Dagens datum 1 juni • Efter den brittiska invasionen av Irak 1941 eskalerar situationen i Bagdad där en ”våldsam fördrivning” av judar, Farhud, bryter ut. Denna händelse kommer sedan leda till en brytning mellan irakierna och judarna.

I början av 1900-talet tillhörde Irak det Osmanska riket, men under första världskriget ockuperades landet av britterna. 1920 blev såväl Palestina som Irak brittiska NF-mandatområden, vilket innebar att Nationernas förbund, föregångaren till FN, ”förvaltade” de ockuperade områdena och förberedde dem inför full självständighet.

1932 gick britterna med på att tillåta irakierna viss självständighet under förutsättning att de inte förde en politik som diskriminerade ”minoriteter” (judar). Under det brittiska styret av Irak hade judenheten blomstrat på bekostnad av landets övriga invånare. Det fanns 130 000 judar i landet varav de flesta i huvudstaden Bagdad. Genom sina nätverk styrde judarna en stor del av handeln och övriga finanssfärer. Iraks första finansminister, Sir Sassoon Eskell, var judisk liksom flera medlemmar av parlamentet och byråkratin.

Jewish Virtual Library skriver följande om hur judarna levde i Irak och vilken hållning de intog gentemot de brittiska ockupanterna:

Majoriteten av judarna ansåg sig som brittiska medborgare. Några blev rika, andra anställdes i den brittiska administrationen, särskilt i Bagdad och Basra. De var intresserade av en fortsättning av brittiskt styre, och de uttryckte det 1918, bara en vecka efter vapenstilleståndet trädde i kraft, när det judiska samfundet i Bagdad presenterade en petition till den civila förmyndaren av Bagdad och bad honom att göra dem brittiska undersåtar . Två gånger igen, 1919 och 1920, vädjade judarna i Irak till den brittiska överförmyndaren och bad honom att inte tillåta en arabisk regering att komma till makten eller åtminstone bevilja brittiskt medborgarskap till det judiska samfundet en masse.

Utöver många judars motstånd till irakiernas självständighet organiserade sig dessa redan 1920 i sionistiska organisationer och höll tal på irakiernas gator. Många av sionisterna i Irak stödde visserligen en judisk kolonisation av Palestina men ville själva inte lämna landet då de hade det bra ordnat för sig genom det brittiska styret. 1928 orsakade besöket av den brittiske sionisten och industrialisten Sir Alfred Mond en motreaktion genom den första antisionistiska demonstrationen i Bagdad. De efterföljande åren skulle judarna alltmer betraktas som fiender till Irak. 1934 började man i Irak inskränka judarnas inflytande. Bland annat förbjöd man judarna ett verka inom parlamentet och uteslöt de tio judiska medlemmarna av finansdepartementet.

Den 1 april 1941 störtades Iraks regent, den probrittiske saudiarabiske prinsen Abdul Illah, i en statskupp och tvingades fly landet. Statskuppen leddes av den arabiske nationalisten och premiärministern Rashid Ali. Rashid Ali ville bryta britternas kontroll över landet och vände sig istället till axelmakterna och Tyskland. En månad senare invaderade britterna Irak och ockuperade landet i vad som kommit att kallas för Anglo-irakiska kriget. Men britterna var inte ensamma i denna invasion – de samarbetade med judiska terrorister från Palestina.

Den 16 maj rekryterade britterna ledaren för Irgun, David Raziel, som vid tillfället var i brittisk fångenskap i Palestina. Irgun utförde så många sprängattentat (och senare även massakrer) att till och med England stämplade dem som en terroristorganisation. David Raziels organisation var känd för våldsamma attacker på palestinier inklusive en bombning på ett köpcenter i Palestina. Britterna ville använda sig av de judiska terroristerna i sabotageaktioner i Irak, särskilt mot landets oljeraffinaderier. Raziel tackade ja till erbjudandet på ett villkor: han skulle få kidnappa Jerusalems muftin. Dagen efter satte sig Raziel och tre andra medlemmar av Irgun tillsammans med en brittisk officer i all hemlighet på ett RAF-plan som skulle flyga från Palestina till Irak.

På plats i Irak fick Raziel nya order: Irgun skulle genom underrättelsearbete förbereda för britternas sista slutoffensiv mot Bagdad. Raziel dödades dock den 20 maj efter att den bil som han och den brittiske officeren hade färdats i förstördes av Luftwaffe-plan. Irguns medlemmar återvände till Palestina, men Bagdads judar ska ha fortsatt underrättelsearbetet och bistått britternas ockupation. Det förekom även, enligt judiska källor ”falska rykten”, om att Bagdads judar väglett det brittiska flygvapnet RAF genom att signalera med speglar.

Den 31 maj 1941 invaderade britterna Irak. Den pro-tyske ledaren Rashid Ali tvingades fly och hamnade ett tag i Tyskland där han med Hitlers godkännande satte upp en exilregering. Nu återvände prinsen Abdul Illah för att ta över Irak. Han eskorterades till Bagdad av brittiska trupper (vilka dock stannade vid stadsgränsen). Illah möttes upp av en delegation av irakiska judar. Allt detta kombinerat – den brittiska ockupationen, återkomsten av den pro-brittiske prinsen från Saudiarabien samt judarnas hyllande, blev för mycket för de besegrade irakierna. Mitt bland festglada judar – som förutom att ha fått tillbaka sin gunstling också firade Shavout, dagen då judarna blev ”Guds utvalda folk” enligt gamla testamentet – rasade Bagdads irakier. I ett för tillfället ledarlöst tillstånd – på grund av att Rashid Ali tvingats fly de brittiska ockupanterna – attackerade irakiska trupper den judiska delegationen med knivar och yxor. Denna aktion var planerad, men var gnistan som ledde till en spontan ”våldsam fördrivning”, Farhud, där upphetsade och hämndlystna mobber dödade judar på Bagdads gator.

Denna Farhud ägde rum i två dagar och var mycket blodig. Den ska ha skördat runt 200 judars liv och orsakat hundratals skadade. Enligt en del källor, företrädesvis judiska, ska det även ha förekommit plundring och våldtäkter. De antijudiska upploppen slogs ner efter att britterna utfärdat utegångsförbud och sköt dem som trotsade förbudet.

Efter den brittiska ockupationen levde ett pro-brittiskt styre vidare under några år. 1948, när Israel kom till, blev det dock nya spänningar i Irak och all sionistisk aktivitet kriminaliserades i landet. Resultatet av alla dessa händelser anses av många ha varit början av en splittring mellan irakier och judar som levt kvar ända till vår tid.