INTERVJU • Nordfront intervjuar sångaren i Whitelaw, Benny Bullman.

Hejsan Benny! Kan du berätta lite mer om bandet Whitelaw?

Hej, ja, bandet består av Baz (trummor), Steve (bas), Paul (gitarrer) och mig Benny (sång och texter). Vi bildade bandet sommaren 1997 så vi har funnits i 27 år. Baz och jag grundade ursprungligen bandet tillsammans med två andra killar som heter Sisco (gitarrer) och Roly (bas) Så småningom, efter några förändringar, kom Steve och Paul med oss och de har båda varit med i bandet i 25 år. Så tillsammans har vi faktiskt spelat och skapat musik de senaste 25 åren.

Jag tror att jag har rätt när jag säger att vi är den uppsättningen som funnits längst i ett RAC-band från England som ständigt har spelat tillsammans och aldrig slutat från det ögonblick vi först bildades 1997. Vi skämtar ofta om att vi har varit tillsammans i bandet längre än någon annan av våra relationer har varat. Vi bara älskar det och skulle inte ändra på någonting. När vi är tillsammans så bollar vi med idéer och är väldigt kreativa och förblir alltid sams med varandra. Vi är ett band och en grupp som bara verkar fungera.

Jag var verkligen imponerad av er förra skiva ”Run silent run deep”, och nu har ert nya album ”We will defend” släppts. Hur skulle du beskriva den nya skivan? Är det en fortsättning från föregående album eller får vi höra något nytt?

”We Will Defend” är kanske en fortsättning på alla våra album, det handlar om progression inom vår musik och tolkning av musik som inspirerar oss och andra och att känna att vi har något som är vårt.

När vi börjar arbeta på ett nytt album är det den häftigaste upplevelsen du kan tänka dig. Varje band har sitt sätt att skriva och skapa musik och låtar. Vissa tar månader till och med år för att producera material, vissa skriver inte ens sina egna låtar, men när vi är tillsammans jobbar vi på ett roligt men seriöst sätt. Var och en av oss är på samma nivå och vi bidrar alla tillsammans, har våra egna uppgifter men avfärdar inte varandras idéer och förslag.

Till exempel skriver jag texter hela tiden eller när jag får en idé så jag har en låda full med texter, Paul kommer kanske att plinka runt och spela på sin gitarr, jag hör ett riff han spelar och brukar säga ”vad är det?” Han kommer att svara ”ingenting”, jag kommer att säga ”fortsätt spela det” och sedan gå igenom mina texter och välja en låt som passar och sedan kommer Steve och Baz att vara med och sedan efter tre genomgångar har vi grunden till en låt. Så enkelt är det.

Ett annat sätt är att Steve kommer att plocka upp sin gitarr och börja spela ett riff, ibland ser han några texter som jag skrivit. Jag lyssnar och pang så har vi något att jobba med. Då kommer Paul att sätta en professionell touch på det, med Baz som provar olika takter. Jag älskar hur Baz lyssnar på gitarren och sedan försöker komma på en ny trumtakt i processen.

När vi skriver ett album tar det cirka tre långa eftermiddagar för att få våra 12 spår och sedan kanske tre hela dagar att spela in, med en dag till några veckor senare för att mixa det och ändra saker och ting. Texten till låten ”We Will Defend” skrev jag på parkeringen utanför studion eftersom vi behövde en till låt till albumet. Jag kom tillbaka in och sa till grabbarna att jag har en till låt, 10 minuter senare fick Paul, Baz och Steve en idé, jag sa till dem att den passade och så var den där, allt skapat inom 20 minuter.

Vad finns det för framtidsplaner för bandet?

Planer är inte riktigt vår grej, vi jobbar mer på impuls. Paul och jag skulle vilja göra en fortsättning på vår skiva Almost Unplugged, som släpptes på Midgård för några år sedan. Vi har också fått ihop några låtar för ett sidoprojekt vid namn Sour Grapes. Vilket kommer att bli ett rockigt Rockabilly/ Psychobilly sound.

Men just nu är vi väldigt upptagna med Whitelaw så tiden räcker inte riktigt till helt enkelt. Alla i bandet jobbar och därför är vi som de allra flesta engagerade i våra livs skyldigheter. Vi skulle älska att göra detta på heltid men tyvärr måste vi alla betala våra räkningar på samma sätt som alla gör. Trots allt handlade det här aldrig om pengar för oss och har aldrig gjort det. Det har handlat om att få ut vår röst med vårt budskap inom musik, att ge vårt folk hopp och låta dem veta att de har någon som uttrycker sina känslor och åsikter för dem.

Vi är avstängda från alla Schengens medlemsländer inom den Europeiska Unionen som många kanske vet, så vi hoppas att folk från andra länder som inte är medlemmar i Schengen ber oss att spela där. Vi älskar att vara på vägarna. Spela live, träffar människor, skratta med dem och utbyta historier. Det är vad det handlar om, kamratskap och att dela ett gemensamt band som förenar oss alla under samma fana. Steve och Baz har ett sidoprojekt med Crucified också, där Steve gör sång, så det tar ju en del tid för dom.

Vad har ni för musikaliska och politiska influenser?

Jag kan bara tala för mig själv här, men jag kan säga att Baz och Paul älskar tung rockmusik, men det gör jag också. Steve däremot är 100% Oi! Punk och RAC. Men jag lyssnar på båda också. Jag lyssnar på olika stilar som folk sjunger i och hur olika sångare bär sina texter i en låt. Hur deras användning av ord beskriver känslor tillsammans med deras röst.

Våra influenser som ett kollektiv måste utan tvekan vara nummer 1 Skrewdriver, men om du lyssnar på våra låtar kommer du att hitta många olika genrer i dem. Från Joy Division till Sex Pistols, The Ejected, Motorhead, AC/DC, The Who, mfl. Men för mig har en av mina största tillgångar och levande mentorer varit Ken McLellan som har varit en trogen vän och drivkraft för mig genom åren. Med kunskap och musikalisk visdom har han hjälpt mig och pushat mig mer än någon annan. Gett mig musikaliska råd när jag inte ens insåg att jag ville ha det men uppmuntrade mig alltid att ta mig till en annan nivå. För detta är jag honom evigt tacksam för jag tror verkligen att jag hade de två bästa RAC-lärarna jag någonsin kunnat ha haft glädjen av i mitt liv. Ian Stuart Donaldson och Ken McLellan. Politiskt sett säger själva naturen av våra låtar och namnet på bandet allt. De så kallade myndigheterna verkar åtminstone tycka det.

Hur är den nationella musikscenen i Storbritannien?

Mycket har hänt i Storbritannien med vår scen under åren. Vilket har skapat vågor rakt över RAC-världen. Men trots det och att man behövt anpassa sig på senare år på grund av politiskt tryck från systemet, polisen, extremvänstern, i vissa fall våldsamma terrorister. Det finns en livlig underström av stöd för vår scen. Vart vi än går är människor så stöttande mot oss. Vi skulle kunna, och det råder ingen tvekan om detta, sälja ut stora arenor om vi var tillåtna att spela vår musik öppet. Fru fortuna och jag är säker på att gudarna är på vår sida. Så ödet får utvisa vad framtiden har i sitt sköte. Musikaliskt sett finns det många bra band därute. Så jag tror att saker bara kommer att bli bättre på ett nytt sätt, och att scenen kommer att växa igen.

Ja, för ska vi vara helt ärliga, så är ju inte musikscenen vad den en gång var, hur ska vi locka ny människor till den och till vår rörelse?

Jag har levt igenom några bra tider med musikscenen. Jag var där när det växte i Storbritannien på 80-talet, när det fanns ett överflöd av spelningar över hela landet. Jag var med på några magnifika spelningar i Tyskland i början av 90-talet och har haft förmånen att spela över hela världen med vårt band sedan 1997, inklusive USA och Ryssland. Jag tror att vi har spelat i ungefär 22 olika länder. Vi har varit vittne till några helt fantastiska tider och träffat absolut fantastiska människor längs vägen, alla med samma gemensamma mål. Men saker och ting har förändrats, inte för att det inte finns samma känsla eller driv där ute nu, utan för att det har implementerats en hets och smutskastning över hela världen. En häxjakt som har pågått i flera år mot följare, musiker och skivbolag kopplade till vår scen. Eftersom den här scenen inte drivs av den vanliga politiskt korrekta musikscenen har den attackerats konstant om och om igen. Utan någon annan anledning än att vi inte kommer att anpassa oss, eller så passar vi inte in i deras politiska värld eftersom vi visar ett totalt förkastande av de politiska agendor som ålagts våra nationer.

Så som jag ser det måste vi anpassa oss och anpassa oss snabbt. Hitta olika sätt att marknadsföra vår scen. Att behålla våra standarder men tänja på våra egna gränser ytterligare. Spela inte deras spel och förbli försiktiga, utan engagerade, även om vi måste tona ner vissa saker. För i slutet av dagen måste vi se till att vår scen överlever oavsett vilka hinder som ställs framför oss. Vi kan inte låta alla som har kämpat för det tidigare glömmas bort. Vi har redan grunden, vi behöver bara hitta olika sätt att få ut det.

Jag vet att du är aktiv inom British Movement, kan du berätta lite mer om organisationen?

British Movement grundades 1968. Samma år föddes jag. Så för mig verkar det som om det alltid var menat för mig. British Movement är ett engagemang för en sak som inte erkänner eller inte tror att det nuvarande systemet vi lever under representerar vårt folks sanna värderingar, eller deras historiska bakgrund för de människor som det styr.

Deras system handlar helt och hållet om att undertrycka våra folk till att bli ett beroende verktyg som kan användas för deras egen vinning. British Movement förkastar deras system och deras korrupta samhälle som det är idag. Vi spelar deras spel under deras totalitära lagar och justerar och anpassar oss för att säkerställa vårt motto Run Silent, Run Deep.

Organisationen kampanjar i många olika frågor och sprider tankar och idéer över hela landet som andra plockar upp och gör det till sitt uppdrag. Deras kampanjer pågår över hela Storbritannien, och British Movement har genomfört detta genom att tänka och lyfta fram det i offentliga rummet. Folk inser inte ens att British Movement har haft en del i detta eftersom det är så det måste vara. Det är bara en fråga om att spela det långa vänta-spelet.

Har du fått utstå några problem eller svårigheter på grund av ditt engagemang och politiska arbete?

Problem är bara hinder på vägen, det är hur du hanterar dem som spelar roll. Från början av 1997 har vi uthärdat att den statliga politiska polisen använder smutsiga knep för att försöka, på alla sätt de kan att tysta oss. Så du lär dig att leva med det och leta efter alternativ för att få ut vår musik och våra tankar.

Jag har blivit överfallen otaliga gånger, blivit hotad av polisen, utsatts för förtal, stoppats och fängslats i förvar, kastats i immigrationsceller i Amerika och Grekland. Vi har haft vapen tryckta mot våra huvuden i Tyskland, haft beväpnad eskort till flygplan. Hade konserter som blivit gasade i Tyskland, beväpnade poliser i Spanien och Tyskland har genomsökt hotell vi var på. Handfängslad och förhörd och jagats tillsammans med de andra killarna i bandet.

Avstängd från studios på grund av påtryckningar från vänsterkommunister, det har skrivits om oss i tidningar och en tidning hade till och med helikoptrar som följde mig och bandet. Men du vet åtminstone att jag kan se dem i ögonen och le mot dem för jag vet, och de vet att inget av dessa hot kommer att stoppa mig eller bandet från att göra det vi tror är rätt. Är de verkligen så rädda för oss att de var tvungna att förbjuda oss att resa till Amerika eller Europa? Är de verkligen så rädda att de måste förbjuda oss från alla sociala medier? Är de verkligen så rädda att folk bara stannar upp och tänker en stund?

De kan förbjuda oss men det stoppar inte den mängd stöd vår sak har. Folk kan hitta oss och gör det så småningom. Även folk från vänstern har talat ut om hur vi har blivit behandlade, eftersom de vet att det kommer att bli dem nästa gång när de inte längre är till någon nytta för fienden.

Du är med i två poddar, ”Under the Sunwheel” och ”Not on our watch”. Hur har responsen varit på dessa poddar?

Båda poddarna har varit fantastiska för mig att arbeta med. Jag har lärt mig så mycket under den tid jag varit involverad med dem. De är båda intressanta eftersom de lyfter fram ämnen som ingen annan verkar prata om. Det har gjort det lättare för människor att höra exakt vad som händer i Storbritannien och runt om i världen. Jag önskar att jag gjorde det här på heltid tillsammans med min kollega Steve. Han är en intelligent, intellektuell person med ett annat perspektiv än mig, eftersom jag är mer av en gräsrotsperson som berättar det som det är.

Vi har alltid beskrivit poddarna som två vänner som pratar om de verkliga frågorna som påverkar vårt land och dess folk. Öka medvetenheten om frågor som media och även visa människor i och runt nationalistiska organisationer inte nämner. Vi har haft vissa tekniska problem, men förhoppningsvis kommer de att lösas snart, eftersom programmen är en viktig sak för många för att hålla koll på vad som verkligen händer där ute.

Vad vet du om den nationella rörelsen i Sverige?

Jag har varit över till Sverige ett antal gånger under åren och alltid haft goda vänner därifrån. Jag älskar kamratskapet jag mötte därifrån. Genom åren har jag känt många svenskar och många har kommit till England på besök. Med det jag alltid mött har alltid varit ärligheten och det hårda arbete som individer har lagt ner i rörelsen. Jag har haft många bra kvällar och helger i svenskars sällskap. Jag har också tyckt att rörelsen ser välorganiserad ut med bra uppriktiga människor som engagerar sig för saken. Redo att kämpa för sin historia och sin nations framtid. Jag hoppas att vi en dag kommer att kunna komma tillbaka dit och spela igen eftersom jag känner att vårt uppdrag är långt ifrån klart.

Har du något du vill säga till våra läsare?

Jag vill rikta ett stort tack från alla oss i bandet till alla er som har stöttat oss och fortsätter att göra det. Ert stöd är vad de flesta band skulle dö för och det är detta som gör er till ett snitt över resten. När vi senast kom till Sverige för att spela träffade vi en 15-årig pojke som inte hade några pengar för att komma in på konserten så vi tog in honom och några av hans vänner. Så välkomna in dessa ungdomar. Hjälp dem och ta hand om dem, gör det mer tillgängligt, för det är det här som betyder något. Visa dem att de är viktiga och vägled dem och skydda dem. Er kamp är vår kamp och ni är alla en del av vår Whitelaw-familj.