LÖGNPRESSEN Arbetarbladets kvinnliga ledarskribent ersätter argument med känslo-ord när hon framför grundlösa anklagelser mot Nordiska motståndsrörelsen.

Journalisten Jenny Wennberg har inte gjort sig känd för att hålla en hög intellektuell nivå i sina texter. Nu har hon skrivit en ledare i socialdemokratiska Arbetarbladet om Nordiska motståndsrörelsens offentliga aktivitet i Gävle på söndagen under stadens årliga julbocksinvigning. Hon betonar inledningsvis den avgörande betydelsen av att en misstänkt brottsling en gång i sitt liv ”visade intresse” för Motståndsrörelsen. På vilket sätt en brottslings intresse för en organisation skulle påvisa brottslighet – eller någon annan egenskap – hos denna organisation förklaras inte. Någon generell statistik över brottslingars intresse för olika organisationer och politiska partier presenteras heller inte i artikeln.

Huvudtema: ”Hot”

Wennbergs använder i texten flera gånger känslo-ord i sina försök att utmåla såväl den berörda aktionen som organisationen Nordiska motståndsrörelsen – som ”hot”. Som när hon beskriver hur det i Gävle under söndagen rasade en kamp mellan antiteserna ”nazistisk propaganda” och ”Gävles julmys”. Etablerade partier i liberala demokratier har för vana att benämna den verklighetsbeskrivning som de själva levererar till väljarna ”information” – medan den som systemkritiska partier presenterar förklaras vara ”propaganda”. Som ”hot mot människoliv och demokrati” beskriver Wennberg det faktum att Motståndsrörelsen enligt henne själv har ett ”dokumenterat våldskapital” samt det att organisationen enligt Säpo ”har kapacitet att begå terrorattentat”. Hon presenterar givetvis inga exempel på våldsamma angrepp eller terrordåd som organisationen skulle ha utfört eller försökt utföra.

Riktigt absurt blir det när ledarskribenten i denna artikel om Motståndsrörelsens aktivitet i Gävle i helgen plötsligt slår över till att berätta om förra C-ledaren Annie Lööfs beklaganden över ”attentat” som hon ska ha utsatts för. Någon uppges ha sänt tomhylsor till den dåvarande partiledaren, som vid ett annat tillfälle ska fått ett bord dukat åt sig utanför sin bostad, och samtidigt erhållit ett brev, där hon inbjuds till sin sista bostad. Här gör Wennberg inte ens något försök att sammanbinda ”attentaten” med Nordiska motståndsrörelsen – utan blottar sin intellektuella ohederlighet genom att helt kallt räkna med att den kopplingen ska göras i läsarens huvud.

Skapar oklarhet

Ledarskribenten dröjer vid frågan huruvida Motståndsrörelsen hade ett demonstrationstillstånd för helgens aktivitet eller inte, och hon upprörs storligen över polisens oförmåga att bringa henne klarhet i denna fråga. Oavsett Wennbergs syfte med detta fokus är det sannolikt att många av tidningens läsare här drar slutsatsen att det i Sverige är olagligt att demonstrera utan ett polistillstånd – vilket inte stämmer.