ARTIKELSERIE. I del 3 av 4 minns Christian Hamilton ungdomstiden då han arbetade som biståndsarbetare åt SIDA i Afrika samt tycker till om det svenska utlandsbiståndet.
I denna artikel tänkte jag berätta om hur det var att jobba för SIDA på 60-talet. Artikeln kommer också att behandla SIDA och statens slöseri med pengar. Jag jobbade som volontär, eller fredskårist som det hette då, åt SIDA under en liten period på 60-talet, innan jag helt lade lantbrukartankarna på hyllan. Eftersom jag inte ens då var politiskt korrekt, ”passade jag inte in” i deras administration, men mer om det senare.
I mer modern tid är det ju aktuellt att följa vad som händer i Zimbabwe med deras ”demokratiske” ledare Robert Mugabe.
Nu frågar jag bara: Känner den svenska staten stolthet över Zimbabwe och det statsskick vi hjälpte till med att bilda där? Snacka om Mupp-stat!!!
På SIDA:s hemsida kan man läsa:
Hur länge har Sverige gett stöd till Zimbabwe?
Det svenska biståndet till Zimbabwe inleddes med stöd till befrielserörelsen under den tid då landet fortfarande hette Syd-Rhodesia. Efter självständigheten 1980 gav Sverige stöd till den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet. 2001 upphörde det svenska utvecklingssamarbetet med Zimbabwes regering och stödet förmedlas nu genom det civila samhället, FN, andra internationella organisationer och svenska enskilda organisationer.
Det är i mina ögon ytterst genant att veta vad våra skattepengar har gått och vad de fortfarande går till. Det är en skandal liknande Skandia-affären och andra liknande händelser, fast enormt mycket större och på ett politiskt plan. När våra skattepengar strös ut på det viset skulle jag vilja prata om ”grov trolöshet mot huvudman” eller värre.
Nu ska jag inte prata om Zimbabwe utan om Zambia.
Under andra hälften av 60-talet blev jag, efter ansökan och uttagningstester i Stockholm, anställd av SIDA som jordbruksinstruktör i Zambia. Det var spännande att äntligen få möjlighet att åka till Afrika, en kontinent som jag läst så mycket om. Mest var det berättelser från Östafrika, det tropiska Afrika såsom Kongo m.fl. andra länder och södra Afrika. Det var alltid djurlivet som fångade min uppmärksamhet. Jag ”slukade” böcker i stort antal som handlade om Afrika och dess djurliv. Morfar och mormor hade ett stort bibliotek och där tillbringade jag all min tid när jag var på besök hos dem.
Nu skulle jag äntligen iväg på det stora äventyret. Innan vi instruktörer kunde åka iväg skulle vi gå på kurser som handlade om allt från SIDA, dess administration och uppbyggnad, till pedagogik. Sist skulle vi gå en kurs i tropiskt jordbruk nere i Amsterdam, på Institutet för Tropiskt Jordbruk.
Den svenska delen av utbildningen, förstod jag efter ett tag nere i Zambia, inte var något annat än PK-indoktrinering. Ja, den politiska korrektheten hade redan fått fäste i politiken som fördes då.
Nere i Zambia blev vi tilldelade så kallade ”camps” eller stationeringsställen ute i busken. Det fanns sex eller sju stycken camper runt om i Zambia. De flesta ställena ombesörjde ett antal jordbrukskooperativ, medan några få var mer specialiserade på höns, grisar och kor. Själv var jag mer specialiserad på maskiner och traktorer vilket gjorde att jag blev instruktör i hur man lagade traktorer och lantbruksmaskiner. Campen jag tillhörde skötte om fem till sex kooperativjordbruk runtom i trakten. Traktorer och maskiner var stationerade alldeles intill vårat camp och det blev som en maskincentral med verkstad och allt i serviceväg.
Så här kunde det se ut i vår verkstad:
Och så här kunde det se ut ute på jordbruken:
Ibland hittade man en och annan ”huggorm”, kobror och gröna eller svarta mambor. I fotona nedan studerar jag först en spottkobra som jag var tvungen att slå ihjäl i vårt kök. Nästa foto är en grön och en svart boomslang, närbesläktad med mambor.
Kooperativjordbruken var uppbyggda mer eller mindre med öststats ”kolchoser” som förebilder. Det hade den svenska regeringen valt eftersom det ingick i deras ideologi.
Under tiden före Zambias självständighet var det ett rikt land med ett framstående jordbruk och en lönsam kopparindustri i norra delen av landet. Detta gällde förövrigt även Syd Rhodesia, som nu efter Zambias självständighet kallade sig Rhodesia, utan ordet syd framför.
Under de åren jag var i Zambia fanns även ett blomstrande kommersiellt jordbruk som oftast drevs av vita eller ”färgade” farmare. ”Färgade” eller ”coloured” benämner man en blandras i södra Afrika. Totalt sett var det ett land med alla möjligheter till en god framtid.
Innan jag fortsätter vill jag ta in ett klipp från SIDA:s hemsida av idag, så kan läsaren se hur det gått och vad det blivit av det rika landet:
Varför ger Sverige stöd till Zambia?
Fattigdomen i Zambia är djup och utbredd. Mer än 70 procent av invånarna räknas som fattiga och har bristande tillgång till hälsovård och utbildningsmöjligheter, näringsriktig mat, rent vatten, kläder och bostad. Behovet av insatser är stort, och Zambia har tagit fram en strategi för hur fattigdomen ska bekämpas. Tillsammans med andra länder stödjer Sverige genomförandet av strategin.
Zambia är ett land med goda ekonomiska förutsättningar, bland annat viktiga kopparfyndigheter och bördig jord. Ändå är fattigdomen ett stort problem. Några av förklaringarna hittar man i en svag politisk och ekonomisk styrning, korruption samt en bräcklig demokrati. Hiv/aidsepidemin har förvärrat situationen. En femtedel av befolkningen lever idag med hiv/aids och epidemin påverkar hela samhället. Zambia dras också med en av världens största utlandsskulder. Om landet ska nå upp till millenniemålet om halverad fattigdom till 2015 måste åtgärder vidtas på alla nivåer och områden i samhället.
Läs alltså ovanstående, där det står att Zambia är ett land med goda ekonomiska förutsättningar! Nu härjar korruptionen och sedvanlig afrikansk vanskötsel av ett land. Man håller mest på med att leka ”herre på täppan” för att inta maktpositioner samt att förtrycka de andra mer än hundra stammarna inom landet.
Under min tid åkte presidenten Kenneth Kaunda omkring i limousiner med gedigen koppar i stället för krom på lister och motorhuvsgrill. Det köptes in stora mängder vapen som skulle hålla flygvapnet och armén i modernt skick. Allt detta understöddes av den svenska staten genom utlandsbiståndet. Våra skattepengar ströddes då som nu över denna stat, men vad blev det av detta? Det blev på ren svenska bara skit av alltsammans. Lika mycket skit som det blir av andra stora biståndsprojekt i andra länder där Sverige varit inblandat. Jag kan ju bara nämna det stora pappertillverkningsprojektet i Vietnam, en av de största svenska biståndsskandalerna genom tiderna.
Men vidare till Zambia. Jag har åter saxat ett litet stycke från deras hemsida. Jag tar mig för huvudet när jag följande:
Zambia har tagit fram en strategi för hur fattigdomen ska bekämpas. Ekonomisk tillväxt, god samhällsstyrning och rättvis fördelning är några av nyckelorden.
Jag trodde att man hade lärt sig något under 40 år, men inte. SIDA tror fortfarande på att detta land kan bekämpa fattigdom, att man kan uppnå god tillväxt och att man genom god samhällsstyrning och fördelning kan leda landet till rikedom och välfärd. Vilka drömmar och vilket slöseri med pengar och andra resurser.
Jag menar inte att vi ska sluta med bistånd till dessa länder, absolut inte, men det måste göras på ett helt annat sätt. Man ska helt enkelt inte ösa in pengar i olika projekt som uppfinns i Stockholm och sedan överlåta ansvaret mer eller mindre på de lokala myndigheterna att fördela efter förmåga. Vi som har sett detta på nära håll, vi vet att merparten av dessa pengar hamnar i fickorna på de styrande i dessa U-länder.
Hur länge har Sverige varit inblandade i zambiska projekt? Åter en liten saxning från SIDA:s hemsida:
Det svenska stödet till Zambia inleddes 1965, ett år efter det att landet blivit självständigt. Sammantaget över åren har Zambia varit en av de största mottagarna av svenskt bistånd.
Som läsaren ser är det många år som Sverige varit inblandad i biståndet till Zambia. Man behöver inte vara ett matematiskt snille för att förstå att det är åtskilliga miljarder kronor som betalats ut. Landet är fortfarande efter mer än 40 års bistånd lika eller till och med mer fattigt idag än det var vid självständigheten.
Jag ska nu berätta om ett typiskt möte med företrädare för SIDA:s administration och vad som hände efter deras besök hos oss i Zambia. Det var byrådirektörer och underdirektörer, med en massa sekreterare, som gjorde en inspektionsresa en eller ett par gånger per år till landet. Man skulle på plats se och bilda sig en uppfattning om hur vårt arbete fortskred och vad man skulle planera inför nästa årsbudget.
Vi hade i våra camper gjort i ordning planscher, målat och berättat på stora konferenspappersblock om verksamheten. Vi hade skrivit en massa siffror för statistik över grödor och reparationskostnader för maskiner och så vidare. Stolt skulle vi visa upp vad vi åstadkommit.
Nå, den stora dagen kom då besökarna skulle anlända i en bilkaravan. Vi visste att de hade bott på det finaste hotellet i huvudstaden Lusaka i två dagar efter ankomsten för att ”varva ner lite”. Sällskapet anlände strax innan lunch så vi tyckte det var en god idé att börja med en bit mat, till vilket sällskapet samtyckte enhälligt. Efter maten började vi, var och en med sitt specialområde, att beskriva vad som hänt under året som gått. När den siste av oss hållit sin bit av föredraget, såg vi med avsmak på de ”intresserade” potentaterna som vi var tvungna att väcka då de somnat in under vår föredragning.
En liten malör i bägaren tyckte vi, men fick försöka att ha ett överseende med detta visade ointresse, och fortsätta med det vi planerat. Nu skulle vi köra runt till ett par av kooperativen för att visa vad som i praktiken åstadkommits.
Till vår stora besvikelse började sällskapet att titta på sina klockor och mumla att de redan var försenade och att man skulle hinna med ett annat camp också under dagen. Så de tackade för sig, tog med sig de handlingar vi sammanställt, bland annat önskemål om fotbollar och for sedan iväg till nästa camp. Kanske undrar ni vad vi skulle med fotbollar till? Ja, det var inte för att spela med oss själva utan för en helt annan orsak som jag strax återkommer till.
Vi fick senare höra att nästan samma sak hade upprepats hos våra kollegor tolv mil längre norrut. Efter tre dagars ”intensiva besök” på de olika kooperativen i norra och mellersta delen av Zambia, gjorde man en snabbvisit vid några kooperativ i södra landsändan. Efter denna, knappt en vecka, långa runda var man tvungen att åter varva ner på lyxhotellet i Lusaka. Vi var nere i Lusaka vid andra tillfällen under liknande besök och såg hur byråkraterna levde 60 till 70 procent av sin ”arbetstid”, de varken svallt eller törstade för skattepengarna. Efter ett år med SIDA stod jag inte ut längre och började jobba på en privat farm, där jag kunde ge mycket mer av min kunskap till de lokala än vad som var fallet på kooperativen.
Det ursprungliga jordbruket i Zambia var baserat på de kommersiella farmerna jag tidigare nämnt. När Zambia blev självständigt hade stora skaror folk sökt sig till städerna. Det var många av de så kallade frihetskämparna men också andra lycksökare som samlades och bildade slumområden utanför speciellt Lusaka. Regeringen kom då på ett ”utmärkt sätt” att få ut denna befolkning på landsbygden. Man mer eller mindre tvingade ut dem till kooperativjordbruken som SIDA satt igång. Det största problemet som vi instruktörer hade var att endast några få visste hur man kunde bruka jorden. Ni förstår ju själva att det inte var lätt att både utbilda och få upp intresset för jordbruk hos en gerillasoldat/terrorist.
När vi påpekat detta för zambiska jordbruksdepartementet kom de på den lysande idén om att man skulle betala dessa gamla frihetskämpar för varje tunnland åkermark de bröt ur ”bushen”. De använde sig av svedjebruk, vilket endast var användbart under en odlingssäsong, sedan växte inget mer där om man inte gödslade med något, konstgödsel eller liknande. Så man bröt bara ny mark och den tidigare rensade marken växte igen. Det viktigaste för dessa invånare på kooperativen var ju att man fick pengar bara om man brände ner buskar och träd och plöjde lite. För dem var själva brukandet av jorden inget nödvändigt för deras försörjning.
Ett annat problem med denna tvångsmässiga utflyttning av folk var att det blev en blandning av olika stammar på samma kooperativ. Just det kära läsare, det blev ”multikulti” i bushen, med påföljande oroligheter. Mord förekom och otaliga var fejderna mellan olika grupperingar inom dessa kooperativ. När vi påtalade detta för både SIDA och lokala myndigheter ville man inte höra talas om saken. Det ingick definitivt inte i den svenska ideologin, alla var ju zambier. ”Det där skulle snart gå över” flummade man om. Det skulle till varje pris varken diskuteras eller dokumenteras.
Nu kommer fotbollarna in i historien. Vi något, än så länge, idealistiska instruktörer kom på en strålande idé, tyckte vi. Kanske skulle vi lyckas med att få mer sammanhållning på olika kooperativ om vi bildade lokala fotbollslag och kom igång med turneringar. Kan ni tänka er vad den idén stöp på? Jo, SIDA som vräkte ut miljarder i bistånd hade inte råd med ett litet försök att köpa in fotbollar som kanske kunde hjälpa oss med att få bättre sammanhållning mellan grupperna.
Detta var lite hur jag upplevde att jobba med svenskt bistånd på fältet. Desillusionerad är väl det närmaste jag kan komma de känslor jag fick erfarenhetsmässigt av praktiskt svenskt u-landsbistånd. Tänk på att detta jag beskrivit bara är ett litet sandkorn i rymden av vad svenska staten varje år betalar ut i bistånd. Förstår ni att jag talar om ”grov trolöshet mot huvudman”?
Det var emellertid inte sista gången jag jobbade i Afrika, bara sista gången med jordbruk. Jag återvände senare bland annat till Sudan inom ett nytt yrke som skulle bli min livskarriär.
Kortet nedan är från mitt första Sudan-besök, då jag säsongsflög för ett svenskt jordbruksflygföretag involverat i bekämpandet av insektssvärmar som åt upp bomullsplantorna i de stora odlingsområdena mellan Blå- och Vita Nilen. Om det äventyret återkommer jag kanske i en senare post. Kortet heter: Ung svensk i sin bästa ålder!
OBS: Artikeln författades för några år sedan och vissa av citaten från andra hemsidor finns inte längre enkelt tillgängliga på internet.
Hoppa till huvudinnehåll
