hanteringen, svetsning och så vidare har varit hos Abdel i 16 år och är en synnerligen duktig yrkesman.
Jag vill också nämna att Abdel varit anställd på ett danskt varv i Århus under 17 år. Han har berättat för mig att han hade idéer om att utveckla varvet i Tunisien när han skulle överta det efter sin far, men till det behövde han en rejäl summa pengar. Den grundplåten kunde han inte intjäna i hemlandet utan sökte sig utåt. Han berättar själv här nedanför hur det var på den tiden, för mer än 20 år sedan i Danmark.
Nåväl, när vi satt och diskuterade idag kom han in på hur det var i Sverige och Danmark nu för tiden. Givetvis kom vi in på problemet med den okontrollerade invandringen och de enorma framtidsproblem det skapar. Jo, han hade ju hört både det ena och det andra om hur det var med bland annat ökad kriminalitet och hur föraktfullt många invandrare ser på oss skandinaver. Han säger vidare att de kriminella elementen uppe hos oss är samma människor som var kriminella hemma i Tunisien, men där hölls de efter på ett ”lite annat sätt”. ”Det är”, säger Abdel, ”samma människor som förut snyltade på vårt samhälle, var parasiter i sina familjer och som till och med stal från sina släktingar”.
Det slår mig att Abdel nog inte har blivit skolad i politisk korrekthet. ”Men”, fortsätter han, ”du får ju förstå att vi är glada att inte ha dem här, men hur kan ni vara så naiva att tro det skall bli folk av dem. Dessa typer får ju till och med pengar i ert land utan att behöva göra något, reagerar inte svenskar på sådant?”
Abdel kommer in på hur det var när han hade hittat ett jobb i Danmark och beslutat sig för att flytta dit ett tag för att tjäna pengar. ”För det första”, säger han, ”fanns det inte en chans att få komma in i Danmark utan att ha visum. Uppehållstillstånd och visum fick jag bara om jag kunde försörja mig. Allt detta ordnade jag innan jag kunde skaffa mig hyra på en lastbåt med destination Danmark”. Betänk kära läsare att här handlar det om en man som visserligen skall ärva ett litet båtvarv i framtiden, men som kommer från en vanlig fiskarfamilj. Företagsamheten är det inget fel på.
När jag frågar Abdel om han aldrig funderade på att stanna i Danmark för gott, svarar han följande: ”Klart jag funderade, jag älskar Danmark och danskarna, de var så vänliga mot mig, jag lärde mig så mycket av dem och jag blev inte ställd utanför gemenskapen. Ja, jag betalade ju skatt som alla andra och försökte så gott jag kunde leva som dem. Sällan, mycket sällan, kom någon med skällsord mot mig. Men du måste förstå att Tunisien är och förblir mitt land som jag älskar och det var här jag ville arbeta och bo. Jag är tacksam mot vad Danmark gjorde för mig, men mitt hjärta är i Tunisien.”
Det är mötet med denna typ av genuina människor i deras egen kultur som kryddar vår tillvaro och ger oss så mycket att tänka på. Det ger oss erfarenheter och oförglömliga minnen att bära med oss i våra hjärtan. Det är dessa erfarenheter hustrun och jag vill förmedla till alla er därhemma. Det är vår förhoppning att dessa erfarenheter från verkliga livet skall ge svenska ungdomar styrkan att med kunskap fortsätta sin kamp för ett bättre samhälle, ett samhälle med tonvikten på samhörighet, omtanke och där familjen är i centrum. Det samhället blir byggt med nationalsocialistiska ideal.
Båten nyvaxad med ny bottenmålning utförd på Abdels varv i Monastir, Tunisien.
Hoppa till huvudinnehåll
