ANTIKVARISKT • Artikel från Kretsnytt nr 1 1955. Skribent är Annie Åkerhielm.

I en av Robert Brownings dikter skildras den store mästarens öde; huru hans folk med jubelrop hälsar hans triumftåg, och sedan – efter ett år, eller ett decennium, jag minns ej rätt – av samma folk under illtjut släpas till avrättningsplatsen. Så tillspetsad bli väl sällan situationen, men i någon mån kommer man ändå att tänka på Adolf Hitler.

Namnet nämnes numera sällan; mest sällan av de forna anhängarna. Men det är naturligt. En tro, sådan den mötte honom från folkets sida måste, när den besvikes, väcka en våldsam reaktion. De finns ju de som trodde långt efter nederlaget, trodde i fiendens fängelser, väntade miraklet dag för dag. Vad tro, vad tänka de nu? Den stora mängden, med sin förenklade historieuppfattning och dito psykologi, söker, för att förstå skeendet, alltid en syndabock. Fiendepropagandan gör sitt; segraren har ju för den enkle mannens förstånd alltid rätt. Och så har lösen blivit, som Hans Grimm utvecklar i sin Hitlerbok: Hitler är skuld till allt. Och genomsnittspatrioten känner sig ha mer rätt att bejaka Tyskland, ju ivrigare han förnekar Hitler.

Segermakterna och deras press med eftersägare inom världspressen nämna namnet alltid i förbindelse med stereotypa okvädinsord och dito beskyllningar. Man hoppas, att namn och epitet på detta sätt skola ingå ett fast förbund, så att de ej heller kunna skiljas åt i framtidens historieskrivning. Det är ganska smickrande för den döde; det visar, att fruktan för honom lever.

Särskilt den politiska dogmen om Tysklands ensamskuld till kriget måste stå fast som den teologiska treenighetsdogmen. Det kunde annars tänkas, att en ny generation, på längre avstånd från händelserna, kunde frestas att döma något annorlunda. ”Vem gagnar det?” Frågan, som utgör en grundregel vid all brottmålsutredning, kunde komma till användning även här. Den som har gagn av ett krig, är sannolikt den som sätter det igång. Kunde Tyskland, kunde Hitler ha gagn av ett krig? Ingalunda. Han, framför alla, behövde lugn till sitt återuppbyggnadsarbete. Tysklands nationella gränser hade han återgivit det utan blodsutgjutelse. Världserövring? Den hypotesen är för dum. Även den mest erövringslystne statschef går inte frivilligt till strids mot en koalition. Han väntar och ser till, om han kan upplösa den eller åtminstone vinna någon över på sin sida. Alldeles som Ryssland gör nu.

Men England – och likaså USA – hade gagn av ett krig, som kunde befria dem från den tyska handelskonkurrenten. Det sades öppet i engelsk press före det första världskriget och även inför det andra. De tyska framgångarna i början av kriget skrämde alliansmakterna och föranledde beslutet om Tysklands fullständiga tillintetgörelse. Den planerades med en grymhet, som knappast någonsin ett civiliserat folk visat mot ett annat. För att få det mycket omtalade världssamvetet med sig måste man framställa Tyskland och dess ledare som sjukna till kriminalitetens djupaste djup. Historierna om 6 miljoner ihjälgasade judar (av Tysklands 800.000) kommo på löpande band. Desinfektionsutsugarna dekorerades om till gaskamrar, innan de av segrarna visades för en sensations- och skådelysten allmänhet.

Nu upptäcktes det emellertid att de tre allierade västmakterna i den fjärde alliansbrodern hade, trots alla skenbara omskiftningar, en obeveklig fiende, och att det för fäfot lagda Tyskland erbjöd honom en oförsvarad angreppsfront. Det väckte mycken bestörtning och man fann det nödvändigt att till en viss grad återställa Tysklands krigspotential. Vi har sett och ser fortfarande hur tanken ältar sig fram med jämmer och gnäll, särskilt vad Frankrike angår. England håller mera god min. Men säkert är att skulle det tredje världskriget komma, vilken gestalt det än må taga, inte blir det goda stridskamrater Tyskland får. En överbefälhavare från västmaktssidan kommer alltid att betrakta de tyska trupperna, som gjorda att offras upp, att sätta in för att spara de andra, och respektive makter komma att se på det med tillfredsställelse.

Den överraskande snabbhet, varmed Tyskland synes återhämta sig, oroar redan. Tecken därtill ha synts i engelsk press. Tyskland uppmanas att för sin egen skull akta sig för att uppnå för hög standard.

Ett är visst och sant; hade Adolf Hitler varit sådan den allierade propagandan utmålade honom, hade intet krig blivit av. Det hade inte behövts. Då hade tyska folket snart vaknat – om det ens låtit sig sövas – och befriat sig från odjuret. Därför att han var på god väg att lyckliggöra sitt folk, ge det nytt självmedvetande och nya krafter till ny tävlan med de andra folken – därför måste han oskadliggöras, och kriget bli till. Det är hela historien.

Åtskilligt kunde vara att tillfoga, men det må bli två anmärkningar:

  1. Hade England ej velat kriget, hade det icke lagt avgörandet i den överdådiga och dumdristiga polska nationens händer utan behållit det i sina egna. Nu var det ett sätt att undandraga sig ansvaret.
  1. Hade ej tyska folket älskat och trott på Adolf Hitler, hade man ej mött den soliga och hoppfulla stämning, som rådde i tredje riket snart sagt överallt. Var han älskad, måste det väl funnits en del hos honom att älska.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över olika perspektiv på andra världskriget som historisk händelse. Syftet med publiceringen är inte att kränka någon juridiskt priviligierad folkgrupp.