Historien har en tendens att ideligen återupprepa sig. I synnerhet politiska skeenden vilka först betraktats som unikt karaktäristiska för en viss epok, uppenbarar sig ständigt i i stort sett samma skepnader, fast under helt andra tidsskeden. Ett sådant fenomen, vilket återuppstår mitt bland de ariska folken i framförallt dess urhem, Europa, är den semitiskt befryndade marxismen.

Under den nationalsocialistiska rörelsens inledande kampår i 20-talets Tyskland antog marxismen olika, oftast sinsemellan rivaliserande, gestalter. Marxismens främsta uppenbarelseform under denna tid bestod dels i det av Komintern understödda Kommunistiska partiet, KPD, med dess mytomspunne ledare Ernst Thälmann och dels i det socialdemokratiska partiet SPD. De ideologiska arvtagarna till dessa i Tyskand under det tidiga 1900-talet verksamma vänsterorganisationerna, vilka genom den ”röda terrorn” förföljde de tyska patrioterna i framförallt NSDAP, kan dagens svenska så kallade utomparlamentariska vänster räknas.

Vårt avlånga land hyser, rent ut sagt, en hel uppsjö av ”radikala” grupperingar på vänsterkanten. Likt sina förtida anförvanter bland de tyska rödgardisterna – KPD:are och allehanda övervintrade Spartacusförbundare – har Sveriges avgrundsvänster svårt för att hålla sams. De lyckas dock klargöra de livsviktiga ideologiska skillnaderna inbördes med hjälp av sinnrika bokstavskombinationer. Även om det skiljer såväl ett världskrig som den store ideologiske förebilden i Östers hädanfärd mellan dåtidens ” antifascistiska rödfrontare” och dagens, så omfattar dagens marxister i stort sett samma utpräglat gemena karaktäristik och grundåskådning som dåtidens tyska. (Någon renlärig kommunist vill säkert invända mot valet av epitetet ”marxister” i framställningen, ty är inte dagens utomparlamentariska vänster i Sverige att klassificera som främst ”anarkistisk”? Och visst stämmer ett dylikt påstående utifrån en strikt ideologisk klassificering. Dock används i denna framställning inte beteckningen ”marxist” i första hand som ett ideologiskt begrepp utan som en allomfattande, generell beteckning för vänstern. Detta görs eftersom epitetet ”marxist” bättre än någon annan indelning, belyser denna avgrundsfilosofis ursprung som semitisk. Och detta görs även till trots att herrarna Marx som Bakunin numera, av dagens ”upplysta” politiska korrekthet, vill framställas som inskränkta antisemiter vilka skulle ha stått under påverkan av ett ”västerländskt kolonialarv”…)

Svart propaganda

Liksom i Tyskland under 20- och 30-talet arbetar de antinationella, marxistiska krafterna efter i stort sätt två huvudlinjer i sin hatiska strid mot de nationella krafterna. Först och främst verkar de genom den så kallade ”svarta propagandan”, en arbetsmetod marxisterna för övrigt, då som nu, har gemensam med vissa delar utav den så kallade nationella rörelsen, då främst manifesterad i den generiska strasserismen. Denna ”svarta” propaganda är mer eller mindre inriktad på en enda sak: att genom rena lögner och vinklade halvsanningar svartmåla de mest dedikerade och inflytelserika patrioterna. Med hjälp av denna, minst sagt bottenlöst omoraliska och sluga metod, ville marxisterna i Tyskland bland annat göra gällande att Hermann Göring var en av morfinet vanställd galning, att Josef Goebbels, vilken alltjämt pekades ut som en hopplöst ”misslyckad akademiker” utan några utsikter för karriär även av den borgerliga pressen, utnyttjade sin ställning inom NSDAP för egen vinning osv. Naturligtvis ville dessa marxistiska och judiska belackare även förtala NSDAP:s ledare, Adolf Hitler, och då oftast i de mest vulgära termer deras perverterade hjärnor kunde komma på, i sann Freudiansk anda.

Tongångarna i den ”svarta propagandan” är alltjämt idag den samma. Genom den moderna teknikens ”välsignelser”, internet främst, sprider dagens marxister – och strasserister – sina illvilliga rykten, sitt förtal och sina uttänkta lögner. I samma anda som de tyska och judiska marxisterna använder de sig målmedvetet av de mest snaskigaste påståenden deras sjuklighet kan uppringa. Deras snillrika förmåga att sammanställa totalt väsensskilda informationer och sedan omvandla dem till de ”sanningar” (vilka de i förväg planlagt för) vilka de vill presentera inför allmänheten, i syfte att smutskasta och förlöjliga, är såväl diabolisk som välorganiserad. Hittar man dock inte den önskade informationen om någon specifik patriot eller nationalsocialist, så hittar man enkelt på någonting som man tror skall bringa offret i dålig dager inför kamrater och offentlighet. För den nyktre betraktaren framstår dock deras ansatser till att undergräva, framförallt de nationalsocialistiska krafterna inom den så kallade nationella rörelsen, som ett löjeväckande underlivsarbete i värsta Se och Hör-tradition. Men så finner man de facto också, allt som oftast, att dylika marxistiska och strasseristiska intrigörer likaledes arbetar som journalister, publicister och ”kulturarbetare”.

Feg terrorverksamhet

Till detta medvetna lögnmakeri, den svarta propagandan, kommer så den andra arbetsformen som marxisterna flitigt gagnar sig av, handgriplig terrorverksamhet, något som Systemet allt som oftast ser mellan fingrar med. (Och, intressant nog, detta görs även när denna terrorverksamhet riktas mot potentater inom Systemets självt, som domare vilka hanterar ”flyktingärenden” och företrädare för borgerliga partier…) Självfallet sker denna terror genom den klassiska judasgärningen, det vill säga aldrig i hederliga man-mot-man-dueller där oddsen för dessa ”hjältemodiga” internationalister är detsamma som för patrioterna, utan alltid i numerärt överläge om det två-, tre- eller fyrdubbla.

Till detta kommer dessutom marxisternas anlag för fega sabotage av patrioters egendomar såsom bilar, hus och lägenheter. Dessa räder utförs oftast i skydd av nattens mörker så att dessa ”hjältar” kan garanteras att slippa en direkt fysisk konfrontation. Genom bakhåll anser sig dessa ”solidaritetens väktare” vinna sina största segrar och de visar genom detta arbetssätt, en gång för alla, sin judasgärnings släktskap med en viss för list och rov beskaffad ökenstam från Sinai.

Att bekämpa”die Rote front”

Hur skall då denna för oss arier så väsenskilda ”röda front” bekämpas? Först och främst genom att aldrig ge upp! Som patriot och allra minst som ansluten nationalsocialist till Motståndsrörelsen, är det en plikt att aldrig svika de ideal för vilka våra anfäder offrat såväl hem, dräglig livsföring som livhanken för. Dessutom, med detta faktum i betraktande, vad kan då inte krävas av dagens nationalsocialister när vårt land och folk står inför det allvarligaste hotet av alla, total raslig utplåning, en förintelse av nordbon som ett unikt etniskt kollektiv? Detta är ett sakförhållande som få, om ens några, av våra förfäder under de gångna seklerna har ställts inför!

I sammanhanget är det viktigt att påpeka att våra fiender, de synligt organiserade marxisterna, strasseristerna och antirasisterna, betraktade som enskilda individer, oftast enbart drivs av ett löjeväckande och menlöst strävande efter ett ”häftigt” tonårsuppror. När tiden börjar rinna ut för sådana ”radikala” upptåg, oftast innan dessa ”revolutionärer” hunnit fylla tjugofem och mer lukrativa verksamheter inom akademikervärlden eller i andra välbetalda ”fria yrken” börjar locka å pocka, droppar dessa ”samhällsomstörtaren” en efter en av den antifascistiska/antinazistiska ”kampen”. Tyvärr är det dock även så att dessa ”revolutionärer” har en förmåga att ständigt finna nytt råmaterial, nya rekryter, detta främst beroende på att deras befängda antirasism ständigt underhålls såväl moraliskt som ekonomiskt av Systemet. Vänsterkulturen är en väletablerad del av vårt svenska samhälle, vilken ständigt alstrar och göder en aldrig sinande ström av idealiserade vänsterutopister. Dessa vilsegångna ”får” – nej, i detta sammanhang är nog irrgångna gäss ett bättre epitet – får vi nationalsocialister helt enkelt betrakta för vad de är: förvillade medel- och överklassungar vars enda vett kan uppbringas medelst det kalla stålet.

Hitler skriver, i sitt banbrytande verk Min Kamp, just under rubriken ”Kampen mot röd front”, citat att ”…terror kan brytas endast med terror…” och vidare ”vi kämpade för en stor idé, så stor och upphöjd, att den mycket väl var värd att värnas och skyddas ända in till sista blodsdroppen. De [SA-männen] genomträngdes av den läran, att angrepp är det bästa försvaret, när det nu en gång är så, att förnuftet tiger och våldet fäller det yttersta avgörandet; och det ryktet måste alltid föregå vår ordningstrupp, att den inte var någon diskussionsklubb utan en kamporganisation, besluten till det yttersta.” Hitler gjorde sig självfallet inte skyldig till något simpelt frasradikalt utspel. Nej, hans ord, nedtecknade i Landsbergs karga fästning 1924 av den trogne medkämpen Rudolf Hess, återspeglade enbart den enkla verkligheten som den unga nationalsocialistiska rörelsen befann sig i. Han gav med dessa ord inte enbart den tyska nationalsocialistiska rörelsen riktlinjer, utan dessa ord är även vägvisande och lämpade för det nutida svenska nationalsocialistiska motståndet. Orden är dock för Svenska Motståndsrörelsens räkning, i dess nuvarande politiska arbete och för en översiktlig framtid, inte någon uppmaning till organiserad ”kårverksamhet”, vilket lakejerna inom svenskt ”rättsväsende” gärna vill få det till. De är inte heller någon uppmaning till patrioter att apa efter den utomparlamentariska vänsterns ”kampmetoder”, vilka med hjälp av genomskinliga lögner och stenkastning tror sig kunna genomföra en samhällsomvandling.

Kamp!

Naturligtvis är det obehagligt att en kväll bli överfallen, att få sina fönster fegt sönderslagna, att få ens namn och bild offentligt exponerat under falska förespeglingar. Än värre är det så klart att bli oskyldigt dömd för ett brott man inte har begått, att ställas inför ett femårigt fängelsestraff som organisationskamrat Frost, eller att bli nerknivad av ”kulturberikare” för att man vägrar ge dem någon respekt! Men vad kan man egentligen förvänta sig som nationalsocialist i ett så totalt av mångkultur och bastardisering berikat land som Sverige? Vad har inte, som sagt, våra förfäder ”under fornstora dagar” uthärdat för att de skulle vara säkra på att garantera sina efterkommandes frihet?

Det finns ingen orsak att klaga, resignera och falla tillbaka från den organiserade nationalsocialistiska kampen för Nordens frihet och rasens framtida, långsiktiga existens. Svenska Motståndsrörelsens åskådning, nationalsocialismen, är beseglad genom blodet från tusentals kämpande martyrer som Horst Wessel, Rudolf Hess och David Lane. Inga utsagor, varken från naturens eviga och oundvikliga lagar eller från någon Ledare, har lovat dagens nationalsocialister någonting annat än en fanatisk strid. Kamp, hård och kompromisslös, är vad vi kan förvänta oss. En ständig kamp till dess att den starkaste vinner och med det kan föra sin sort vidare. Det är upp till oss om det blir vår avkomma, våra barn, vars framtid kommer att garanteras i detta land eller främlingarnas.

  • Publicerad:
    2008-02-15 00:00