KOMMENTAR. När den humanitära stormakten går utanför domstolarna och brännmärker oskyldiga människor.

För några dagar sedan valde Brynäs IF att inte förlänga kontraktet med ishockeyspelaren Patrik Berglund, med ett meddelande om att det hela skedde ”i samförstånd”. Det var en nyhet som inte fick några större rubriker i media, men som har sin grund i någonting större. Att Berglund idag är persona non grata beror nämligen på att han råkat ut för ett feministisk #Metoo-drev som till synes förstört hans idrottskarriär och kanske även hans liv.

Utpekades som sexualförbrytare i media

Vi tar det från början. Den 5 maj i år häktades Brynässpelaren Patrik Berglund på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och misshandel på en tidigare flickvän. Det blev stora rubriker och hans namn var snart känt, inget konstigt med det. Det märkliga var att en annan Brynässpelare hade anhållits för våldtäkt den 3 maj, också det i nära relation. Alltså två separata våldtäkter, i samma förening, inom loppet av några dagar.

Redan här sade logiken mig att det fanns en stark anledning att misstänkta att i vart fall ett av ”brottsoffren” inte talade sanning. Och att de hade pratat ihop sig. Problemet är bara att i det feministiska Sverige av idag kan kvinnor inte ljuga. De är alltid förtryckta, i synnerhet om ”förövaren” är en vit, heterosexuell man.

Jag vet inte om dessa två Brynässpelare har begått våldtäkter, och det är möjligt att Patrik Berglund uppträtt på ett sådant sätt att han hamnat i den här situationen. Vad jag vet är att de båda friats från misstankarna i svensk lag. Detta trots samtyckeslagen där beviströskeln sänkts markant.

Däremot är de båda dömda och för evigt stämplade av ett system som arbetar utanför domstolarna. Genom drev, påtryckningar och strukturell feminism.

Vad som följde i fallet Berglund var initialt att Brynäs gick ut med följande uttalande:

Det är helt oacceptabelt och Brynäs tar kraftigt avstånd från de brottsliga handlingar som våra spelare anklagas för. Det vi har sett som en självklarhet och om våra handlingar och den senaste tidens tystnad från föreningar skapat missuppfattningar kring detta så ber vi om ursäkt för det. Framför allt till brottsoffren.

Den sista meningen visar att Brynäs redan hade tagit ställning.

I mainstream-media, och bland manshatande kvinnopolitiker och diverse andra, uppstod ett drev där man inte rakt ut pekade ut spelarna som skyldiga, men däremot förmedla det narrativet på ett mer snillrikt sätt. Målet var att peka ut spelarna som skyldiga utan att säga det rakt ut.

Bonnier-tidningen Expressen skriver en artikel om den ”extrema machokultur” som råder i Brynäs och låter kommunstyrelsens ordförande, Åsa Wiklund (S), uttala sig om att hårda jargonger i omklädningsrummet leder till dålig kvinnosyn (vilket synbarligen leder till våldtäkter). I samma artikel tar man in en drös gamla Brynässpelare som uppges vara ”förtvivlade” över att ”Brynäsandan” är förstörd. Även kändisar får uttala sig. Som Rolf Lassgård, vars enda koppling till Brynäs är att han är supporter, som säger att ”det är klart att det måste rensas” (i Brynäs ledning). Som grädde på moset hotar ovan nämnda Åsa Wiklund att kommunen ska dra in det mångmiljonstöd man ger föreningen om denna inte arbetar med sina ”attitydproblem”.

Drevet tycks även ha fått konsekvenser för andra personer inom Brynäs. Ordföranden lämnar, likaså de två tillförordnade klubbdirektörerna. Jag vågar inte påstå att det har ett samband med de på förhanda dömda männen, men de två sistnämnda ersattes i alla fall av en kvinna som arbetat som rektor i Gävle kommun. Mission accomplished.

Den strukturella feminismen

Att oskyldiga män döms på förhand och utanför domstolarna handlar inte om att enskilda journalister och politiker har en agenda, utan om att vi lever i ett obehagligt samhälle där ledande politiker utmålar vita, heterosexuella män som presumtiva våldtäktsmän. Männen är alltid förbrytare på förhand. En kvinna är alltid förtryckt och talar alltid sanning när hon uttalar sig om förtrycket. Detta är ett strukturellt problem med stora konsekvenser för dem som drabbas av det.

En del av detta strukturella problem är den så kallade samtyckeslagen där det blivit allt svårare att sålla ut falska våldtäkter mot faktiska sådana. Syftet med lagen är uppenbart att rigga statistiken. Det ser inte bra ut när så många rasfrämlingar döms för våldtäkt, därför ska fler svenska män in i statistiken.

Konsekvenserna av samtyckeslagen kan vara att en kvinna som har sex, men sedan blir brädad och hämndlysten, kan dra upp våldtäktskortet för att sätta dit mannen. Väl medveten om att hon kan hävda att hon inte uttryckligen godkänt sexuellt umgänge och få rätten på sin sida. Införstådd i att det finns få eller inga risker med att göra sådana allvarliga anklagelser och att det kan vålla tillräcklig skada för mannen även om han inte döms. Kvinnan kan vara säker på att media tar hennes parti och ger henne den uppmärksamhet hon vill ha. Detta eftersom alla män av naturen är våldtäktsmän – tills motsatsen är bevisad.

Media bestämmer vilka som ska frias och fällas

Det finns såklart undantag. Att döma av hur media vinklat artiklarna gällande våldtäktsanklagelserna som riktas mot skådespelaren Joel Kinnaman är det uppenbart att man skyddar den ständigt politiskt korrekte och feministiske juden. Att Kinnaman är oskyldig framstår som troligt, men varför gör media denna skillnad och varför gör man skillnad överhuvudtaget?

En bild på Joel Kinnaman.
Joel Kinnaman får medias beskydd när Patrik Berglund inte får det.

Det finns även en rad andra exempel på hur media, även den statliga, relativiserar mycket allvarliga brott. Exempelvis valde man att prisa rapparna Haval och Yasin samtidigt som de var häktade för brott och fortsatte spela deras låtar i radio sedan de blivit dömda. Det var aldrig tal om att det skulle ”rensas” i SR:s ledning, att någon sossepolitiker hotat att dra in miljonstöd, att tidigare radioprofiler uttalar sig om den förstörda ”SR-andan” eller något liknande. Och då var förnedringen av rapartisten Einár minst sagt extrem, klart jämförbar med våldtäkt.

Vad gäller våldtäkter är Nordfront inte främmande för att både skriva om dem och offentliggöra häktade personer. Vi anser att det finns ett allmänintresse av det. Nyligen namngav vi exempelvis Jomark Polintan (S) som misstänks för våldtäkt av sin fru. Vad vi inte gör – och det är den stora moraliska skillnaden på oss och sådana som Expressen – är att utmåla misstänkta personer som som skyldiga. Vi förmedlar bara nyheten.

Av alla dessa ovan nämnda namn är det bara Patrik Berglund som friats för de brott han misstänktes för. Han är också den enda som utsattes för något slags drev i media där han dömdes på förhand. Berglund står idag fortfarande utan kontrakt – och frågan är om han kommer kunna få något i framtiden. Kanske är hans idrottskarriär nu bränd. Än värre är att han förmodligen kommer gå runt och känna att människor fortfarande ser på honom som en sexualförbrytare. Det var ju den bilden av honom som förmedlades i media.

Berglund är definitivt ingen dussinspelare. Innan han kom till Brynäs spelade han fortfarande i Tre kronor och året innan det var han tio år i NHL. Jag vet inte om han varit ”älskad av folket” men han har i alla fall tillhört ett folkkärt landslag där han varit starkt bidragande till att Sverige fick ett ett VM-silver 2011 (då han kom med i All Star-laget) och ett OS-silver 2014. För makteliten är han dock en vit, heterosexuell man som kan offras om det behövs för att befästa det feministiska Sverige. Till skillnad från fridlysta kändisar som Joel Kinnaman har han inte bara fel etniskt ursprung, han har heller inte proklamerat att han har rätt åsikter.

Feminism är ett honnörsord inom etablissemanget, men fallet Berglund visar hur oerhört destruktiv den faktiskt är. Feminismen splittrar familjer, får kvinnor och män att må dåligt och raserar liv.