RECENSION • Black Magick SS senaste fullängdsalbum är ett tydligt avsteg från bandets naziockulta historia. Men det präglas fortfarande av underbar fantasi och ett utsökt låtskrivande som skapar en medryckande musikalisk resa genom både tid och rymd.

Jag är inte en av dem som följt Black Magick SS ända från början. Faktum är att det var först 2020 som jag på riktigt började lyssna på bandet, som det året släppte det legendariska albumet Rainbow Nights.

Det har nu gått tre år sedan dess, vilket är gott om tid för att förkovra sig i Black Magick SS diskografi, och fanatiskt samla på fysiska exemplar av bandets släpp.

De som gillar Black Magick SS gör det till stor del på grund av den märkliga tematiken: Psykedelisk 70-talsrock blandat med lofi-svartmetall och med naziockult symbolik. I podden Urkult har Black Magick SS varit en ständigt återkommande diskussion

Med det senaste albumet Burning Bridges har man inte bara tagit ett steg från Tredje riket-flirtarna, utan även vissa andra beståndsdelar i det ursprungliga konceptet med Black Magick SS.

Vad detta kan bero på kan man bara spekulera i. För även om alla inte uppskattar svastikor och siegrunor så har det eviga tisslandet och tasslandet kring huruvida mannen bakom BMSS – en australiensare bosatt i Sverige – på riktigt är ”nazist” eller om han bara använder symbolerna för kontroversens skull varit avgörande för mytbildningen kring projektet.

Ryktet gör gällande att den (inte helt) anonyme musikern som är BMSS tar kraftigt avstånd från nationalsocialism när han konfronteras med saken. BMSS nuvarande skivbolag Creep Purple, som vanligtvis fokuserar på psykedelisk doom metal, stoner rock och annan hippiemusik, har också fått ta emot en hel del kritik för att man publicerar BMSS. Jag har själv i Urkult fört fram teorin att NS-symboliken har sitt ursprung i en fascination av 60- och 70-talets så kallade nazisploitation-filmer snarare än ett verkligt intresse för ideologier.

Oavsett vad har BMSS i stort gjort sig av med alla runor och förbjudna symboler med ”Burning Bridges”, vilket man nog får se som ett tecken i tiden och en indikation på att detta är ett tema som tillhör det förflutna för bandet. Idén om att ”SS” i Black Magick SS faktiskt står för ”Star Ship” har också memats fram. Frågan är ju då om det fortfarande är intressant för en musikälskande nationalist?

Fantasirik och förvirrande tematik

Burning Bridges tycks ha en slags lös tematik kring fyra astronauter som lämnar en döende jord för att hitta en ny plats för mänskligheten ute i universum. Framförallt titelspåret, som är den första låten, anspelar på albumomslagets astronautestetik. En datoriserad röst välkomnar lyssnaren:

The vessel will be departing for It's journey of no return in 7 minutes and 13 seconds. If you wish to join us, put on your 3D glasses now.

Det är hög nördnivå här och man hör en tydlig koppling till Rainbow Nights 80-talsinspirerade musikglädje. Detta gäller inte bara i melodierna, utan även med en betydligt mer polerad produktion jämfört med de tidigare släppens starka lofi-prägel.

Något som slår mig genom hela albumet är vilken fantastisk låtskrivare mannen bakom BMSS verkligen är. Hade han valt en annan väg i livet hade han kunnat skriva schlagerdängor åt en massa meningslösa kändisartister och håva in miljoner genom upphovsanspråk på diverse lättlyssnad popmusik.

Musikaliskt finns det inte mycket black metal kvar i BMSS, även om den ingrediensen alltid fått stå åt sidan för andra idéer. Förutom de tydliga 80-talsinfluenserna får titelspåret mig att tänka på det svenska psykedeliska rockbandet Hällas.

Andra låten Breaking Free fortsätter på samma tema, med ett rockigt och trallvänligt riff som ackompanjeras av en tung orgelslinga och ett episkt gitarrsolo.

"Dinosaurierna är mina bästa vänner"

Detta följs sedan upp med albumets kanske märkligaste låt, som också är min favorit. Titeln är Dinosaurs och handlar alltså om en vuxen man som försummar hela sitt liv, inklusive fru och barn, för att leva i en fantasivärld där han umgås och leker med dinosaurier. Troligtvis är dinosaurierna en udda metafor för något betydligt mörkare och anspelar på en slags inre strid, men trots detta är refrängen med sin fantasifullhet och popighet oerhört medryckande:

Dinosaurs are my best friends
Through thick and thin, until the very end
People tell me, do not pretend
Stop living in your made up world again
But the dinosaurs, they're real to me
They bring me up and make me happy
I just know the world can see
The dinosaurs are a part of me

Det går helt enkelt inte att låta bli att stampa takten och sjunga med (åtminstone så länge ingen ser och hör):

Jag noterar också att vinylutgåvans baksida pryds av en trollkarl (som är återkommande i BMSS-estetiken) ridandes på en Tyrannosaurus rex.

Albumets B-sida inleds med Burning Bridges kanske mest experimentella låt Let Go. Låten börjar med ett riktigt ”groovy beat” som påminner om något som Earth, Wind & Fire eller kanske Michael Jackson skulle ha använt på en äldre decenniers radiohit. Det är en krossat hjärta-låt, som efter andra refrängen introducerar en saxofon (!) som för tillfället får ersätta synthslingan, med det medryckande discobeatet fortsatt i bakgrunden.

Vi fortsätter med Mystery som förmodligen är albumets mest ”traditionella” Black Magick SS-låt. Riffet låter helt klart som något som skulle kunna komma från Spectral Ecstasy (2018) eller Kaleidoscope Dreams (2017). Låten har den beprövade uppdelningen av svartmetallaktiga verser och falsettrefräng, där sångaren meddelar att han är en ”kosmisk utredare” och en ”hemlig agent som löser brott” och kämpar för att ta reda på sanningen. Låten är förmodligen en favorit för den som anser att BMSS avvikit för mycket från sitt ursprung.

Om Mystery kändes som tagen från Kaleidoscope Dreams känns albumets sista egentliga låt Let The Magick In tagen från Rainbow Nights mer 80-talsinspirerade atmosfär. Öppningsriffet påminner mig återigen om vilken otrolig låtskrivare vi har att göra med, då det lika gärna skulle kunna finnas på ett soundtrack från en episk 80-talsrulle.

Sångaren har en speciell stil och sjunger i en slags falsett, som kanske inte traditionellt eller rent tekniskt kan ses som en fantastisk sångröst. Men som vanligt smälter det in fantastiskt med riffen, trumslingorna och de medryckande gitarrsolona, som verkligen sticker ut på hela Burning Bridges.

Anything is possible
When I let the Magick in
Flying high, wings of hope
I am reaching for the sky
Feel the winds, never stop
Lift me up on golden wings
Keep on climbing
Hear me sing
Follow the rainbow
Let the Magick in!

Albumet avslutas med en bonuslåt som inte listas och därmed saknar titel. Det låter som något överblivet från BMSS tidiga dagar och framstår i kontrast med albumets i övrigt polerade produktion som väldigt lofi och förvrängt. Den ger mig faktiskt inget alls och jag brukar ofta inte ens lyssna klart på den, men det kanske återigen är en slags vink till de som tycker att BMSS spårat ur i popighet och PK-ism.

Det infantila räddas av musiken

Själv önskar jag nästan att min dom skulle bli hård över Burning Bridges. Det är faktiskt infantilt att skapa kultstatus kring sitt band genom att utnyttja NS-symboler för att sedan ”ta avstånd” från ideologin, när detta faktiskt inte ens är nödvändigt.

Hela grejen med Burning Bridges räddas dock av musiken och återigen det otroliga låtskrivandet. När det gäller musik är jag en glad amatör och det finns säkert mer kunniga personer som kan beskriva alla tricks som används för att skapa trallvänliga och medryckande låtar som fastnar på hjärnan och får en att vilja sjunga med. Men oavsett metoder så lyckas man med ett fantastiskt resultat.

Svastikor eller ej: Burning Bridges är ett utomordentligt välskrivet och välgjort album som får fyra och en halv Nordfrontsymboler av fem möjliga i betyg. Hade svastikorna funnits kvar och bonuslåten skippats hade det utan tvekan blivit full pott.

För dig som vill veta mer om Black Magick SS och liknande musik kan jag rekommendera Urkult-avsnittet ”Den ockulta rockens panzerhäxeri och flugsvampsmagi”:

Den ockulta rockens panzerhäxeri och flugsvampsmagi