Expo har länge varit ett bekant namn för de allra flesta nationella, liksom för aktörer inom media, en svenskfientlig lärarkår och andra representanter för systemet. På senare tid har en massmedial offensiv initierats där syftet varit att marknadsföra Expo inför hela det svenska folket. Vad beror denna lanseringskampanj på och vad har Expo för roll att fylla inom systemet? Varför finns Expo?

Några saker är självklara när det kommer till Expos verksamhet. Att man sprider desinformation i syfte att likrikta propagandan gentemot oppositionen är bara en av dem. Man försöker även skapa splittring och förvirring inom den nationella rörelsen genom bruket av klassisk svart propaganda; där det inte finns konflikter, där skapar man dem. Via karaktärslösa individer inom den s.k. rörelsen får Expo möjligheten att spä på konflikter samtidigt som man får ytterligare inblick i den nationella rörelsen. Om detta har vi rapporterat tidigare, men vi har egentligen bara skrapat på ytan av vad som är Expo.

Underrättelsetjänst
Expo beskrivs ofta av media som en trovärdig och objektiv källa och medarbetarna som idealister. Bakom Expos polerade yta gömmer sig emellertid en underrättelsetjänst med alla traditionella kännetecken; svart propaganda, desinformation, manipulation, sanningar blandade med halvsanningar och ibland rena lögner. Expo själv beskriver sin verksamhet som följande: ”genom att kontinuerligt kartlägga, granska och informera om intoleranta grupper och idéer gör vi samhället mer uppmärksamt på det hot som intoleransen gör mot det öppna samhället”. Man är alltså en del av systemet och det som uppfattas som ett hot mot detta system, eller ”det öppna samhället” som det heter, ska kartläggas och registreras.

Många frågar sig nog om det är lagligt att ha en civil underrättelsetjänst och om det verkligen behövs två underrättelsetjänster i Sverige. Vad fyller egentligen Expo för funktion för systemet som Säkerhetspolisen inte gör? Den första frågan kan besvaras med att det är olagligt att föra åsiktsregistrering i Sverige men att detta kan ses som tillåtet, i alla fall för vissa, om man uppfyller vissa journalistiska krav, vilket Expo gör. Det intressanta är inte detta utan att etablerad media inte ifrågasätter den suspekta verksamhet som Expo faktiskt bedriver. En del av denna verksamhet består i att övervaka alla medborgare som avviker från systemet, något som bland annat sker via sidoprojektet Piscatus som är ett allomfattande register över landets alla medborgare. Genom detta researcharkiv, som leds av Robert Aschberg tillsammans med Mikael Ekman och Martin Fredriksson (med ett förflutet inom Motkraft) förmedlar man information från landets samtliga brottmålsdomar och kartlägger kontinuerligt uppgifter från bland andra skolinspektionen, socialstyrelsen, polismyndigheten, hyresnämnder och kriminalvården. Expo/Piscatus har valt att omnämna sig själv som ”nyhetsbyrån med myndighetskoll”. Mer sanningsenlig vore beskrivningen ”nyhetsbyrån med medborgarkoll”.

SR:s intervju nyligen med Expos Magnus Manhammar är vidare intressant därför att den antyder varför det finns två underrättelsetjänster i landet, som till synes konkurrerar med varandra. Enligt Manhammar rör det sig inte om konkurrens utan om ett slags ömsesidig samarbete mellan SÄPO och Expo. Manhammar säger bland annat att ”alltsedan Stieg Larssons tid har vi haft ett nära samarbete med polis och säkerhetspolis”. Manhammar är bland annat aktiv i Expos utbildningsverksamhet och anlitas till att föreläsa på skolor och träna lärare i rasismhantering. Det är sannolikt att Manhammar, som inte är en av de direkt styrande på Expo, avslöjar lite mer än vad övriga på Expo skulle vilja göra. Ifall det finns ett samarbete där Säkerhetspolisen förser civila med sekretessbelagda uppgifter så vore det ett mycket grovt tjänstefel från Säkerhetspolisens sida. Sådana saker talar man inte högt om.

Om det Magnus Manhammar säger är korrekt så antyder det att Säkerhetspolisen kan vara beroende av ett Expo i sitt arbete. Ett sådant beroende har troligen inte att göra med att Säkerhetspolisen måste hämta uppgifter och analyser från Expo som underlag till sin egen verksamhet. Däremot kan det tänkas att man anser att Expo och det kontaktnät som finns kring Expo (den auotonoma miljön) har större rörelsefrihet än Säkerhetspolisen när det kommer till att bekämpa nationella.

Expos Magnus Manhammar kallar Svenska motståndsrörelsen för landets farligaste terrorgrupp

Säkerhetspolisen har i grunden samma uppgift som Expo, nämligen att avradikalisera den nationella rörelsen (läs: göra den verkningslös) och försvara systemet. Men man har också regler och förhållningssätt att rätta sig efter. Expo har däremot inte samma begränsningar och är inte lika beroende av att ha en hög trovärdighet, särskilt inte eftersom man får den gratis av massmedia. Ett Expo passar således utmärkt till att utföra sådant smutsarbete som Säkerhetspolisen inte kan eller vill göra. De uppgifter Expo får sända till sig kan bland annat ”läckas” till mer våldsbenägna vänstergrupperingar eller användas till att sätta press på arbetsgivare. På senare år har Expo lagt vikt vid att avslöja personer som på olika sätt stödjer radikala alternativ eller varit i kontakt med sådana. Bland annat har man kartlagt privatpersoner som skickat in pengar via SMS-listor till organisationer som Svenska motståndsrörelsen för att sedan, via etablerade mediekanaler, hänga ut dem inför hela svenska folket. Denna taktik är naturligtvis mycket effektiv men omöjlig för en statlig underrättelsetjänst att driva om man vill hålla sig innanför lagens ramar och fortsätta ha medborgare som känner förtroende för systemet.

Hur man får tag i sådana uppgifter går bara att spekulera i, men Manhammars avslöjande om att Expo samarbetar med Säkerhetspolisen är ett möjligt svar. En annan tänkbar förklaring är att Expo skaffat sig tillgång till olika register och mail via ren brottslig verksamhet, såsom dataintrång och hackning, som man själv utfört eller fått andra att utföra. Med tanke på att det än idag sitter personer med just sådan bakgrund på Expo så är detta ganska sannolikt.

Expertis
Många frågade sig nog hur ynglingarna i Expo skulle kunna leva vidare då deras eldsjäl Stieg Larsson gick bort. Det har i det stora hela gått bra eftersom Expo har systemets fulla stöd och uppbackning. Stödet, som delvis handlat om ekonomisk sponsring från judiska affärsmän, stipendier och statliga bidrag och delvis varit massmedialt samordnat har lång tradition bakom sig. När Expo utsattes för vedergällningsaktioner i mitten av 1990-talet beslutade Aftonbladet och Expressen att ge ut Expo som bilaga i 800 000 exemplar, detta i en tid då Expo fungerade som ett slags organ för ”extremvänstern” och leddes av vad många skulle betrakta som renodlade psykopater. Expo tvingades trots all denna uppbackning lägga ner verksamheten men man återkom efter några år och fick förnyat stöd. Hela tiden har systemet lyckats hålla Expo ovanför ytan.

Möjligheten att lansera Expo för hela svenska folket kom först i och med Stieg Larssons död. Det var dock inte smärtfritt från början då ingen riktigt lyckades fylla Stieg Larssons skor. Stieg Larsson fick tjäna Expo igen, fast från andra sidan graven. Det var Robert Aschberg som fick Stieg Larssons böcker tryckta efter att de först refuserats på Piratförlaget. Aschberg, som tidigare fått in Expo på Strix Television via programmet Insider, visade nu återigen hur viktigt det är ha kontakter då han fick sin judiske vän Svante Weyler, förlagschefen på Norstedts förlag, att intressera sig för Stieg Larssons böcker. Man skapade ett massivt mediedrev kring ”idealisten” Stieg Larsson som ”arbetade ihjäl sig” för den goda sakens skull. Vissa kritiker har menat att Stieg Larssons böcker är fulla av förutsägbara politiska plattityder (vita medelålders män som misshandlar kvinnor m.m.), men de har naturligtvis haft svårt att komma fram i en media som haft som mission att helgonförklara Stieg Larsson och hans arbete för Expo. Resultatet av succén med Milleniumtrilogin är att Expo nu är ekonomiskt tryggad för lång tid framöver och att man, till sist, blivit känd för folket.

Numera finns möjligheten att göra karriär hos Expo som fått flera tillskott i bland andra en tidigare ledarskribent på Svenska dagbladet, en före detta programledare på Kalla fakta, förre partiledaren Mona Sahlin och andra mer kända personer. Idag kostar en föreläsning med exempelvis Magnus Manhammar 10 000 kronor.

Anledningen till medias eviga uppbackning av Expo är detsamma som hos dem som önskar att Expo utgör en kompletterande underrättelsetjänst vid sidan av SÄPO. Man behöver någon som utför smutsarbetet. Expo anlitas därför att man är en aktör som inte behöver förhålla sig till pressetik på samma sätt, som befinner sig på en arena där det saknas regler. Man behöver ”experter” som alltidsäger de rätta sakerna, och av den anledningen har man hållit denna expertis vid liv. Ett Expo kommer väl till pass när man vill beskriva Svenska motståndsrörelsen som en ”våldsgalen sekt” som ”vill införa diktatur” men är begränsad att själv påstå något sådant. Där kommer ”experter” till pass eftersom vanliga människor inte granskar experter på samma sätt som man synar en media som måste upprätthålla fasaden att vara objektiv och tillförlitlig nyhetskälla.

Avradikalisering och förbud som mål
Det finns en relevant sak till att tänka på när det kommer till Expos syfte och mål. Det är uppenbart att en stor del av Expos verksamhet handlar om att förbjuda den nationella oppositionen. Den som fortfarande lever i tron att Expo är en ”extremvänster” som vill hindra den nationella oppositionen med riktat gatuvåld har helt enkelt fel. Naturligtvis samarbetar Expo fortfarande med den autonoma vänstern men Expo har en helt annan strategi. Expo eftersträvar statligt våld – förbud.

Expo inriktar sig i huvudsak på att bekämpa två sorters ”extremism”. Den ena är mer ljumma populistiska partier som Sverigedemokraterna, vilka man i sin analys kommit fram till kan fungera som brygga till en verklig opposition mot det system man föresatt sig att försvara. Harmlös eller ej så utgör Sverigedemokraterna åtminstone en fingervisning om vad svenska folket faktiskt tycker och tänker och anses därmed i värsta fall kunna fungera som katalysator. Den andra gruppen utgörs av grupper som Svenska motståndsrörelsen, organisationer som inte vill anpassa sig till systemet och som i tider av oro kan utgöra ett allvarligt hot mot den sionistiska maktsfären. Det är denna man vill stoppa eftersom man kan tolerera kritik mot aspekter av systemet men inte mot systemet som sådant.

När Expo beskriver Sverigedemokraterna är det oftast med utgångspunkten att dessa egentligen har samarbete med mer radikala element eller att de vill något annat helt annat än vad partiprogrammet säger. När Expo beskriver den radikala delen av den nationella rörelsen görs det med utgångspunkt att de är terrorister eller proto-terrorister. Då man haft problem att finna exempel på inhemsk nationell terrorism har man oftast tvingats hämta sådana uppgifter från andra länder. Här hemma beskrivs de radikala som våldsgalna sekter.

Magnus Manhammars uttalande i Sveriges Radio om att Svenska motståndsrörelsen är landets farligaste terrorgrupp, att vi har paramilitära övningar i skogen och att vi har för avsikt att stjäla och mörda då vi inför vår ”diktatur” ger en antydan om hur samtalet går inom Expo och hur dessa desinformatörer kommer beskriva oss i framtiden. Att svartmåla en organisation som vår som en ”sekt” eller ”terroristorganisation” är i allra högsta grad ett medvetet drag från Expo. Expos mål är genom ett ständigt upprepande av sådana etiketter uppnå en självuppfyllande profetia. Om man i framtiden alltid får höra att en viss organisation är terroristisk och vant sig vid den tanken är steget inte långt att lagföra organisationen som just terroristisk. En sådan organisation kan, om den visar sig svag, vilja anpassa sig och då har Expo uppnått systemets uppsatta mål om att avradikalisera hela den nationella rörelsen.

Det är av denna anledning Expo finns, tillåts husera som underrättelsetjänst och lyfts fram som experter av ett helt medieetablissemang. Expo är helt och hållet ett maktens instrument med målet att förgöra oss.

Relaterat radioinslag:
Landets farligaste terrorgrupp etableras i Sölvesborg (Sveriges Radio)

• Publicerad:
  2012-01-04 00:00

Kategoriserat som:
• Framtidsfrågor
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Massmedia
• Nyheter & Journalistik
• Övervakning
• Samhällsfrågor
• Samtidshistoria