Dagens datum 6 november: I beskrivningarna av Slaget vid Lützen ligger av förståeliga skäl oftast fokus på Gustav II Adolf:s död. Men vad föregick slaget och hur slutade det?

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen (1855).

I november 1632, ett år efter svenskarnas stora seger i slaget vid Breitenfeld, mötte Gustav II Adolf återigen den kejserliga armén i ett stort och blodigt slag, denna gång vid Lützen.

Efter Breitenfeld var Sverige nu att betrakta som en allvarlig maktfaktor och den svenske kungen letade efter en öppning för att kunna möta den kejserlige överbefälhavaren Albrecht von Wallenstein för att behålla initiativet. Wallenstein hade i sin tur velat möta den svenske kungens här under sommaren och hösten men tvekat att anfalla när ett läge gavs. När ingen uppgörelse kom beslutade sig Wallenstein för att splittra armén och gå i vinterläger. Efter att fältherren Pappenheim anslutit sig till Wallenstein i slutet av oktober, sändes han och hans fem tusen ryttare nu istället till Halle, tre mil från Lützen.

Det var ett stort taktiskt misstag och när Gustav II Adolf fick reda på nyheten gav han genast order om anfall. På morgonen den 5 november bröt den svenska armén upp från Naumburg för att rycka mot Lützen i full slagordning. Tiden var knapp, man ville möta Wallenstein utan Pappenheims kavalleri.

Det tilltänkta svenska överraskningsanfallet fördröjdes med flera timmar eftersom generalen Rudolf von Colloredo, som förfogade över en liten styrka som Wallenstein lämnat kvar sex kilometer från sitt fältläger, upptäckte den svenska armén. Colloredo och den kroatiska översten Isolani öppnade eld vid den trånga floden Rippach. Colloredo sände dessutom illbud till Wallenstein.

Trots fördröjningarna hade Gustav Adolf fortfarande tid på sig, om han agerade snabbt. På kvällen togs beslut om att anfalla Wallenstein på morgonen den 6 november. Lösenordet på slagfältet skulle vara ”Gud är med oss”.

Vid gryningen var 19 000 soldater samlade för att möta fienden, men nu inträffade nästa problem – en tät dimma hade lagt sig över slagfältet och anfallet fördröjdes med ytterligare flera timmar. Vid niotiden stod den svenska armén upp inför slaget. Den främre linjen bestod av Bernhard av Weimar på vänsterflygeln, Nils Brahe i centern samt den svenska kungen själv på högerflygeln. Närmast bakom honom fanns Torsten Stålhandske med sina finska ryttare.

Vid elvatiden hade dimman lättat. Även fienden var nu uppställda och avståndet till den var dryga kilometern. Den svenska armén ryckte fram mot fienden och besköts snart av artilleri, som besvarades med deras egna kanoner. Vid ett dike låg Wallensteins musketerare och besköt den svenska armén med understöd av artillerield. Gustav Adolfs ryttare i centern och högerflygeln kom först över vägen och diket och det blev blodiga sammanstöningar med Wallensteins ryttare samtidigt som artilleri sköts från bägge håll.

Vid tolvtiden hade huvuddelen av den svenska armén kommit över vägen och fienden pressades kraftigt tillbaka. Nu inträffade två mycket ödesdigra saker. Dimman tätnade till den grad att man bara kunde se några meter framför sig och Pappenheim anlände med ett två tusen starkt kavalleri.

Pendeln svängde till fiendens fördel och den svenska högerflygeln gled isär. Kungen handlade snabbt och med hjälp av Smålands regemente kunde man täppa till öppningen. Mitt i kaoset, den tjocka dimman och under en attack ledd av Gustav Adolf för att bryta fiendens momentum, kom kungen och hans närmaste bort från sitt manskap och blev omringade. Kungen träffades av en kula och hans vänstra arm krossades.

Efter att ha fått såret omskött steg han upp på hästen igen, men under ritten öppnades såret på nytt. Kungen, som lär ha haft mycket kraftiga smärtor på grund av den benpipa som hade gått av och stack ut, ville nu bli tagen ur strid, men hamnade återigen mitt i en fiendehop. Omringad träffades kungen av flera kulor och stupar.

Vid samma tidpunkt har den svenska armén drivits tillbaka till dess utgångsposition, men Bernhard av Weimar övertar befälet och beordrar nytt anfall. Torsten Stålhandske och hans finska ryttare gör ett förnyat anfall och återtar (för andra gången) Wallensteins kanoner. Bernhard erövrar i sin tur fiendens tunga kanoner vid Lützens väderkvarnskulle och Nils Brahe avancerar. Efter flera timmar av böljande fram och tillbaka väljer Wallenstein att retirera då han inte vill riskera att få sin arme utplånad.

3400 av Gustav Adolfs män stupade i det blodiga slaget vid Lützen och 1600 sårades eller försvann. Ungefär samma siffror lär ha gällt för den kejserliga armén. Nils Brahe stupade, men så gjorde även Pappenheim och bland annat Colloredo på fiendesidan. Svenskarna hade vunnit slaget, men kungen var död.

Ultima Thule – Blå brigader

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-11-06.

• Publicerad:
  2017-11-06 00:00

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Nordisk historia