FILOSOFI Utdrag ur kapitlet ”Folk och ras” i Mein kampf där Adolf Hitler resonerar kring idealismens rötter och betydelse för ett samhälle eller en civilisation.

Juridiskt klargörande

Syftet med att sprida detta utdrag ur Mein Kampf är inte att uttrycka hat eller missaktning mot andra folkgrupper, utan att erbjuda historiskt allmänbildande läsning i dubbel bemärkelse till våra läsare. Dels är resonemangen som framförs i sig insiktsfulla och allmänbildande och dels finns det ett egenvärde i att lära sig vad den historiska personen Adolf Hitler faktiskt tyckte, tänkte och trodde på. Redaktionen har medvetet valt ut delar som vi anser innehåller en hög andel intressanta resonemang och en låg andel formuleringar som kan anses vara ”rasistiska” på ett sätt som utmanar de politiskt korrekta normerna av idag och den svenska censurlagstiftningen.

Frågan om de inre orsakerna till den ariska rasens dominerande betydelse kan besvaras med, att denna mindre är att söka i en starkare utveckling av självbevarelsedriften, än snarare i det särskilda sätt, på vilket den yttrar sig. Viljan till liv är subjektivt sett överallt lika stor, och skiljer sig endast genom de former, vari den tar sig uttryck i praktiken. Hos de ursprungligaste levande varelserna sträcker sig självbevarelsedriften inte längre än till omsorgen om det egna jaget. Egoismen, som vi kallar denna drift, går här så långt, att den till och med omfattar själva tiden, så att ögonblicket gör anspråk på allt och inte vill unna de kommande timmarna något. Djuret lever i detta tillstånd endast för egen räkning, söker föda bara för den hunger det känner för tillfället, och kämpar bara för det egna livet. Men så länge självbevarelsedriften yttrar sig på detta sätt, saknas varje underlag för bildandet av ett samhälle eller ens den primitivaste form av familj. Redan gemenskapen mellan hannar och honor utöver den rena parningen kräver en utsträckning av självbevarelsedriften, genom att omsorgen om och kampen för det egna jaget också sträcker sig till den andra parten; hannen söker ibland också föda åt honan, men för det mesta söker båda näring för ungarna. Den ene försvarar nästan alltid den andra. Man kan därför här tala om de första, om också oändligt enkla formerna av offervilja. Så snart denna egenskap utvidgas utöver gränserna för familjens trånga ram, bildas förutsättningen för grundandet av större samhällen och slutligen formliga stater.

Hos de lägst stående människorna finns denna egenskap endast i så ringa omfattning, att det ofta inte kommer längre än till bildandet av familjen. Ju större sedan beredvilligheten blir att låta de rent personliga intressena stå tillbaka, desto större blir också förmågan att grunda omfattande samhällen.

Denna offervilja till insats av ett personligt arbete eller, om så behövs, det egna livet för andra är starkast utbildad hos ariern. Ariern är inte störst i sina själsliga egenskaper i och för sig, utan i omfattningen av sin beredvillighet att ställa alla sina egenskaper i gemenskapens tjänst. Självbevarelsedriften har hos honom tagit sin ädlaste form, i det att han villigt underordnar det egna jaget under samhället och, om så krävs, också uppoffrar det.

Orsakerna till arierns kulturbildande och uppbyggande förmåga ligger inte i hans intellektuella gåvor. Hade han haft dessa, skulle han endast kunnat verka nedrivande, men aldrig organiserande; för varje organisations inre väsen beror av att den enskilde avstår från att hävda såväl sin personliga åsikt som sina egna intressen och offrar båda till förmån för ett större antal människors bästa. Först på omvägen över denna gemenskap får han så sin del han offrat tillbaka. Han arbetar nu inte längre omedelbart för egen räkning, utan infogar sig med sin verksamhet inom samhällets ram, vilket inte bara är till hans egen, utan till allas nytta. Den mest underbara förklaring av denna inställning erbjuder ordet ”arbete”, varmed han inte alls menar en verksamhet bara för livsuppehället, utan endast en strävan, som inte strider mot det allmännas intresse. I annat fall betecknar han den mänskliga verksamheten, såvida den tjänar självbevarelsedriften utan hänsyn till medmänniskornas väl, som stöld, ocker, rån, inbrott o.s.v.

Den inställning, som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhället, är förvisso den första förutsättningen för varje verkligt mänsklig kultur. Endast ur denna utgångspunkt förmår alla mänsklighetens storverk uppstå, vilka ger grundaren endast obetydlig lön, men eftervärlden rik välsignelse. Ja, endast ur denna synpunkt kan man förstå, hur så många människor kan uthärda ett torftigt men rättskaffens liv, som bara tvingar dem till armod och anspråkslöshet, men som för samhället säkerställer hörnstenarna för dess existens. Varje arbetare, varje bonde, varje uppfinnare, tjänsteman o.s.v., som åstadkommer utan att själv någonsin uppnå lycka och välstånd, är en bärare för denna höga idé, om också den djupare betydelsen av hans handlande för alltid ska vara dold för honom.

Men det, som gäller för arbetet som grunden för mänsklig försörjning och allt mänskligt framåtskridande, kan i ännu högre grad tillämpas på skyddet av människan och hennes kultur. Kulmen av all offervilja ligger i att ge sitt eget liv för samhällets existens. Endast härigenom kan förhindras, att människohänder åter ska störta eller naturen tillintetgöra det, som människohänder byggt.

Just vårt tyska språk äger ett ord, som strålande karaktäriserar handlandet i denna anda: pliktuppfyllelse; vilket betyder att man inte tillfredsställer sig själv, utan tjänar det allmänna bästa.

Den principiella inställning, ur vilken ett dylikt handlande uppstår, kallar vi – till skillnad från egoismen eller egennyttan – idealism. Därmed menar vi förmågan att offra det enskilda för det allmänna, för medmänniskorna.

Men hur nödvändigt är det inte att om och om igen framhålla, att idealismen inte utgör en överflödig känsloyttring, utan att den i själva verket var, är och kommer att förbli förutsättningen för det, vi kallar mänsklig kultur, ja, att den ensam skapat begreppet ”människa”. Detta inre tänkesätt har ariern att tacka för sin ställning här i världen, och som världen har att tacka för människorna; för detta ensamt har ur den rena anden format den skapande kraften, som i en enastående förening av rå styrka och genial begåvning skapat den mänskliga kulturens minnesmärken.

Utan denna idealism vore också de mest bländande andliga egenskaper endast anda, ett yttre sken utan inre värde, men aldrig en produktiv kraft.

Men då sann idealism inte är något annat än underordnandet av den enskildes intresse och liv under gemenskapen, och detta åter utgör förutsättningen för bildandet av organisatoriska former av varje slag, motsvarar den i grund och botten naturens yttersta vilja. Den ensam får människorna att frivilligt erkänna kraftens och styrkans företrädesrätt och låter dem så bli ett stoftkorn i det system, som utgör och bestämmer formen för hela universum.

Ren idealism är ett begrepp, som omedvetet är liktydigt med djupaste insikt.

I hur hög grad detta stämmer, och hur lite den sanna idealismen har att göra med planlöst fantiserande, kan man genast konstatera, när man låter det ofördärvade barnet, t.ex. en frisk gosse, avge sitt omdöme.

Samme pojke, som står oförstående och avvisande inför en ”ideell” pacifists ordsvall, är beredd att kasta bort sitt unga liv för sitt nationella ideal.

Omedvetet lyder här instinkten den djupare liggande nödvändigheten av artens bevarande, om så krävs på den enskildes bekostnad, och protesterar mot fantiserandet hos en pacifistisk pratmakare, som i grund och botten är en, om också förskönad, likväl feg egoist, och som sådan bryter mot utvecklingens lagar; för utvecklingen är beroende av den enskildes offervillighet till förmån för det allmänna, och inte av sjukliga föreställningar hos fega viktigpettrar, som kritiserar naturen.

Just under tider, då den ideella inställningen hotar att försvinna, kan vi därför också strax märka en nedgång av den kraft, som bildar samhället och sålunda skapar förutsättningarna för kulturen. Så snart egoismen har blivit ett folks herre, blir det slut på all ordning, och under jakten efter den egna lyckan störtar människorna från himlen ned i helvetet.

Till och med eftervärlden glömmer de män, som bara tjänat egennyttan, och prisar de hjältar, vilka avstod från egen lycka.


Detta är ett utdrag ur Mein kampf. Boken går att köpa på Greenpilled.