KULTUR • Frank Herberts rymdepos Dune går just nu på biograferna världen över. Daniel Olofsson har sett den och ger här sin syn på nyinspelningen och fördjupar sig ytterligare i fenomenet Dune.

"Man may not be replaced."

I en avlägsen framtid kommer mänskligheten att tvingas kämpa ett krig mot sin egna teknologi. I detta krig kommer kampen stå mellan människan och de våldsamma och tänkande maskinerna. I denna framtid har mänskligheten börjat implantera sina hjärnor i syntetiska kroppar och blivit i det närmaste odödliga men våra datorer har även de blivit väldigt avancerade och kan tänka själva. Dessa tänkande maskiner planerar nu att ersätta det som de anser är ett humant kaos med en ny maskinell ordning.

I denna hårda kamp startar mänskligheten ett genetiskt program med avsikt att skapa individer med starka telepatiska förmågor som kan användas i kampen mot de tänkande maskinerna. Ur detta genetiska program skapas en kvinnlig orden som kallas Bene Gesserit. Dessa kvinnor kommer under tusentals år att förfina sina gener. De blir experter på att använda sin sexualitet för att manipulera och knyta mäktiga män till sin orden. De lär sig även att använda en speciell röst som kan användas för att hypnotisera och tvinga människor till olika handlingar. Snart blir de en väldigt stark maktfaktor i det fördolda och de kommer att styra alla de olika planeterna och adliga husen i skymundan med hjälp av sin kvinnliga list.

När mänskligheten lider under maskinernas förtryck skapas snart ett behov av att kunna genomföra rymdresor utan maskinernas hjälp. När man reser med de höga hastigheterna som rymdresor kräver behövs exakta uträkningar så farkosterna inte krockar med stjärnor eller planeter. Man skapar därför ännu en speciell grupp, The Spacing Guild eller Rymdgillet som fokuserar på denna uppgift.

På ökenplaneten Arrakis, även kallad Dune har, man just hittat ett nytt och intressant ämne. Detta nya närmast övernaturliga ämne kommer att kallas Spice Melange, eller Kryddan, och den är en väldigt viktig pusselbit i detta arbete. Detta nya ämne vidgar nämligen de mänskliga sinnena och hjälper navigatörerna i Rymdgillet att finna rätt väg i rymden och allt efter åren som går utvecklas även denna förmåga till det yttersta.

Efter många år av kamp lyckas äntligen mänskligheten till slut att vinna det första slaget i det som kommer att kallas The Butlerian Jihad, det teknologiska kriget, men dessvärre förstörs jorden i detta slag. Efter denna vinst följer tusentals år av kamp och till slut lyckas mänskligheten krossa de tänkande maskinerna och alla planeter hamnar i en slags teknologisk tillbakagång och de som bygger eller ens äger tänkande teknologi döms omedelbart till döden. Detta bidrar till ett behov av logiskt tänkande och matematiskt skickliga människor, vilket leder till att det skapas ytterligare ett genetiskt program likt Bene Gesserit och Rymdgillet för att avla fram smarta och logiska matematiska experter. Dessa mänskliga datorer kommer att kallas Mentats.

I detta teknologiska vakuum kommer mänskligheten de följande tusentals åren att utvecklas väldigt mycket i sina telepatiska och mentala förmågor men även i sina logiska och matematiska kapaciteter med hjälp av dessa tre genetiska program.

Denna smått intrikata handling är utgångspunkten för det episka science fiction-äventyret Dune. Jag har tidigare skrivit om fenomenet med utgångspunkt i David Lynchs filmversion från 1984 som går att läsa här.

Dune skrevs av Franklin Herbert Jr. som föddes den 8 oktober 1920 i Tacoma, Washington. Han intresserade sig tidigt för litteratur och fotografi och tjänstgjorde som fotograf i den amerikanska flottan under andra världskriget. Han skrev tidigt science fiction-noveller och började arbetet med Dune redan 1959 och den första boken i serien kom ut 1965 och ytterligare fem böcker gavs ut innan hans död 1986. Den första boken, som filmen bygger på, har fått pris som världens bästa science fiction-bok och har sålt närmare 20 miljoner exemplar.

Rent politiskt var Herbert republikan och starkt antikommunistisk. Han skrev till och med flera tal till olika republikanska kandidater och det var just hans intresse för politik som gav honom idéen att skriva Dune. Redan på den tiden, 50-talet, såg Herbert hur världens stormakter kämpade om oljan i Mellanöstern och det gav honom inspiration till att låta handlingen kretsa kring en öken där kampen står om en viktig naturresurs.

Men Dune är så mycket mer än bara en enkel allegori om kriget om olja. Herbert var även intresserad av psykologi och religion, men även av evolution och ekologi och i Dune skapar han något så märkligt som en science fiction-värld utan själva grundstenen för genren, teknik. Redan innan handlingen börjar har han skapat det heliga teknologiska-kriget, The Butlerian Jihad, ett krig som helt raderar den teknologiska utvecklingen och lägger ansvaret för mänsklighetens evolution på en fanatisk disciplin med obrutna blodsband, vilket leder till genetisk perfektion i form av människor med närmast övernaturliga förmågor.

Denna brist på teknologi fyller dock Herbert med religion och mytologiska bitar från alla världens religioner. Den tydligaste är kanske de arabiska delarna där över 80 olika arabiska ord och fraser används. Man kan tänka sig att den arabiska världen var mer mysteriös och spännande på 50-talet jämfört med dagens Amerika men han inspirerades även av tankebanor från buddism och kristendom. Paul Atreides, en av berättelsens hjältar, får ett slags uppvaknande och detta tros vara inspirerat av Siddhartha som senare blev Buddha och hans mildhet och ofta förlåtande karaktär sägs vara inspirerad av Jesus.

Denna berättelse är just nu aktuell med en film som hade biopremiär i dagarna. Filmen har samma handling som David Lynchs version, det vill säga den första av Herberts böcker i äventyret om planeten Dune.

Kring 10 000 år efter det teknologiska kriget styrs det kända universumet av kejsare Shaddam IV och ätten Harkonnen styr över kryddproduktionen på ökenplaneten Arrakis. Harkonnens lever på planeten Giedi Prime, här har de byggt så mycket fabriker att hela planeten är en stor industri och all växtlighet har i stort sett dött ut. Harkonnens är kända för sin höga ambition, brutalitet och sitt grymma politiska spel och deras ledare, baron Vladimir Harkonnen är ökänd för sin grymhet.

Plötsligt bestämmer kejsaren att Harkonnen ska lämna över Arakkis och kryddproduktionen till Harkonnens ärkefiender, ätt Atreides. Ledare för Atreides är hertig Leto Atreides II och han styr över planeten Caladan som i det närmaste är universums paradis. Här lever han med sin konkubin, Jessica och sin son Paul. Jessica är medlem av Bene Gesserit-ordern och har avlats fram speciellt för att föda ett flickebarn med hertigens gener. Planen är att ätterna Atreides och Harkonnen ska blanda sina gener. Tanken med detta är att denna blandning ska frambringa någon som Bene Gesserit kallar The Kwisatz Haderach, en slags profetisk messias eller genetisk supermänniska som Bene Gesserit-ordern har kämpat för att skapa i flera generationer.

Men Jessica fick känslor för Leto och gick emot Bene Gesserit och födde en pojke istället och nu har hon brutit blodlinjen. En fullärd Bene Gesserit beger sig till Atreides och testar Paul för att se om han kanske kan vara Kwisatz Haderach ändå och utsätter honom för det hårdaste testet någon någonsin utsatts för och han överlever, men hon är ändå inte övertygad. Om Paul verkligen är Kwisatz Haderach är hans öde redan utstakat så de kommer inte att få någon hjälp av ordern.

Hertig Leto beger sig till Arrakis och påbörjar kryddproduktionen men snart visar det sig att det hela var en listig komplott för att kunna eliminera ätt Atreides. Kejsaren tycker Atreides börjat få för mycket makt och med hjälp av en förrädare, Bene Gesserit och ätt Harkonnen tänker de mörda Leto.

*Spoiler alert! Om ni tänker se filmen läs inte följande stycken, fortsätt efter bilden på filmaffischen.*

Förrädaren som mer eller mindre tvingats till sitt lömska förräderi byter ut en av hertig Letos tänder till en tand med giftgas. När Leto kommer i närheten av baronen ska han bita sönder tanden och förgifta honom. Samtidigt tas Jessica och Paul ut i öknen för att dö.

Baronen överlever Letos mordförsök och han tror att planen gått i lås men Paul använder Bene Gesserit-rösten som han lärt sig av sin mor och lyckas på så vis få sina banemän att döda varandra. Men de är fast i öknen och måste leta upp Arrakis mytologiska ursprungsfolk, Fremmen, ett slags nomader som lever i samklang med öknen och kryddan. De har levt tusentals år i Arrakis öknar och kryddan har expanderat deras sinnen till det yttersta och färgat deras ögon blå.

I öknen finns kryddan överallt och Paul påverkas väldigt snart starkt av detta. Han börjar få syner och märker att träningen med hans mor nu börjar gå in i en ny fas. I öknen finns också enorma sandmaskar som dras till vibrationer och de måste vara försiktiga och gå på ett speciellt sätt för att undkomma dessa mäktiga varelser. Efter en lång ökenvandring finner de äntligen ökenfolket och nu börjar kampen för Paul att lära sig mer om sina förmågor och att hämnas sin far, men det kommer vi att få se mer av i del två.

Med en sanslös budget på nära 1,5 miljarder kronor skapar filmregissören Denis Villeneuve en hissnande och enormt storslagen science fiction-film. Gigantiska rymdskepp, vackra landskap och förbluffande miljöer bygger upp en fantastisk framtidsvärld. Villeneuve visade redan med filmen Bladerunner 2049 att han kunde skapa fantasifulla miljöer och med Dune skruvar han upp detta ytterligare.

Den kände Hans Zimmers filmmusik hamnar inte långt efter heller. Här blir det bombastiskt och väldigt stämningsfullt. Fast med filmer som The Rock, Dark Knight och Interstellar i bagaget blev kanske ingen cineast det minsta förvånad.

Skådespelarna levererar också på en väldigt hög nivå. Huvudpersonen Paul Atreides spelas bland annat av Timotheé Chalamet, känd från filmen Interstellar och serien Homeland. Jessica Atreides spelas av den svenska Rebecca Ferguson känd från filmen Doctor Sleep och serien The White Queen. I rollen som baron Vladimir Harkonnen ser vi ingen mindre än självaste Stellan Skarsgård.

Hur blir då det här snåriga och intrikata rymdeposet filtrerat genom drömfabriken i Hollywood år 2021? Både ja och nej kanske man kan säga. Ambitionerna finns absolut här men det känns som man tappar lite grann av magin någonstans på vägen. Själva karaktärsuppbyggnaden lämnar mycket att önska och vilka är egentligen vissa av karaktärerna?

Till exempel, en av berättelsens viktigaste karaktärer, baronen Vladimir Harkonnen, får alldeles för lite karaktärsuppbyggnad. Att filmens ärkeskurk och sadistiske homofil-pedofil ges ungefär 3 minuter av filmens 155 känns snudd på oförskämt lite. Ett annat exempel är att kejsaren Shaddam IV inte ges mer utrymme än ett sändebud som förkunnar hans order. Man kan tycka att personen som ligger bakom hela komplotten filmen vilar på åtminstone kunde visas i bild i en scen i allafall.

Andra viktiga detaljer av berättelsen ges också minimalt utrymme. Som de framavlade mänskliga datorerna, Mentats, som är viktiga för att förstå det anti-teknologiska universumet ges här enbart vita ögon och ett svart streck på underläppen utan vidare förklaring och det teknologiska kriget, Rymdgillet och navigatörerna utelämnas helt.

En annan sak man kan ha synpunkter på är tempot och vissa scenupplägg i filmen, ofta är det mycket långsamt och vissa händelser känns onödigt utdragna medan andra viktigare saker hastas igenom. En del scener som tillbakablickar och drömmar kan ibland kännas helt ogenomtänkta. Ser han in i framtiden nu? Har det här hänt? Drömmer han nu eller händer det på riktigt? Stundtals får man kämpa med förvirrade frågor istället för att bara kunna åka med på resan genom berättelsen.

Och det är tyvärr en sak till som drar ner den ytterligare, i den här varianten har man tryckt extra mycket på alla arabiska blinkningar vilket bitvis blir lite väl mycket. Ibland känns det närapå som att det handlar om en slags rymd-islam och man använder de arabiska orden som Herbert kryddade bokserien med lite väl demonstrativt.

Den totala frånvaron av blonda människor ger också filmen en märklig karaktär. Detta verkar dock bli ett allt vanligare grepp i Hollywood men ska vi verkligen tro att det bara kommer att finnas väldigt mörka afrikaner, mulatter och centraleuropéer om 10 000 år. Borde det inte finnas andra raser som till exempel araber på en ökenplanet som Dune i framtiden?

Men allt är givetvis inte bara dåligt och fel. Vi nationalsocialister ser som bekant Hollywoodfilmer som Fan läser bibeln och även om jag var ovanligt kritisk när jag såg den här versionen av Dune måste jag ändå medge att den träffar klockrent på många punkter. Förutom att den är ett riktigt ögonkalas lyckas den faktiskt med mycket av det som gör Dune till ett bra rymdepos.

Den viktiga Bene Gesserit-ordern framställs till exempel mycket bra. Denna mystiska matriarkata orden känns väldigt mörk och häxaktig i böckerna och detta illustreras med deras kläder och framtoning på ett spektakulärt och fantasifullt sätt.

En annan viktig sak i Dune är de väldiga sandmaskarna på Arrakis. Dessa mäktiga bjässar har fått en ny look och den här varianten av maskar kanske rent av är bättre än de i David Lynchs version.

Filmen är stundtals väldigt actionfylld och stridsscenerna är myckel väl koreograferade vilket bidrar till att lyfta filmens anti-teknologiska atmosfär. Kejsarens specialstyrkor, Sardaukarnerna, är också väldigt effektfulla med sin kraft och överlägsna stridsteknik.

Och även om man får allt för lite av baronen Vladimir Harkonnen i mitt tycke är ändå det lilla man får helt fantastiskt. Stellan Skarsgård gör karaktären rättvisa och även om man hatar baronen är det en fröjd att se den feta och bottenlöst onda skitstöveln gestaltas av Skarsgård. En annan trevlig detalj med Harkonnen är att man använder en design som är väldigt inspirerad av den schweiziske konstnären H R Gigers vision för Harkonnens palats och även denna lilla detalj höjer filmen ett extra snäpp.

Slutligen vill jag uppmana alla som funderar på att se filmen att försöka se den medan den går på bio eller senare på minst en projektorduk. Ofta hör man att vissa filmer bör ses just på bio och den här filmen är sannerligen en sådan, även om den har vissa nazistiska svagheter…

“He who controls the spice controls the universe.”
― Frank Herbert, Dune