STORFÖRETAGARE Författaren Per Andersson har skrivit biografin Jan Stenbeck där han går igenom storföretagaren Jan Hugo Stenbecks liv och hur han påverkade svensk media.

Biografin Jan Stenbeck av Per Andersson tar upp delar av Jan Stenbecks liv och i den finns några intervjuer med honom. Den tar även upp hur förmögenheten skapades av hans fader advokaten Hugo Stenbeck. För de som inte vet har Stenbeck-familjen under lång tid anklagats för att genom fusk eller mord ha tillskansat sig Ivar Kreugers enorma förmögenhet tillsammans med andra välbärgade familjer som Wallenbergarna. Dessa idéer har förts fram av människor som lyssnat på Torsten Kreuger. Kort efter broderns död så fängslades Torsten för att han anklagades för att ha påverkat bokföringen. Per Andersson själv skriver att fängslandet av brodern var orättvist men säger sen att anklagelserna mot de som styckade upp kreugerimperiet är osanna. Andersson lutar sig mot Jan Gletes bok Kreugerkoncernen och krisen på svenska aktiemarknaden och Lars-Erik Thunholms bok Ivar Kreuger. Thunholm var tidigare VD för SEB som kontrolleras av Wallenbergarnas bolag.

Jan Stenbeck själv tror inte att hans fader gjorde det som påstods men i en intervju som publicerats i boken säger han att Wallenbergarna blev sura över anklagelserna och finansierade därför efterforskningar via deras stiftelse ”Wallenbergstiftelsen” i Riksbankens arkiv. Det finns alltså ett egenintresse i denna forskning som kanske har påverkat resultatet. Enligt Jan Stenbeck själv vände diskussionen från Torsten Kreugers påståenden till deras syn på historien. Men konspirationerna om Ivar och Torsten lever kvar än idag. Jag själv vet inte något om fallet och överlåter därför det till läsarna att dra sina egna slutsatser om vad som kan ha skett. Det finns en en bok från 2018, Sanningen om Kreuger-kraschen av Nikola Majstrovic, som påstår att Ivar Kreuger mördades. Med det sagt så framgår det klart och tydligt i boken att både Hugo Stenbeck och Wallenbergarna tjänade på och tog över Ivar Kreugers företag efter hans död.

För den som tror att Wallenbergarna och Hugo Stenbeck inte är beredda att ljuga, förvanska och tillgodose sig själva gentemot företag och myndigheter så berättar Andersson även historien om det tyska industriföretaget Bosch och deras samarbete med Stenbeck och Wallenbergarna under andra världskriget. Historien är inte ny, den uppdagades redan under kriget men fick liv igen i nutid när judiska organisationer försökte få ut pengar för att företag samarbetat med de tyska nationalsocialisterna. Juden Norman Finkelstein skrev en del om detta när ADL attackerade schweiziska banker i hans bok The Holocaust Industry.

Historien går som såhär: eftersom första världskriget förlorades av Tyskland beslöt sig de allierade för att beslagta vissa tyska företag och dotterbolag i deras länder. Det tyska företaget Bosch råkade ut för detta öde. Företaget hade byggt upp sig igen under mellankrigstiden och hade nu återigen bolag i de nationer som senare skulle utgöra de allierade. Under andra världskrigets början ville Bosch undvika att deras företag återigen skulle beslagtas. Därför upprättades kontakter med Wallenbergarna om att de skulle falskköpa deras bolag i USA. På pappret skulle Wallenbergarna äga det men i realiteten skulle Bosch kunna återfå ägandet när det passade dem. För detta fick Wallenbergarna pengar.

Denna uppgörelse hemlighölls för både amerikanska och svenska myndigheter som gick i god för Wallenbergarna när amerikanska myndigheter inte trodde på att det gått till som Wallenbergarna påstod. ”Affären” hade genomdrivits av Carl Goerdeler som avrättades senare av nationalsocialisterna efter den fallerande kuppen mot Adolf Hitler år 1944. Liknande arrangemang hade även gjorts innan kriget med AB Robo i Sverige där Hugo Stenbeck var inblandad som styrelseordförande för ”Boschs räkning”. Efter att amerikanarna fått nog och stängt av möjligheterna för Wallenbergarnas bank Enskilda Banken (senare SEB efter sammanslagning med Skandinaviska Banken) att utföra transaktioner tvingades Boschbolagen till ett nytt bolag som kontrollerades genom AB Robo och Stenbeck och företagets VD. Omstrukturering hade genomförts med finansiell jonglering där man trixat med bulvanföretag och finansiella transaktioner. Men USA hotade till slut både Stenbeck och VD:n för AB Robo med svartlistning från affärer i Amerika år 1944 om de inte upphörde med bulvanverksamheten för ”tyska affärsintressen”, vilket de också gjorde i slutet av 1944.

Enskilda Banken påstod för amerikanska myndigheter att något arrangemang mellan dem och Bosch aldrig hade funnits. Banken hade också bestämt sig för att förstöra dokumenten som bevisade arrangemanget. Några som inte förstörde dokumenten var Bosch själva som ville ha kvar dem, mest troligt för att få tillbaka sina företag efter kriget. De allierade hittade hela uppgörelsen i koncernarkivet för Bosch i Stuttgart. ”Inmurade i ett dolt arkivrum bakom en dubbel tegelvägg.” Jacob Wallenberg blev därför bortflyttad från VD-positionen år 1946 av hans yngre broder Marcus Wallenberg som fick platsen ”som chef i Enskilda Banken och som ledare för Wallenbergsfären”.

Personen Jan Stenbeck

Det var inte meningen att Jan Hugo Stenbeck skulle ta över efter hans fader men hans bror också döpt till Hugo Stenbeck dog i 40-årsåldern i cancer, och om ni blir förbryllade över alla Hugos så bör det anmärkas att en av Jan Stenbecks söner också heter Hugo Stenbeck. När den äldre brodern dog så ville familjen att Jan skulle ta över men systern Margaretha Stenbeck senare (af Ugglas) och hennes man ville inte riktigt att det skulle bli så. En bitter fejd som avgjordes i hovrätten tillsammans med att Jan Stenbeck sålde moderbolaget Kinnevik till sitt dotterbolag Fagersta en manöver som inte ansågs helt rumsren. När makten var säkrad valde han att byta namnen igen. Andra bolag passade på att attackera medan syskonen slogs och när allt var klart hade hälften försvunnit. Systern (moderat) blev sedan svensk utrikesminister åren 1991-1994. Efter uppgörelsen pratade inte syskonen med varandra på över ett decennium, något som bröts när modern som stod på Jans sida avled.

Jan beskrivs av författaren som okonventionell och rebellisk, även om han umgicks med maoister och socialdemokrater (mer om detta senare) så var han inte ideologiskt som dem utan han gillade mer att tänka och göra saker utanför boxen. Flera exempel på detta normbrytande beteende portioneras ut i boken. Stenbeck hade till exempel en idé om att stora arbetsytor slöade ned arbetarna, så när en för stor lokal införskaffades så litade han inte på att personalen skulle låta dörrarna till den del av lokalen som stängts ned för att begränsa utrymmet vara låsta. Därför lät han mura in delar av lokalen för att neka personalen åtkomst till de outnyttjade lokalerna.

Direktörsbonusarna sägs det att han kom på i badkaret. Direktörerna i bonussystemet fick rösta på den eller de som de tyckte förtjänade bonusarna och Stenbeck själv graderade direktörerna så vissa fick starkare röster enligt ett poängsystem. Allt hölls hemligt och en advokat i Ludvika fick gå igenom rösterna och dela ut bonusen. Att han valde en advokat i Ludvika var enligt Andersson antagligen för att han ville försäkra sig om att hemligheterna inte skulle röjas som de kanske hade gjort i en Stockholmsmiljö.

En annan underhållande anekdot är när telefonmarknaden i Sverige utvecklades, statliga Televerket nu Telia ville skydda sina marknadsandelar från Stenbecks privata företag, Wallenbergarna som samarbetade med Televerket ville också detta. I reglerna och lagen stod det att en manuell koppling behövdes, tänk gamla växeltelefonister. Stenbecks bolag hade införskaffat automatiska telefonväxlar från utlandet som därför inte behövde en människa som kopplade upp samtalen, i det här fallet för mobiltelefoni. Men Televerket kom på att företaget använde automatiska telefonväxlar och eftersom det bröt mot deras regeler inleddes juridiska processer, där Televerket hävdade att telefonnätet kunde bli överbelastat. Tekniken var dock ny, så det fanns väldigt lite lagstiftning inom det här området.

Lösningen på de juridiska problemen var enkel, genial, och fylld av uppstudsighet. De satte en person som fick trycka på en röd knapp när samtalet kopplades in, sedan skickade den automatiska telefonväxeln automatiskt vidare samtalet. I boken framkommer det att direktörerna skrockade över att de gick runt lagstiftningen på det viset. Med den nya teknikens införande fick Televerket och staten till slut skriva om lagarna så att den nya tekniken kunde användas.