KOMMENTAR • Giorgia Melonis jordskredsseger i Italien har blivit en snackis bland nationella i hela världen. Är hon Italiens fascistiska landsmoder eller en varg i fårakläder?

Natten mot måndag stod det klart, ”nationalistblocket” i det italienska parlamentet vann som förväntat en majoritet av rösterna. Partiledaren för Italiens bröder, Giorgia Meloni, utropade sig som segrare på valvakan i Rom.

Den omtalade kvinnan förväntas nu bilda regering tillsammans med Matteo Salvinis Lega Nord och Silvio Berlusconis Forza Italia.

I västerländsk media har Meloni och hennes parti beskrivits som närmast ”nyfascistiskt”, vilket har väckt både intresse och förhoppningar hos nationella både i Italien, i Sverige och andra delar av Europa.

Men stämmer det som media skriver att Meloni är en fascist? Vilken politik kommer hon egentligen att föra och vad innebär den för Italien?

"Gud, familjen och nationen"

Det första som många av oss – mig själv inkluderat – faktiskt såg av Meloni var ett tal som hon har hållit tidigare, och som efter att valresultaten presenterades åtminstone gick viralt på sociala medier i Sverige:

Det är ett oerhört bra tal hon håller, visst blir man hoppfull när man hör landets blivande premiärminister passionerat kritisera kulturmarxismen, storfinansen och konsumtionssamhället.

— De attackerar nationell identitet, de attackerar religiös identitet, de attackerar könsidentitet och de attackerar familjens identitet. Jag får inte identifiera mig som italienare, kristen, kvinna, moder, nej! Jag måste vara medborgare X, kön X, förälder 1, förälder 2, jag måste vara ett nummer. För när jag endast är ett nummer, när jag inte längre har identitet eller rötter, då blir jag den perfekta slaven i finansspekulanternas händer, den perfekta konsumenten, raljerar hon på eldig italienska.

— Och gilla det eller ej, men detta är heligt. Vi kommer att försvara det, vi kommer att försvara Gud, fosterlandet och familjen, allt detta som äcklar människor så mycket. Vi kommer att göra det för att försvara vår frihet, proklamerar Meloni till applåder.

I efterhand har jag sett fler tal av Meloni, där hon häftigt kritiserar både homolobbyn och massinvandringen från främmande nationer. Man måste ge henne att hon är en skicklig talare, och en bitvis radikal sådan.

Det är åtminstone den uppfattning man får vid en första anblick.

Meloni vill bekämpa homolobbyn och liknande kulturmarxistiska strömningar, samt sätta stopp för massinvandringen. Där är hennes politik sund.

Globalismen

Om vi vänder oss mot hennes utrikespolitik börjar vi dock se ett oroande mönster. Som Nordfront rapporterade om redan innan parlamentsvalet har samtliga partier i ”nationalistblocket” övergett sitt motstånd mot både EU och Nato. Möjligtvis av ”taktiska skäl”, men oavsett.

Den förstnämnda är en fruktansvärd organisation som fråntar italienarna deras rätt till självbestämmande och i framtiden kan sätta en enorm press på landet att ta emot oändliga flodvågor av rasfrämlingar. Den andre är i sin tur en krigsallians vars huvudsakliga syfte är att försvara den liberala demokratin och bekämpa stater som inte böjer sig för globalisternas agenda.

Med detta har Meloni också ställt sig på USA:s sida i det ekonomiska kriget mot Ryssland och beskriver det som en självklarhet att Italien ska tillhöra ”den västerländska positionen”.

Vidare argumenterar hon för att både coronapandemin och kriget i Ukraina är bevis på att EU inte står redo för kriser, och att svaret på detta är mer globalism.

”Bryssel har utökat sin kompetens inom flera aspekter av vårt dagliga liv, men negligerar vikten av att ha gemensam utrikes- och försvarspolitik”, säger hon.

Sionismen

Hand i hand med globalismen följer också sionismen. Som en del läsare kanske har gissat efter att ha sett artikelbilden så är vår kära ”fascistledare” även en hängiven sionist.

I mitten av september deltog Meloni i en intervju med den israeliska tidningen Israel Hayom, där hon slår ifrån sig alla anklagelser om fascism och går till hårt angrepp mot ”alla som sprider anti-Israel och antisemitiska attacker”.

Hon berättar vidare att Italiens bröder har ”starka kopplingar” till det israeliska regeringspartiet Likud och att hon tidigare har besökt Israel.

— Jag deltog i ett statsbesök till Israel när jag var minister i den senaste Berlusconi-regeringen. Det var ett väldigt betydelsefullt uppdrag, med besöket till [förintelsemuseet] Yad Vashem: en samvetsskakande upplevelse.

— Jag kommer definitivt att återvända till Israel, förhoppningsvis snart. […] den här gången som statschef för att diskutera med den nya israeliska regeringen om gemensamma samarbeten och strategier.

På frågan om hur viktig hon anser den judiska staten vara, svarar Meloni:

— Jag tycker att den israeliska statens existens är vital, och Italiens bröder kommer att göra allt för att investera i ett djupare samarbete mellan våra länder.

Melonis uttalande är häpnadsväckande. Hon är beredd att ”göra allt” för att blidka Israel och den judiska lobbyn. Kommer hon att göra avkall på sin egen politik för Israels skull? Vilkas intressen tjänar hon egentligen, italienarnas eller judarnas?

Är Meloni fascist?

I ovan nämnda intervju berättar Meloni att hon beskriver sig och sitt parti som ”konservativt” och jämför sig med Tories-partiet i Storbritannien och Republikanerna i USA.

På frågan hur hon ställer sig till fascistanklagelser svarar hon:

— Det är löjliga anklagelser som kommer från en vänsterrörelse utan argument. Men jag vill inte undvika frågan, för jag vet hur delikat den kan vara för era läsare [judarna].

Sedan beskriver hon att Italiens bröder är en del av den ”italienska demokratiska högern” och att man har ”lämnat fascismen till historien”.

— Vi stöttar individuell frihet, vikten av familjen, bevarandet av de västerländska, europeiska och italienska kulturella identiteterna, såväl som självförsörjning, privatekonomiska initiativ och social sammanhållning.

Märk väl att den här konservativa, sionistiska antifascisten som många av er hyllar inte ens nämner ”det italienska folket” eller ”den europeiska rasen”. Hennes prioritet är inte folket, utan värderingar.

I likhet med politikertyper som Donald Trump och Victor Orban säger hon det som hon vet att folket vill höra. Meloni är en populist. Hon förstår att det italienska folket vill ha en radikalare politik, därför använder hon en radikal retorik samtidigt som hennes politik inte är mycket mer radikal än andra konservativa politikers.

Stora frågetecken om politiken

Det står klart att Meloni vill stoppa invandringen till Italien, i alla fall den illegala invandringen. Men precis som Norden, kanske till och med i större grad, har Italien översköljts av rasfrämlingar.

Förespråkar Meloni återvandring av alla dess främlingar? Inte vad jag har kunnat se.

Erkänner partiet ens att det finns etniska italienare? Vad jag förstår gör man inte det, det talas väldigt mycket om ”kultur och identitet”. Möjligtvis anser dem att afrikaner och araber kan ”bli” italienare genom integration.

Hur ska Meloni bekämpa det judiska inflytandet inom media, underhållningsindustri, storfinans och bankväsende? Kommer hon att avveckla den parlamentariska demokratin, och om inte hur ska hon säkra italienarnas existens om hon blir bortvald? Hur kommer Melonis regering att behandla radikalare nationalister?

Slutsats

Jag tror att optimismen över Melonis valseger bland nationella här i Sverige i huvudsak grundar sig i enskilda tal eller andra uttalanden som man har sett Meloni göra.

Hon använder en radikal retorik, särskilt när det handlar om familjepolitik och homolobbyn. Till viss del kan det gynna nationella att en premiärminister uttalar sig så pass radikalt i en del frågor.

Utöver detta kan vi helt avfärda att Meloni skulle vara någon fascistisk räddning för Italien. Hon verkar inte ens erkänna det italienska folkets existens och driver heller inte någon politik för att gynna folket.

Fascisthetsen kan närmast jämföras med de anklagelser som Bonnier och andra medier i Sverige slänger mot Sverigedemokraterna, trots deras ”öppna svenskhet”.

Giorgia Meloni räcker inte, jag vill se riktig fascism i Italien!