De sju riksdagspartierna rustar inför höstens riksdagsval. Ett av många knep för att fiska röster är påståendet om en omfattande ”dold diskriminering” på arbetsmarknaden. Emellertid visar fakta att främlingarnas överrepresentation i det så kallade utanförskapet inte är ett resultat av ”strukturell rasism”.

När Jusek, Metall, Kommunal och andra fackförbund går ut i strid mot en så kallad dold och strukturell diskriminering på arbetsmarkanden, så tar de sats utifrån påståenden om existensen av en grasserande ”svensk rasism”. Personer med efternamn som klingar utländskt, som är mörkhyade eller är klädda i traditionell muslimsk klädsel, hävdar fackförbunden blir bortsållade av arbetsgivarna. Och det sker inte på grundval av att främlingarnas faktiska kompetens är sämre eller ovidkommande för det sökta arbetet, utan enbart för att de är eller uppfattas som icke-etniska svenskar.

Med ungefär två miljoner invandrare i Sverige, där drygt en miljon är icke-européer och hundratusentals muslimer, säger det sig självt att riksdagspartierna inför höstens val har anammat en teori vilken tillskriver de etniska svenskarna ett bigott främlingshat. Det är Mona Sahlins röd-gröna opposition som lyckats bäst i sina ansträngningar att tillvarata de etniska främlingars intressen. Socialdemokraterna behöll makten i Malmö 2006 (med den talande valslogan ”Alla ska med”) genom en välutarbetad strategi, vilken satte kommunens aggressiva grupperingar av utomeuropeiska invandrarna i fokus på bekostnad utav de etniska svenskarna.

Luciano Astudillo, hemmahörandes i Malmös och SAP:s expert inom området dold strukturell diskriminering, slår självsäkert fast; ”Diskrimineringen är ett faktum i Sverige. Den finns på bostadsmarkanden, i arbetslivet och sker på kvällar och helger när ungdomar vill ut och roa sig.. Bakgrunden till de blåögda svenskarnas djävulska rasism är, enligt samme chilenske invandrare; ”Handlingen bygger på en falsk föreställning om andra människor. Kärnan, näringen – till denna handling – hämtar den i gamla och avdammade rastteorier, som delar upp människor i – mer och mindre värda.”

En verklighetsfrämmande fabel
Marxisten Astudillos stöddiga resonemang till trots: Det existerar ingen bevisad strukturell diskriminering utefter etnicitet på den svenska arbetsmarknaden. En av få vetenskapligt vidimerade undersökningar om ämnet, presenterades av Farbod Rezania för över tre år sedan.

Rezania, anställd av Svensk Näringsliv som ”expert på integrations- och mångfaldsfrågor”, hävdar i sin utredning Bortom etnicitet i bjärt kontrast till Astudillo hätska utspel; ” Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få ett arbete. Ålder, utbildningsnivå samt vistelsetiden i Sverige påverkar i mycket högre grad invandrares situation på arbetsmarknaden. Var invandraren bor i Sverige har också mycket större betydelse i arbetsmarknadssammanhang än var invandraren är född.”

Självfallet har Svenskt Näringsliv – storkapitalisternas främsta intresseorganisation och en stark lobbygrupp i riksdagen för den fria arbetskraftsinvandringen – sina ekonomiska intressen att försvara. Men i just denna fråga är SN:s slutsats högst betydelsefull. Detta eftersom rapporten Bortom etnicitet, faktiskt bygger på genomförda undersökningar ute på svenska arbetsplatser. Den är inte, vilket ofta är fallet när vänsterintellektuella vid någon större sociologisk fakultet ska åta sig att skildra arbetarklassens göranden, framlaborerad bakom ett skrivbord.

Riksdagspartiernas röstfiske och fackförbundens populistiska medlemsvärvning gentemot invandrare, bygger på en välfabricerad myt. En verklighetsfrämmande fabel, vilken tack vare ett evigt tuggande på ledar- och kultursidor tas för sanning. Denna diskrimineringsmyt är emellertid inte harmlös. Den skördar varje dag nya offer. Ty för varje invandrad främling som tillskansar sig ett arbete i Sverige – och det oavsett om denne verkligen är kvalificerade för arbetet eller inte – får en svensk gå utan.

• Publicerad:
  2010-04-30 00:00