ANTIKVARISKT • Ett tal av dr Robert Ley, ledare för Tyska arbetsfronten, under ett möte för de i Tyskland verksamma utländska arbetare, i Berlins Sportpalats 21 november 1941.

Tyska arbetare och vänner från alla europeiska länder! Här äro nu församlade arbetare från nästan alla vår världsdels nationer och delegationer från alla de stater, som äro vänskapligt sinnade mot oss. Det har redan sagts, att kvinnor och män frivilligt kommit för att hjälpa oss, främst axelns vänner, framför allt från Italien men även från alla andra nationer. Därtill också många män och kvinnor från nationer, som ännu för ett eller två år sedan voro fientligt inställda mot oss.

Ni se nu det nya Tyskland. Jag skulle nästan vilja säga, att de flesta av er naturligtvis tänkt sig det helt annorlunda. I synnerhet ni kvinnor och män väster ifrån, exempelvis från Frankrike, Belgien, Holland o.s.v., ha förr i era tidningar läst, att den tyske arbetaren hos oss är underkuvad, misshandlad och förtryckt, ni ha läst, att arbetsgivaren om mornarna står med piskan vid porten och jagar in sitt folk, att den väpnade makten – polisen o.s.v. – förtrycker och slår dessa tyska arbetare, hur med andra ord terrorn råder i Tyskland.

Och nu komma ni själva hit och se Tyskland och finna att allt det där är inte sant, utan att detta nya Tyskland i själva verket är en arbetets hemort, att arbetarna här inte längre äro köpta föremål, utan att man sörjer för dem och aktar dem, att arbetsgivaren inte längre kan driva dem hur som helst, att kapitalismen i Tyskland brutits, och inte längre ha något inflytande hos oss.

Ja, vi äro glada, att så många miljoner människor från vår världsdel kommit till oss. Vi hälsa er alla, och vi tacka er alla. Dels för att ni hjälpt oss, men även för att ni överhuvudtaget kommit hit och kunna se vad som försiggår här. Det är ungefär som när en mor så gärna visar sitt barn omkring hos farbröder och fastrar. Vi äro naturligtvis också mycket stolta över vad vi tillkämpat oss och över detta nya Tyskland – i synnerhet om vi känna Tyskland från fordom, och det gör vi alla – hur förfallet och djupt sjunket det var. Sju miljoner arbetslösa, hunger och nöd! Fabrikerna stodo stilla, människorna hängde i gathörnen och föllo fattigvården till last! Inbördeskrig och kiv och split och avund och strid, partier mot partier, fackföreningar mot fackföreningar, borgare mot proletariat, stad mot land, alla mot alla, ett oredigt kaotiskt virrvarr!

Och idag – disciplin, ordning, gemenskap, arbete, återigen bröd, kläder och mycket, mycket annat.

Robert Ley på bild.

Men framför allt:

Vi har återgivit människan värde! Arbetaren är hos oss ingen aktie! Man kan inte köpa honom på börsen! Vi ha brutit ned kapitalismen i Tyskland, det kunna vi säga att vi gjort!

Förvisso är ännu långt ifrån allting så som det skulle vara, det veta vi också. Var och en av oss vet det. Det är knappt mer än åtta år vi suttit vid makten, och vad betyda väl så få år? Alls ingenting i nationens liv. Åtta år är som ett andetag. Därtill kommer kriget och förberedelserna till kriget. Vad skulle vi väl socialt kunna uträtta? Dessutom voro vi ett fattigt folk. Vi hade ingenting, vi voro utfattiga och utplundrade! Versaillesfördraget hade tagit vår sista ko ur ladugården. Miljoner tyska människor ha svält ihjäl, därför att kapitalismen här i världen så velat. Vad skulle vi då egentligen kunna uträtta?

Arbetare och företagare icke längre motståndare.

Det oaktat tror jag, att vi gott kunna visa detta nya Tyskland för människorna. Ni, mina gäster, komma att förstå, att vi äro mycket stolta över allt detta. Vi glädja oss redan därför att vi ha en gemenskap, därför att arbetare och företagare idag icke längre stå emot varandra utan samlats och sammansvetsats. Vi äro stolta över att ni äro här och nu kunna se allt detta. Förr såg det annorlunda ut i världen. Då kommo inte folk till folk, inte arbetare till arbetare, utan då träffade ledarna samman – i Genève eller i Locarno, alltid sökte de ut någon vacker plats på jordklotet åt sig. Där sammanträffade fackföreningspåvarna och kapitalisterna till konferenser, och där roade de sig. Sådana konferenser varade ofta mycket länge och blevo mycket mödosamma, och betungande. Betänk alla de fester och mottagningar, de där höllo för varandra. Den ene bjöd den andre – allt gick ju in på statens konto! Det var så självklart! De parlerade och konfererade, och så blev det ingenting av alltsamman! Jag har en enda gång varit med om en dylik konferens – i Genève 1933. Vi tyskar och italienare, fascisterna och vi – vi passade inte alls i stycke, och man betraktade oss också som främlingar. Vi väckte också utomordentlig uppmärksamhet – och man inbjöd oss inte heller. Vi reste också mycket snart därifrån.

Nej, folken lärde inte känna varandra. Det förhindrade marxisterna, kapitalisterna, chauvinisterna, bolsjevikerna och vad allt dessa grupper nu heta. De måste kringgärda folken, så de inte kunde komma tillsamman och lära känna varandra. De hetsade och konfererade, de ljögo och parlerade sinsemellan. Folken, de dumma människorna, trodde allting.

Och nu är allt detta annorlunda. Tyskland och Italien kommo först på idén att utbyta arbetare. Tyska arbetare reste till den soliga södern och italienare kommo till oss. Det var något alldeles nytt. Tusentals människor började helt plötsligt fara med båt och tåg till främmande land. De sågo nya förhållanden och hade det angenämt. Och så kom kriget…

Vi ville inte krig – vi ville arbeta och bygga upp.

Vi har vid Gud inte velat detta krig, varken Italien eller vi. Båda länderna hade tillräckligt att göra, hade händerna fulla med arbete. Vi tyskar ville bygga upp, skapa och arbeta, vi ville bemöda oss och ligga i. Vi gjorde det också. Vi löste ensamma våra problem, vi behövde ingen hjälp. Vi hade ingen användning för något krig, och vi ville inte ha något, men vi ville leva. Vi ville, att vårt arbete skulle tillhöra oss ensamma. Vi ville behålla avkastningen och lönen för det. Framför allt ville vi ha vår ära och självaktning. Detta unga Tyskland och detta unga Italien ville inte längre kröka sig under judendomens kapitalistiska ok. De ville inte!

Vi begärde alls ingenting av de andra. Vi ropade inte: ”England, ge oss pengar! Roosevelt, ge oss ditt guld” – nej varken ditt järn, ditt kol, din malm, alls ingenting. Ledaren sa alltid: ”Kolonikravet kan diskuteras” – inte ens därvidlag hade vi något krav. Vi fordrade absolut ingenting!

England, Churchill, Roosevelt, och vad de alla heta, kunna icke utställa någon räkning under förevändning att ”tyskarna och italienarna ha begärt något av oss”. Nej, vi ville endast arbeta! Vi ville träla och skapa nytt, men framför allt ville vi ett – vi ville också ha vår lön för vårt arbete, och vi ville ensamma ha det. Vi ville inte längre lämna något av denna lön till den internationella börsen. Vi ville det inte längre utan förklarade istället: ”Vad vi arbeta oss till, det tillhör oss”. Herren vill, att varje djur skall behålla vad det gör. Varför inte likadant med människorna? Vi undanbådo oss, att man tog ifrån oss avkastningen. Men framför allt – vi ville inte längre bocka oss. England sade: ”Javisst, Tyskland och Italien, ni kan få allting, ni kan få kaffe och te och bröd och livsmedel och kläder. Ni kan få allting, på ett villkor – kom ihåg att vi engelsmän är utvalda av Herren att leda er. Vi engelska lorder är mycket bättre människor än ni.” Och juden blev redan för årtusenden sedan den utvalde, det står t.o.m. i bibeln, eller hur? Då måste man ju erkänna det. Man måste erkänna dessa båda utvalda, juden och den engelska lorden. Den gode guden ville ha det så, sade de. Då sade vi tyska människor, liksom också italienarna: ”Det inser vi inte alls. Herren Gud har ännu inte meddelat oss detta. Om han ville ha det så, skulle han säkerligen personligen meddela oss det, men vi har inte hört något. Vi är övertygade om att varje tysk arbetare är mycket bättre än alla engelska lorder tillsammans, det tror vi. Och vi vill inte kröka oss, vi vill inte längre kyssa jorden under era fötter. Det vägrar vi att göra. Vi bockar oss inte. Vi har vår ära och vi sköter och regerar oss själva. Vi har förmågan att göra det, det har vi visat. Vi vill ha vår lön och vår avkastning, men vi vill framför allt ha vårt oberoende, vi vill vara fria. Det är vad vi vill!”

Pengarna regerar inte världen.

Man rår inte för om man är fattig. Mången födes t.o.m. till fattigdom. Men när den rike förebrår den fattige hans armod, så är det en gemenhet, ty för det mesta rår ju inte heller den rike för att han är rik. Det kan ju också bero på arv. Churchill och herr Eden rå då sannerligen på intet sätt för den engelska rikedomen, ty de har ännu intill idag inte gjort ett jota för den. Och de förebrå oss: ”Ni är fattiglapparna!” De har ingenting, de fattiglapparna, de är fattiga, de rår inte om någonting! Vad vill ni göra?” frågar de. ”Vi har pengarna, vi har allt jordens guld! Pengarna regerar världen!” Roosevelt har fortfarande samma uppfattning. Han tror, att man kan skjuta ihjäl folk med gyllene kulor. Det tror han alltjämt och det må han för oss gärna fortsätta att tro. Vi kunde under alla omständigheter inte längre stå ut med detta, som var en skam för Europa och hela världen. Det är kapitalism av det allra sämsta slaget, som endast förlitar sig på sina pengar, slår på sin plånbok och säger: ”Jag har pengar – därför måste du lyda mig.” Då säga vi:”Nej! Visst är vi fattiga, det förnekar vi inte, men vi är anständiga, och vi är framför allt unga. Det är bättre att vara ung och fattig än rik och gammal.” Ja mina herrar, tro mig – det är bättre.

De sade: ”Ni är de hungriga, och vi är de mätta”. Jag medger, att vi inte kunnat tillåta oss sådana överdådiga supéer som de. Vi måste nöja oss med gemensamhetskök och ibland en rätt om dagen. Jag medger också att vi har för litet av allting. Vi förneka det inte. Det må vara riktigt, men vi kröka oss i alla fall inte. Ni äro de mätta, ja, London och New York, och därför äro ni även de tröga, de fega, de lata. Och vi äro hungriga. Vi har så det räcker att uppehålla livet. Men vi skulle vara glada om vi hade mer. Vi hoppas också att en gång få mer, ty det är det vi kämpar för.

Europa kan inte besegras.

Jag är ingen beundrare av asketism och fattigdom, det försäkrar jag. Även om fattigdom icke är någon skam, så är dock rikedom bättre, och vi hoppas att även vi en gång skola bli rika. Vi vilja också en gång ha tillräckligt, vi vilja också äta oss mätta. Det vilja vi, och det skola vi! Och om London inte vill ge oss det frivilligt, skola vi själva hämta det. I varje fall tåla vi icke att man kan blockera oss när man vill, och att man kan förklara oss ekonomiskt krig när och hur och var man vill. Vi vilja arbeta och kämpa, men ärligt och klart och hederligt. De sätta pengarna mot vår ära, de sätta kapitalismen mot arbetet, de sätta guldet mot människans rättigheter. Vem har guldet, och vem har det inte? Vi har tyvärr inget, eller kanske lyckligtvis inget. Guldet finns på den andra sidan. De ha guldet, men vi ha istället stål och kol och järn och mangan och kobolt. Vi ha idag allt. Europa kan inte besegras. De kan behålla sitt guld!

Denna fråga – vem som har guldet, och vem som inget har – besvaras av detta krig. USA har allt jordens guld, och Churchill och London äro endast förposter till detta guldplutokratiska land, i övrigt ingenting. USA angriper vår världsdel, angriper Europa. Guldet angriper den europeiska människan, angriper våra nationers vinst. Detta guld kämpar mot oss, guld mot människa, USA mot vår världsdel.

De ha redan ställt vår världsdel på avskrivning. Även hos oss har ju funnits apostlar, som talat om Europas, om västerlandets undergång, i det de påstodo, att västerlandet fyllt sin uppgift. Det föreföll nästan som om de skulle få rätt, ty kapitalistiska krig söndersleto vår världsdel. Europas folk drevos av plutokrater mot varandra, och bakom alltsamman stod den bolsjevikiske Molok, i all sin nakenhet. Kapitalism och bolsjevism. De skulle slå sönder och stycka vårt västerland. Det var deras idé. I sista ögonblicket framträdde i detta fyratusenåriga land, i västerlandet, två stora män – il Duce i Italien och Adolf Hitler hos oss.

Vi äro inga mystiker, och vi tro inte på underverk. Vi tro inte på att manna faller från himlen. Nej, vi tro endast på vad människan gör och åstadkommer och kämpar för, men det är en nåd från himlen, att Gud givit oss dessa två män, Mussolini och Adolf Hitler. Dessa män bibringade sina folk förnuftets och kampens, insatsens och offrets, arbetets och hängivenhetens idé. På samma led som dessa två nationer ställde sig sedan det hjältemodiga Spanien. Det var den första nation, som kämpade sin hårda strid mot bolsjevismen, och den första som offrade havlvannan miljon döda mot detta bolsjevik-plutokratiska odjur.

Sedan följde detta krig. Det måste komma. Vi kunde inte förhindra det, ty plutokraterna och kosmopoliterna vill ha det. Det är deras krig. Kapitalismen vill ha det, penningpåsen vill ha detta krig. Det är deras krig mot de europeiska folken, mot våra nationer. Och därför äro vi så stolta.

Europa kommer att segra! Ja, ni fransmän! Vi äro er tacksamma för att ni nu stå i våra led, vi tacka er, ty ni höra till oss. Detsamma gäller er flamländare och valloner, nederländare, norrmän, danskar och er alla. Att axelvännerna äro hos oss är så självklart, att jag inte behöver tala om det. Märkligare är, att dessa folk, som i går voro våra fiender, som ännu igår kämpade mot oss, som inte ville begripa oss, som av fienden låtit proppa sig fulla med lögner – att de nu kämpa på vår sida, icke endast med hammaren och vid hyvelbänken utan även som soldater. Att fransmän strida som soldater vid vår sida!

Vi ha kastat kapitalismen ut ur Europa.

Juda, din dröm är förbi! ”Söndra och härska” var hittills ditt valspråk. Det är slut med det nu. Europa låter inte längre söndra sig. Vi har kastat kapitalismen ut ur Europa. Den ligger nu på Atlanten och flyr mot USA. Därifrån kan den gläfsa mot oss. När det gäller att skrika äro de oss överlägsna, men det är inget drag i basunerna längre. Med dem blåsa de sannerligen inte omkull någon tysk.

Kapitalismen har tillintetgjorts, liksom även bolsjevismen, som nu ligger på sitt yttersta. Moskva kommer att falla, på ena eller andra sättet. Europa vill det! En ny international har uppstått. Arbetare – betrakta detta! Där stå arbetets män bredvid varandra med sina fanor. Det är en ny konferens. Arbetarna träffas, Europa finner sig självt. Europa svetsar sig samman mot Juda och dess guldpåse och dess pengar! Så är det! Europa finner sig självt! Europa upptäcker plötsligt att det har gemensamma rötter till kulturen. Från Akropolis över det ärevördiga Rom och fram till vår tid går en europeisk linje – den europeiska kulturen!

Roosevelt talar också emellanåt om kultur och kallar oss barbarer. Stackars man! Var ha de en Richard Wagner, en Beethoven och Mozart, en Verdi, var ha den en Puccini? Var ha de dem? De leva av vår kultur. Även den skulle de vilja köpa, ty själva kunna de inte åstadkomma något. De äro kulturfattiga barbarer, kulturfattiga nyrika, det är vad de äro. USA och Roosevelt måste först skaffa en fyratusenårig kultur, innan de nå det stadium, där vi nu stå. Och vi avstår inte från vår kultur, utan vi kämpa för den! Europa marscherar! De unga arbetarna och soldaterna marschera för Europa, för vår gamla ärevördiga världsdel – det kunna vi gott säga. Och vi smida den samman!

En ny tid bryter in för oss alla.

Europa kommer inte gå under utan återuppstå i en ny skönhet och storhet. Vilken härlig, färgrik bild erbjuda icke de fladdrande fanorna! Europa marscherar, bolsjevismen faller! Moskva slås sönder, och Juda fördrives till Saharas öken! Så kommer det att gå!

Sedan kommer den nya tiden. Ni arbetare från främmande länder, ni äro denna nya tids apostlar. Vi kunna lugnt skicka er hem igen – ni komma icke mer att låta bedåra er. Nej, ni komma istället att berätta om en ny arbetsmoral, om ett socialistiskt land, som heter Tyskland. Ni komma att berätta allt vad ni där skådat.

Redan nu skriva myndigheterna i de besatta områdena till mig, att de bästa förespråkarna för Tyskland äro de familjer från vilka arbetare kommit till Tyskland. En främmande minister, som är min vän, sade nyligen till mig: ”Vi låta våra soldater kämpa mot bolsjevismen och vi skicka våra arbetare till er, och båda delarna återvända botade från marxismen.”

Så förehåller det sig. Europa håller på att tillfriskna. Det har nu övervunnit den svåra krisen i den europeiska sjuka, som varat nittonhundra år. Europa har lärt en ny marschordning av disciplin, ordning, prestationer och vilja. Vi européer vilja leva, och vi vilja äta och bli mätta, och vi skola vid Gud laga så att det blir så.

En ny tid bryter in för oss alla. Vi har funnit varandra i striden och vi arbeta gemensamt för våra soldater. Vi skola inte mer ge efter. Plutokraten har icke längre någon plats bland oss, han måste ge vika. Vi ämna icke heller längre låta honom importera från oss genom USA, ty vi skola bli en europeisk gemenskap. Dit återstår ännu en lång väg att gå, det äro vi fullt på det klara med. Kanske finns det en del bland er, som ha ett eller annat att invända. Vi veta ju, att allt inte ännu är på långt när så, som det måste vara, men vi äro dock på rätt väg.

Europa kommer och måste finna sig självt, om det vill leva – annars går det under, tro mig! Om Europa icke samlar sig, kommer det att kvävas av den amerikanska kapitalismen. Vi kämpa icke blott för oss – ni arbeta och producera alla för eder själva. Må de nationer, som här äro representerade, inse att det gäller en europeisk idé , en förnuftets, insiktens, anslutningens, offerviljans, arbetets, produktionens och den sanna socialismens idé. Det är för den vi kämpa! Europa kommer att leva, och Moskva och London komma att falla!

— Robert Ley

Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över Tredje rikets ekonomiska politik och syn på begrepp som självständighet, kapitalism, handel och arbetarrättigheter. Hyllningarna till Hitler och Mussolini är inte artikelns primära budskap och inte heller anledningen till att Nordfront publicerar artikeln. Hyllningarna måste också ses i det nyss nämnda socialpolitiska sammanhanget och inte som generella hyllningar som i sin tur vidare kan feltolkas som hyllningar av några påstådda krigsbrott.