KD-topp gav släkting politiska uppdrag
2024-11-07 20:35
RECENSION. Daniel Olofsson har sett den bioaktuella filmen Color out of Space och berättar här mer om filmen och novellen den är baserad på.
Color out of Space eller Färg bortom tid och rum är ursprungligen en novell av H.P. Lovecraft som handlar om hemska händelser på en bondgård utanför staden Arkham. Novellen är en av Lovecrafts längre berättelser, den skrevs 1927 och var en av hans egna favoriter. Berättelsen har filmatiserats fem gånger. Die Monster, Die!, 1965, The Curse, 1987, Colour from the Dark, 2008, Die farbe, 2010 och Color out of Space som just nu är bioaktuell.
När en meteroit slår ner nära familjen Gardners brunn börjar märkliga saker hända. Meteroiten består av ett silikonliknande ämne. Den är formbar och verkar aldrig kallna, den krymper och stadens lärda tror att den kan vara ett nytt grundämne. När man delar meteroiten blottas en kula som har en väldigt mystisk färg, en färg som inte kan beskrivas med ord och som inget mänskligt öga någonsin skådat förut.
Den kom inte från de världar och solar som strålar i våra teleskop och stjärnfotografier. Den var inte en fläkt från de sfärer vilkas rörelse och storlek mäts eller är för stora att mätas av våra astronomer.
Det var en färg bortom tid och rum — en förfärande budbärare från oändlighetens oformade trakter bortom det universum vi känner; från platser vilkas blotta existens förlamar vår tanke och låter oss förstenade stå inför oändliga avgrunder som bortom kosmos öppnar sig inför våra förfärade ögon. Ur Color out of Space.
Denna utomjordiska sten verkar till en början välsigna gården då alla grönsaker och frukter blir ovanligt stora men tyvärr smakar de förfärligt och snart börjar även djuren på gården påverkas. Kor, höns och andra djur på gården blir galna och och det dröjer inte länge innan människorna också börjar förändras. Galenskapen sprider sig alltmer och snart börjar vidriga mutationer uppstå och växterna börja ge ifrån sig ett mystiskt ljus. Berättelsen slutar i ett kaos av galenskap och död…
Mannen bakom den senaste adaptionen av novellen är sydafrikanen Richard Stanley och det här är hans första film på 23 år. Stanley har gjort filmer som Hardware och The Dust Devil men han kanske är mest känd för att han fick sparken från filmen The Island of Dr. Moreau år 1996 efter en mängd motgångar från både filmbolaget och skådespelarna Marlon Brando och Val Kilmer som hade enorma egon.
Stanley har nu gjort en storslagen comeback och han har planer på en Lovecraft-trilogi där just Color out of Space är den första och nästa kommer att bli The Dunwich Horror om allt går som det ska. Stanleys mor var ett stort Lovecraftfan och hon brukade läsa hans berättelser för Stanley när han var ung, vilket väckte den unge Stanleys intresse för Lovecraft och Colour out of Space blev en av hans favoritberättelser. Planerna att göra filmen började redan 2013 och en av producenterna var Elijah Wood, kanske mest känd som Frodo Baggins i Sagan om Ringen-filmerna.
Elijah Wood har gjort en intressant resa efter den enorma roll han fick i Tolkien-filmerna. Han har använt sina pengar på ett sätt som jag tycker man ska göra om man brinner för filmkonsten och har gott om pengar. Han har nämligen hjälpt till i en hel del såna här mindre produktioner, bland annat den väldigt märkliga filmen The Greasy Strangler och han har även spelat några intressanta roller i mindre filmer.
Stanleys tolkning är novellen trogen och man dras snabbt in i handlingen. Tempot är högt men personligen tycker jag tempot blir lite väl högt bitvis. Man har sytt in en rasblandad romans och en diffus familjetragedi som aldrig riktigt kommer till ytan. Dessa bitar känns väldigt onödiga och de tar en hel del från den verkliga handlingen medan många av berättelsens hörnstenar rusas förbi utan att få det utrymme de förtjänar.
I rollen som familjefadern Natham Gardner ser vi Nicholas Cage som här gör en strålande insats som en man som sjunker alltmer ner i galenskap. Att Cage befinner sig lite i Hollywoods skugga och hamnat i en mer experimentell film som den här beror på att han blåst alla sina pengar på yachter, sportbilar och slott. När skattesmällen kom hamnade han i en stor skuldfälla och tvingades sälja sina lyxiga och dyra tillhörigheter och han är tydligen fortfarande skuldsatt och tvingas därför att ta de roller han erbjuds, det vill säga i mindre filmer.
Många av dessa filmer går inte ens upp på bio och skulle nästan kunna vara B-filmer. Han kallas ibland därför The VOD-king, kungen av Video on Demand eller Straight to Video. Personligen har jag aldrig gillat Nicholas Cage då han i stort sett alltid spelat samma slags storslagna roller och vältrat sig i Hollywoods stjärnglans. Det kan vara en släng av skadeglädje att jag gottar mig i att se honom spela dessa mindre roller, vilket han faktiskt gör väldigt bra, och i Color out of Space är han som sagt strålande.
Ett lyckat grepp de använts sig av i filmen är färg och ljus vilket lyfter filmen väldigt mycket. Här får vi bland annat se ett slags elektriska tentakler, en ny variant av Cthulhus långa fingrar, som blev riktigt lyckad. Stämningen byggs upp relativt bra även om det går lite väl snabbt men jag tycker man misslyckas en del med att fånga den där speciella Lovecraftkänslan. I det stora hela känns det mer som en Hollywoodfilm än en kuslig kosmisk skräckfilm á la H.P. Lovecraft, även om man köttar på med slemmiga specialeffekter och en spritt språngande galen Nicholas Cage.
Avslutningvis vill jag slå ett par slag för berättelsen ändå eftersom det är en av mina favoriter bland Lovecrafts många noveller. Filmen The Curse från 1987 är en mer lyckad adaption och där fångas berättelsens essens helt perfekt. Tempot är lagom högt och galenskapen och skräcken kommer krypande på ett väldigt obehagligt sätt.
Sen finns det även många ljudboksvarianter av Lovecrafts författarskap, bland annat en med Ernst Hugo Järegård som är något utöver det vanliga. Järegård läste in 11 noveller i en samling som heter Skräckens Labyrinter 1987 varav Färg bortom tid och rum är en och just den här novellen blir nog inte mycket bättre än så här.