ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 13 januari 1939. Författad av Rolf Wennerholm.

För någon tid sedan uppskrämdes svenska folket av ett meddelande, som i sanning tillhörde något av det ruskigaste vi läst på länge. Nog ha vi redan tidigare haft på känn, att hemska ting ske här i världen; vi ha undertecknat protestresolutioner, sprungit i trappor, skramlat med sparbössor och talat på cirkus, men vi ha alltid trott – godtrogna som vi äro – att den mänskliga ondskan måste ha en gräns som inte kan överskridas. Detta har visat sig vara oriktigt. För var dag ha nya avgrunder av gemenhet öppnat sig. Ärkebiskop Erling Eidem är en av de få telluriska varelser, som förstått, att ondskan är omätlig, och hade vi bara lyssnat till honom och svenska biskopsmötet, skulle denna nya chock ha blivit oss besparad.

Herr Eidem har upplyst oss om att: ”Frågan om judafolket blivit en hela mänsklighetens fråga. Ingen kan längre undandraga sig ansvar. De samveten, som skakats av oskyldigas nöd, få icke ge sig ro förrän fred och fristad beretts det förföljda judafolket.”

Vi äro också skakade i vårt innersta. Någonting oerhört har inträffat.

Det är den segerstedska världspressen som står för avslöjandena.

Själva rubriken är oerhörd: Tysk jude utblottad.

Vad som sedan följer är av den art att herr Eidem bör ha krökt sig som en daggmask vid läsandet. I egenskap av vår högste själasörjare har han nämligen att lida kval som vi, hjordmänniskor, inte mäkta fatta.

En tysk jude har alltså blivit utblottad. Även detta skulle sålunda hända. Mänskligheten har att tömma sin kalk till sista droppen.

Kriminalpolisen i Köpenhamn lade för några veckor sedan beslag på en viss Gustav Robinberg, konsulatsekreterare vid rumänska konsulatet i Antwerpen. Denne framstående man hade kommit till Danmark på kurirpass och stod just i begrepp att lämna landet då något inträffade. Danska polisen, som inte läst herr Eidems vädjan till mänskligheten, fann sig föranlåten att kasta en blick på herr Robinbergs reseffekter och gjorde därvid en intressant upptäckt.

Till att börja med fann man att herr Robinberg var innehavare av en kollektion smycken, representerade ett värde av 62,000 kr. Så många underbara ting har herr Eidem inte sett i sitt fattiga liv. Vidare tog man sig för att undersöka herr Robinbergs 34 koffertar, vilka befunnos fyllda av silkesvaror och pälsverk. Slutligen konstaterade man att herr Robinberg haft för avsikt att ur landet utföra 285 pund sterling, 5,350 riksmark och 4,000 danska kronor eller inalles valuta för c:a 20,000 kr.

Nu skall man emellertid inte tro att dessa rikedomar tillhörde herr Robinberg. Denne var bara en enkel kommissionär vars samvete skakats av de oskyldigas nöd och som från sin plats i världen sökt göra sin ”samarittjänst i hjälpande barmhärtighet”.

Robinberg berättade att han i Berlin blivit bekant med den välsituerade judiske juveleraren Walodia Lepowetsky, ”som inte kunde stanna kvar i Tyskland under de nya förhållandena”. Herr Lepowetsky hade börjat se sig omkring efter en plats i världen där han kunde fortsätta att vara välsituerad. En sådan plats var Amerika. Herr Lepowetskys syster hade därför för tre år sedan rest till Köpenhamn, och under denna tid hade de ”på olika sätt” och ”genom många resor” lyckats smuggla ut för inalles 62,000 kr. i smycken. Detta handlingssätt var visserligen förbjudet i tysk lag, men för herr Lepowetsky gällde inga tyska lagar. Dessa äro, som också herr Eiden vet, skrivna av sadister och mördare, alltså icke bindande för anständigt folk. På sin höjd hade herr Lepowetsky varit medveten om att han utsatte sig för en viss risk, men i vår tid är det ju alltid en risk att tillhöra mänskligheten. Herr Lepowetsky tog risken.

Sedan han ”efter hand” realiserat alla sina tillhörigheter sände han sin bekante, konsulatsekreteraren, till Köpenhamn. Avsikten var att denne skulle hämta ut herr Lepowetskys smycken, som nu lågo i Nationalbanken och föra alltsammans till en fransk, belgisk eller holländsk hamnstad. Här skulle herr Lepowetsky senare infinna sig för att i sinom tid fortsätta västerut och starta en affär.

Dessa planer har nu korsats av den danska polisen. Eländet är stort. Konsulatsekreteraren har dömts till tiotusen kronor i böter, herr Lepowetsky från Berlin får en stor del av sin förmögenhet konfiskerad till förmån för danska statskassan, och hans syster har anklagats för överträdelse av tullagen, devislagen och valutalagen. Tysk jude utblottad.

Finns det ett spår av mänskligt förnuft i allt detta? Vad betyda dessa av lumpen egoism skapade lagar, när det gäller en fråga som befunnits vara hela mänsklighetens? ”Den plikt och möjlighet, som ligger oss närmast, är att ekonomiskt stödja de judiska flyktingar, som måste lämna hem och egendom”. (Svenska biskopsmötet).

Om våra myndigheter vägra att göra denna samarittjänst – hur skall det då gå med 450 judiska familjer från Memel, som nu lämnat territoriet sedan de bortfört ett kapital på nära en miljon pund?

Eller hur skall det gå med de österrikiska judarna, om vilka man på grund av deklarationer vet att de äga en förmögenhet på sammanlagt 2 miljarder mark? Dessa deklarationer äro upprättade av judarna själva, och en jude fuskar aldrig. Hur skall det gå med alla dessa, idel utblottade gentlemän?

Ärkebiskop Eidem har svåra dagar. ”Med djup sorg och uppriktig medkänsla ha vi bevittnat de svåra lidanden, för vilka det judiska folket, icke minst under de senaste månader, blivit utsatt, såväl i själsligt avseende som i yttre måtto”. (Svenska biskopsmötet).

Judarna äro ett gammalt folk, som lärt sig se på världen med kloka och praktiska ögon. Vi kunna tala om för herr Eidem att det där med själen inte är så farligt. Den reder sig nog. Men vad som kan göras för de utvalda i ”yttre måtto”, det måste göras och med eftertryck. Här gäller det ers eminens, att ligga i som en röd hund. Sovjetstjärnan blinkar!

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över judisk migration under 1930-talet. Syftet med publiceringen är inte att kränka någon juridiskt priviligierad folkgrupp.