Daniel Poohl, chefsredaktör på den antirasistiska tidningen EXPO, blev nyligen intervjuad av Anette Ulvenholm Wallquist på tidningen Akademikern (nr 4 2012). Han kom med en del anmärkningsvärda svar. Anledningen till intervjun var det nya begreppet ”positiv antirasism” som Daniel Poohl och hans hans kompisar på EXPO nyligen hittat på. En bok med samma namn har också lanserats.

Poohl menar att syftet med boken är att påvisa att antirasismen inte bara är emot saker utan också är en egen rörelse med egna tankar och idéer. Poohl menar att antirasismen måste utvecklas för att ”debatten har kört fast”.

När man, som Daniel Poohl, har som livsuppgift att bekämpa sanning, heder och rättvisa är det fullt naturligt att man inte får speciellt många anhängare. En antirörelse fokuserar på det andra gör och förhåller sig till det, något Poohl upptäckt kanske inte är det bästa i längden. Att det tog så pass lång tid för Poohl och hans gelikar att inse att en ”rörelse” som saknar egna mål och visioner är dömd att gå under är minst sagt knepigt.

Wallquist tycker att det låter som om boken innehåller en hel del självkritik. Poohl svarar för en gångs skull ärligt. ”Vi måste erkänna att ett mångkulturellt samhälle inte är något paradis. Vi kommer att fortsätta ha samhällsproblem”. Uttalandet i sig är inte alls speciellt konstigt eller anmärkningsvärt. Men när det kommer från Daniel Poohl, som med flit och iver hyllat det mångkulturella samhället kanske till och med ”antirasisterna” får sig en tankeställare. 

”Det viktiga är att det finns en vilja att klara svårigheterna tillsammans och att uppmuntra till diskussion om hur det skall gå till” säger Poohl. Att Daniel Poohl vill tvinga på oss mångkulturen när han vet att det inte fungerar framstår för varje tänkande människa som tämligen galet. Frågan man bör ställa sig är: Om det uppstår svårigheter när vi lever ”tillsammans”, varför skall vi då göra det? Vad är syftet? 

Bokens syfte är enligt Poohl att fungera lite som en handbok. ”Det kanske är för mycket begärt att folk skall vara så pålästa att de kan ta debatter, eller att de skall demonstrera”, säger han. Man kan fråga sig varför Poohl förutsätter att den antirasistiska ”rörelsen” kommer bestå av icke-pålästa individer. Kräver ett antirasisitisk engagemang en total okunnighet? En annan aspekt Poohl verkar ha missat är att majoriteten av befolkningen inte vill ha ett mångkulturellt samhälle och således finner de ingen anledning att argumentera för det heller. 

Daniel Poohl förklarar vidare att boken även handlar om identitet och hur vi läser av varandra utefter dessa identiteter. ”Alla har ju flera identiteter samtidigt. Jag är till exempel svensk, dalslänning, heterosexuell, man, förälder och chef. När vi ser varandra ur det perspektivet inser vi hur olika vi är och att vi behöver respektera det. Men också att vi är mer lika än vi trodde”.

Att hävda att man som svensk hårdrockare skulle ha mer gemensamt med en hårdrockare från Kina, jämfört med en annan svensk är såklart någonting som ligger i systemets intresse. Att göra oss till rotlösa individer, där vi identifierar oss med konsumtion och ytliga subkulturer mm kommer då helt naturligt för dem som vill bryta ner vårt folk. För en rationell individ är det, med rätta, omöjligt att bortse från de stora skillnaderna bara för att det finns små likheter.

”Alla lika – Alla olika” argumentet är uttjatat och egentligen bara ”fina ord”. Det blir en aning snurrigt när Poohl i ena sekunden förklarar att vi är så väldigt olika men att det egentligen är det som gör oss lika. Det känns som om Daniel Poohl ägnar sig åt dubbeltänk, alltså att tänka två motsägande trossatser samtidigt och acceptera båda som sanna.

  • Publicerad:
    2012-07-03 11:07