KOMMENTAR. Simon Holmqvist skriver om hur enighet och mångfald i det nationalsocialistiska samhället överglänser det marxistiska åsiktsförtrycket och konflikttänkandet.
I senaste avsnittet av Radio Nordfront hamnade jag och de övriga programledarna i en diskussion av en mer ideologisk karaktär med Johan Andersson från Granskning Sverige. Johan uttryckte att det intressanta med politik är konflikt, bråk, tjat, tjafs och lögner, och menade att exempelvis Moderaterna har missat detta när de vill ha ett ”städat samtal”.
Mot detta synsätt satte jag ett nationalsocialistiskt sådant, nämligen att politik inte behöver betyda oenighet och bråk. Det är förvisso vad politiken har reducerats till i den liberala demokratin. Men tvärtemot detta så finns det en styrka i att vara eniga, att ha gemenskap och att som folk arbeta mot samma mål – ständigt framåt och ständigt mot förbättring.
Johan medgav då också att den liberala demokratin kan ha en splittrande effekt som är skadlig för samhället, samt att politiken skulle kunna se helt annorlunda ut.
LYSSNA: LADDAT SOM F*N: Fotogruppens tips, AfS partiprogram och jakten på Granskning Sverige
Betyder detta att jag, eller Nordiska motståndsrörelsen för den delen, har något emot åsiktspluralism i samhället? Självklart inte. Det finns en enorm styrka i att det finns en mångfald av åsikter och att dessa får uttryckas. Tack vare debatt och nya idéer kan man ständigt förbättra politiken och för den som är trygg i sin världsbild så stärks bara denna av att utmanas med jämna mellanrum.
Men är detta verkligen vad vi ser i dagens samhälle?
Ett svart skynke mellan folket och makten
Media beskriver ofta Nordiska motståndsrörelsens idé om att föra den politiska makten närmare folket som att vi vill förbjuda alla andra politiska partier. Beskrivningen är förstås illasinnad och onyanserad. Den rymmer inte hela sanningen när det kommer till vårt verkliga mål att skapa ett samhälle med ett verkligt folkstyre.
Vi vill förstås avskaffa partiväldet helt och hållet – och med detta avskaffas givetvis de politiska partierna – men det betyder inte att vi vill avskaffa åsiktspluralismen. De politiska partierna i en liberal demokrati såsom Sveriges har blivit till ett svart skynke mellan folket och den reella makten. De politiker som sägs representera väljarna representerar i verkligheten endast sina respektive politiska partier och i realiteten dessa partiers respektive partiprogram och partipiska.
Rent krasst så finns det inom ramen för dagens parlamentariska system utrymme för åtta olika åsikter; ett för varje politiskt parti som representeras i riksdagen. Åtta åsikter som dessutom i mångt och mycket och i allt väsentligt påminner starkt om varandra. Vi har ett mer socialistiskt block som anser att välfärd framförallt skapas med höga skatter och ett borgerligt block som menar att välfärd skapas med hjälp av en starkare tillväxt, som ska stimuleras med en något lägre skattesats.
Hur man på bästa sätt skapar välfärd är egentligen den enda tydligt ideologiska skiljelinje som märks i den politiska debatten idag. Då är pluralismen i parlamentet alltså nere i endast två olika alternativ. Båda block har dessutom fått möjlighet att visa att deras teori om välfärdsskapande är den bästa, men trots detta så ser vi hur välfärden urholkas alltmer för varje mandatperiod som går.
I Sveriges riksdag drivs idag åtta olika linjer – som i realiteten endast är två.
Vi har alltså i realiteten inte ens åtta olika alternativ, utan snarare två: En rödgrön regering eller en borgerlig alliansregering – med andra ord en socialdemokratisk regim eller en socialliberal – och dessa två alternativ får vi välja bland vart fjärde år. Vill man vara generös kan man hävda att Sverigedemokraterna representerar ett tredje alternativ, men detta är inte ens av egen vilja – hade partiet fått bestämma hade de redan idag ingått i en borgerlig regering och gjort sitt bästa för att den ena borgerliga motionen efter den andra röstas igenom i riksdagen. Vem som i slutändan vinner spelar sedan inte någon större roll, eftersom resultatet likväl blir en osalig blandning av dessa två folkfientliga och ineffektiva system. Så pass oskiljbara att det ibland är svårt att avgöra exakt vilken regering som tagit ett visst katastrofalt beslut.
Ingen av dessa två regeringsalternativ kan någonsin heller ta ansvar för sina ödesdigra misslyckanden. När en borgerlig regering ställer till det rejält är det alltid på grund av att den tidigare socialdemokratiska motsvarigheten hade lämnat över landet i så dåligt skick att inget fanns att göra. Och vice versa förstås, i all oändlighet.
Splittrat folk – enig elit
Det existerar således ingen verklig åsiktspluralism bland maktens människor i realiteten. Det vi har är politiska ideologier, skapade vid skrivbord av galningar som i bästa fall drömt om naturvidriga utopier och i värsta fall om Västerlandets undergång. Dessa olika skrivbordsideologier har sedan sålts in hos olika delar av folket: Är du arbetare så ligger en marxistisk utveckling i ditt intresse, är du kvinna är feminism en självklarhet. Är du däremot en företagare så riskerar din verksamhet att kvävas av ett socialdemokratiskt skattetryck, varför vi har borgerliga partier som kämpar för att hålla dem lite lägre. Tycker du att miljön är viktig så finns ett parti som till och med heter Miljöpartiet, så hur kan man då med rent samvete rösta på något annat?
Det är så den parlamentariska demokratin är uppbyggd, den splittrar folket i olika läger och får människor att hålla åsikter, inte baserade på förnuftet eller naturens lagar utan snarare hur man själv identifierar sig. I radioprogrammet jämförde Johan Andersson det hela med att man hejjar på ett idrottslag, att det spelar ingen roll att exempelvis feministerna inte kan argumentera och ständigt skämmer ut sig – är man kvinna och feminist så hejjar man självklart på dem oavsett vad.
I den liberala demokratin har vi alltså en enad elit men ett splittrat folk, vilket inte minst märks på sociala medier idag. Där bekämpar systemlakejer ständigt systemkritiker och agerar för att tysta oppositionella röster och i vissa fall även få dem dömda för åsiktsbrott.
Mot detta vill jag ställa det nationalsocialistiska styrelseskick som förespråkas av Nordiska motståndsrörelsen. Bakom denna idé ligger ingen skrivbordsideologi. Medan marxismen och liberalismen har formulerats av människor med idéer om hur verkligheten borde se ut så är nationalsocialismen endast ett sätt att skapa ett samhälle efter naturens lagar i en modern värld. När skrivbordsideologen frågar sig hur man kan betvinga naturen så frågar sig nationalsocialisten hur man bäst kan leva i harmoni med den.
Nationalsocialism handlar om att bygga ett samhälle i harmoni med naturens lagar i en modern värld.
Den nordiska senat som bland annat ska välja ledaren för det befriade Norden kommer att tillsättas efter kompetens, inte för att de tjänar ett visst parti eller bekänner sig till en viss ideologi. Dessa människor kommer att väljas ”bland sådana som genom sitt liv konsekvent utmärkt sig genom förtjänster i samhället för folkets väl” och har således inget parti att tacka för sin position, bara att de är rätt man på rätt plats.
Utöver denna meritokratiska senat kommer dessutom ett allnordiskt parlament att upprättas och agera som det nordiska rikets lagstiftande församling. Parlamentets representanter kommer att väljas lokalt av folket och kommer inte heller att tjäna något parti eller unken skrivbordsideologi. Parlamentarikerna har alltså endast sina väljare att svara inför och behöver inte heller ta hänsyn till något splittrande partipolitiskt system, där man ständigt förväntas att rösta mot sitt samvete. Utan ett partipolitiskt system att luta sig emot kan den enskilde politikern inte heller skylla ifrån sig ifall denne tar dåliga beslut.
Här kommer en verklig mångfald av idéer och tankar att kunna stötas och blötas. Samtliga delar av Norden kommer att representeras i parlamentet, samtligt som de lokalpolitiska administrationerna ute i riket kommer att ha en liknande struktur.
En politiker i det framtida Norden kommer alltså inte att kämpa för att driva igenom sitt partis politik. Han kommer istället att föra sitt folks talan, och specifikt de väljare som anförtrott honom den politiska makten.
Istället för åtta olika åsikter (eller i realiteten två) kommer varje ledamot att vara en självständig aktör, som endast begränsas av att han kommer att hållas ansvarig inför sina väljare.
När politiker befrias från partipiskans kvävande effekt så kommer en verklig mångfald av idéer och tankar att frigöras. När detta sker hos ett befriat folk som inte är hjärntvättat av ett judiskt-marxistiskt konflikttänkande – då finns ingen gräns för hur långt vårt folk kan nå.
Självklart kommer olika parlamentsledamöter att söka samarbete med varandra även i det framtida allnordiska parlamentet. Att gå ihop för att få igenom viktiga beslut är något som våra förfäder gjorde när fria män samlades för ting i forntiden. Det handlade dock om män som i grund och botten delade samma världsbild, de var inte förgiftade av folkfientliga idéer och de saknade politiska partiprogram att driva igenom.
I den liberala demokratin är ”enigheten”, med andra ord den ”demokratiska värdegrunden” man förväntas bekänna sig till, i realiteten endast åsiktsförtryck i sann marxistisk anda. Den så kallade mångfalden av åsikter i den liberala demokratin handlar samtidigt bara om splittring och konflikt. Nationalsocialismen står alltså för en stark enighet och folkgemenskap, som samtidigt öppnar upp för en mångfald av idéer som får tävla och bedömas på samma villkor – en naturlig enighet istället för det talmudiska och onaturliga konflikttänkande som dominerar dagens politiska diskussion.
Hoppa till huvudinnehåll
