ANTIKVARISKT Artikel från Sverige Fritt, den 11 februari 1938. Författad av Ruth Olsson. Om Bonniers missbruk av sin makt över svensk tidningsdistribution.

Den s.k. Svenska Pressbyrån, Bonniers monopol för tidningsdistributionen i vårt land, har för sin ägares räkning rekognoscerat stämningen bland det svenska folket. Det gällde att undersöka i vad mån detta infekterats av de ny idéerna i tiden för att av resultatet kunna bedöma den egna ställningens säkerhet. För detta ändamål valde man ut en tidning, som började bliva obekväm, förklarade densamma vara ”sårande för allmän anständighet” och beslöt upphöra med distribueringen av den. Hur långt skulle det svenska folket tåla kallt stål? Bonnier visade sina klor – och fick raskt draga in dem igen.

Det otroliga hade skett! Det tröga och beskedliga svenska folket visade sig vara på väg att vakna och distribueringsförbudet måste av försiktighetsskäl raskt upphävas. Den man, som vågar stå för en yrvaken och uppretad björn, när han rusar ut ur sitt ide, måste vara säker på sin styrka, och detta kan av naturliga skäl icke Bonnier vara. Han tog skyndsamt betäckning bakom ett otal kommittéer och nämnder, och där sitter han väl nu som bäst, och mumlar sitt: ”För sent! För sent!” Ty så är det! Det är för sent att försöka dämma upp den svenska frihetsrörelsens flod, den brusar redan för starkt. Det finns icke en vrå, icke en avkrok i vårt land, där icke någon svensk man eller kvinna börjat fråga sig, vad som sker i det som synes ske. Det ligger en dov oro i luften, en oro, som inga välfärdsåtgärder kunna lugna: Det svenska folket känner instinktivt, att det är inne på fel väg. På avstånd hörs det dova trampet av män och kvinnor på marsch under nya fälttecken, fanorna vaja i vinden: Svensk folkgemenskap! Tåget drager långsamt men orubblig framåt, det växer och växer, och en gång skall målet uppnås: Sverige åter åt svenskarna. Den gången blir det en omvärdering av alla värden, svenska män skola ombesörja distributionen av svenska tidningar och Bonniers tidningsdiktatur blir ett minne blott.

”Pressens rådgivande nämnd”, vem har tillsatt den och givit den befogenhet att bestämma, vilka tidningar som äro ”sårande för allmän anständighet”? Hur många ”stater i staten” finnes det egentligen? Har icke den verkliga svenska staten maktmedel i sin hand mot sådana tidningar, som ”såra allmän anständighet”, eftersom privatpersoner tagit sig före att döma i dessa angelägenheter? Och om det nu anses önskvärt med en nämnd som avgör, vad som är eller icke är ”sårande för allmän anständighet”, varför då icke utsträcka denna nämnds befogenheter till alla slags tryckalster, även tidskrifter och s.k. skönlitteratur? Det lär vara så, att tidningsmarknaden på de sista åren översvämmats med pornografiska veckotidningar, en del av utländsk extraktion. Det är möjligt att dessa icke distribueras av den s.k. Svenska Pressbyrån, men ha de tobaksaffärer och kiosker, som föra dem, blivit hotade med att icke få saluföra andra tidningar? Eller anses kanske herrarna i Pressens rådgivande nämnd, att dylika tryckalster icke äro ”sårande för allmän anständighet”? Gud signe i så fall herrarna för det! Sveriges föräldrar, som samfällt glädja sig över att denna och liknande litteratur icke undanhålles den uppväxande ungdomen, tacka dem varmt och innerligt. Gud löne herrarna för deras ädla hjärtans skull! Tack och lov också, för att Presens rådgivande nämnd icke har fått i uppdrag att kontrollera den litteratur, som utges av ett förlag i Stockholm, vars ägare icke lär var nämndens ledamöter obekanta. Vi hade då säkerligen icke fått läsa sådana pärlor av ”anständighet” som Fröknarna von Pahlen, Bären varandras bördor, osv., osv., och hur skulle det då ha gått med våra själar? Men här skola ledamöterna i sagda nämnd få årets prisgåta att grubbla på: Om ni även fingo i uppdrag att kontrollera och yttra Eder över anständigheten inom litteraturen, hur gingo det då för Bonnier? Lösningar kunna insändas till denna tidnings redaktion.

Detta är en sida av saken. En annan är den, att en privat sammanslutning, utan någon som helst statlig befogenhet, tager sig före att förbjuda distributionen (och därmed i realiteten försäljningen) av en för vissa personer misshaglig tidning. Är ifrågavarande tidning misshaglig för folket? Om ej, vem har då rätt att förhindra att folket läser den? Vem har rätt att förbjuda oförvitliga affärsmän, vid risk av repressalier, att försälja vissa varor, tillhörande deras bransch? Med all säkerhet icke det affärsföretag, som kallar sig Svenska Pressbyrån. De svenska tobakshandlarna böra se till, att deras organisation kommer i sådant skick, att dylika övergrepp mot deras lovliga näring icke vågar upprepas. Och svenska folket beder få meddela, att de icke känner till någon paragraf i tryckfrihetslagen, som lägger denna slags exekutiva makt i Svenska Pressbyråns händer.

Svenska tidningsmän! Hur trivs Ni med edert yrke? Har ni glömt att ”det finns annat att bära i hand än en bräddfull egyptisk gryta”? Att kämpa för sitt folk är också härligt. Vi mista levebrödet, svara ni. Än sen? ”Stränga gudar, hårda öden, och av bröd ett sparsamt stycke, det är liv för män!” Riskabelt, mumla ni, det kan kosta livet. ”Fruktan för döden ingen förlame, envar, den starke såväl som den tame, stupar han, med eller utan svärd, möter till sist den död, han är värd!”

Svenske tidningsman! Ditt folk kallar dig!

— Ruth Olsson