KRÖNIKA. Christian Hamilton reflekterar i den här krönikan över situationen i Sverige, vår historia och vår framtid.
Bruksgården Staberg i Dalarna.
Häromdagen gjorde jag en bilresa från nordliga Sverige ner mot Mälardalen via Dalarna. Mitt älskade land presenterade den ena vyn vackrare än den andra allt medan reflektionerna satte igång i mitt huvud. Eftersom jag aldrig lyssnar på radion varken i bil eller annars, får jag tid över till funderingar om allt mellan himmel och jord. Att lyssna på svenskfientlig radio gör ju bara att man blir på dåligt humör och i trafiken är det ingen höjdare.
Naturen i vårt land skiftar i all oändlighet och jag blir aldrig trött på att se mer från varje plats. Under resan kom jag som alltid under senare år in på frågan om hur det är möjligt att vår en gång stolta nation av svenskar nu ger bort landet till främlingar utan strid. Var har all självaktning och självbevarelsedrift tagit vägen? Den fina nationalkänslan och sammanhållning som jag upplevt under min ungdom har sakta men säkert förbytts till egoism där jaget gäller i allt och där det gäller att sköta sig själv och skita i andra. Ensam är stark heter det nu, vilket är en omskrivning till ”nyspråk” och inte alls i överensstämmelse med vår nordliga ras utveckling. Hade vi inte haft sammanhållning i grupper hade vi aldrig kunnat utvecklas och överleva i vårt förhållandevis karga klimat. Den nordiska rasen, som sedan spred sig till hela Västeuropa, utvecklades under årtusenden till en av de mest högtstående raser på denna jord. I synnerhet inom vetenskap och teknik har vi varit världsledande i modern tid, vi skall heller inte glömma nordisk kultur med alla författare, tonsättare och andra konstnärer från vår del av världen.
Tankarna vimlade förbi i en strid ström under resan. Omväxlande större och mindre åkerlappar dök upp i skogslandskapet och bröt enformigheten från skogen. Tanken på alla de idoga flitiga människor som bröt åkermark i sitt anletes svett för att kunna föda upp sina familjer gör mig bedrövad när jag vet att det kanske har varit förgäves allt detta arbete. Att främlingar skall ta över något de aldrig har åstadkommit och ännu mindre kan sköta är en fasansfull tanke. De invällande horderna kommer aldrig att inse det mästerverk våra förfäder skapade med sina händer i våra landskap, de hör helt enkelt inte hemma här. Men den finansiella världseliten bryr sig lite om detta.
De flesta av jordens befolkningar har starka gruppgemenskaper, men få har så starka gruppegenskaper som det judiska folket. Gentemot alla andra predikar man att mångkultur är ett måste, det gäller dock inte den egna gruppen och så har det alltid varit. Israel är en judisk stat proklamerar ledarna där nere och då gäller inte det som man prackar på andra länder, i synnerhet länder med västeuropeisk befolkning. Den nordiska rasen, den vita befolkningen är den största fienden och konkurrenten till sionistisk världshegemoni. Den icke särskilt dolda agendan innebär att utplåna denna konkurrent och fiende. Det sker genom ständig propaganda som hållit på i dess nuvarande form sedan början av förra århundradet.
Denna propaganda innehåller idogt upprepade lögner som ständigt upprepas år ut och år in i mansålder efter mansålder. Dessa lögner blir till sanning när media i nästan hela världen, som ägs av sionistiska rörelser, basunerar ut sin lömska agenda till folken. Lögner som att människoraser inte finns, det finns ingen svensk kultur, allt framåtskridande i vårt land kom utifrån, vi berikas genom massinvandring osv osv. Inte bara media är i mångt ägt av sionister, de äger även de flesta av världens styrande politiker. Varför tror ni Löfven blev inbjuden på ett Bilderbergmöte, liksom Bildt, Reinfeldt, Sahlin med flera före dem?
Ett återkommande tema är den hemska antisemitismen. Vi blir ständigt itutande om hur hemskt det judiska folket lidit, men vad med andra folk som lidit ännu värre? Är ett folk mer värt än andra? Tydligen eftersom inga andra nämns. Osökt kommer tanken på folkutbytet, eller folkmordet som det faktiskt är, i Västeuropa och andra delar som bebos av denna befolkning, den vita rasen. Det senaste exemplet på något liknande hände under den sovjetiska tiden under trettiotalet i Ukraina. Holodomor, som få hört talas om, där tiotals miljoner människor mördades, avsiktligt svältes ihjäl eller deporterades till fångläger i Sibirien. Till Ukraina tvångsförflyttades människor från övriga delar av Sovjetväldet och med denna metod att utrota nationaliteten i Ukraina skulle man kunna hålla alla eventuella upproriska i schack så att den styrande klicken i Sovjet kunde verka för en ”världsrevolution” utan att nationer vågade protestera. Tyvärr är det så i Ukraina idag att det florerar ett rysshat utan dess like. Ett rysshat utan egentlig grund. Det var ju inte ryssar som genomförde folkmordet i Ukraina utan den lilla styrande klicken som övervägande bestod av judar.
Samma sak pågår nu i den vita världen. Vi skall berövas all nationalitetskänsla, vi skall förtränga vårt ursprung och påföras någon slags verklighetsfrämmande skuldkänsla för allt ont i hela världen. Denna mentala kastrering har pågått sedan trettiotalet då den så kallade Frankfurtskolan började sprida ut kulturmarxismen. Gamle Sigmund Freud tillhörde samma folkgrupp som de flesta företrädarna för Frankfurtskolan och man blandade in psykologi i politiken på ett förrädiskt sätt. Frankfurtskolan lärde på ett subtilt sätt ut att allt motstånd mot judar i synnerhet men också motståndet mot den alltmer styrande finansiella eliten i världen skulle anses som sinnessjukdom. Till dagens situation skulle det innebära att alla som inte är politiskt korrekta lider av en sinnessjukdom. Precis detta hände i Sovjetunionen, dissidenter blev diagnostiserade som sinnessjuka och spärrades in på mentalsjukhus där de torterades med olika sorters kemikalier.
På vägen ner till Mälardalen passade jag på att utföra ett ärende i Falutrakten och hamnade vid lunchtid på en gammal bruksgård, Staberg, med anor från 1500-talet. Jag kom lite tidigt innan lunchen serverades så jag läste på diverse anslagstavlor historien om den gamla bevarade gården. Då en av fastighetsskötarna såg att jag var intresserad av de gamla byggnaderna och den fina barrockträdgården kom han fram och delade med sig av sina kunskaper om gården på klingande dalmål. Tillhör denne man en av de sista i hans ätt, kommer jag att få uppleva inte bara denna härliga dialekt utan alla andra dialekter i vårt land i ett framtida Sverige? Har allt varit förgäves? Nej det har det inte varit! Viljan att strida, som Min vän Henrik Pihlström skriver om, sprider sig alltmer bland vårt folk och det ger mig en glädje och kampvilja att fortsätta långt in på ålderns höst.
Hoppa till huvudinnehåll
