KAPITEL 11. Goda ledare och stora personer är ödmjuka mot sina folkkamrater och naturen.
Många människor uppmanar till ödmjukhet eftersom de alltid vill se personerna i sin omgivning som små, oviktiga och underdåniga. De vill omgiva sig själva med svaga individer eftersom de själva annars inte kan hävda sig. Dessa människor förväxlar ödmjukhet med underkastelse.
Sann ödmjukhet är något helt annat än självunderkastelse. Verklig ödmjukhet är sann storhet.
Den ödmjuke vet och känner precis vilken plats han intar i detta liv. Han är gudomligheten tacksam för det levnadsmål som han givits och står gladeligen och gärna på sin post. Han känner sig som en del av guds stora skapelse och vet att utan guds vida värld skulle han inte betyda någonting men att han med gudomligheten allt förmår. Han strävar inte efter att framstå som varken mer eller mindre än vad han verkligen är i gudomlighetens stora värld. Den ödmjuka människan är stor för att han vet att han är en liten del av detta oändliga universum. Kraft och självförtroende ger honom den ödmjukhet han besitter. I livaktig förbindelse med den mäktiga naturen, med solen och stjärnorna, lever den verkligt ödmjuke. Han sätter inte blind och dum sin person i hela världens mittpunkt, utan känner att hans existens är en del av den stora evighetens ström.
Den som inte känner denna ödmjukhet inför gudomligheten kommer aldrig att lära sig visa ödmjukhet mot sina medmänniskor. Man måste framför allt vara ödmjuk mot sina följare, mot alla människor för vilka man står som ledare, som man genom sitt ledarskap är ansvarig för. Att uppföra sig som pascha, att med hjälp av påtryckningar hävda sig som ledare, att isolera sig på sin högt uppsatta position för att arrogant och ytligt kunna se ner på sina undersåtar är löjligt och dumt, det kräver ingen andlig bildning. Endast de som i varje följare ser en levande individ med både blod och själ, som förstår även de minsta och enklaste människornas bekymmer, som respekterar det gemensamma blodet i alla folkfränder, som förstår värdet av den mest anspråkslösa länken i guds eviga arbete, uppfyller förutsättningen för äkta storhet och genuin ödmjukhet. Den ödmjuka människan är så stor, att han inte behöver dra åt sig uppmärksamhet med enkom yttre reklam. Den ödmjuka människans stora personlighet erövrar, övertygar, begeistrar och leder följarna av sig självt. I närheten av de verkligt stora människorna känner man sig därför aldrig liten eller nedtryckt, utan alltid fri och upplyft.
Ödmjukhet och storhet hör alltid ihop. Därför blir genom denna ödmjukhet även den som befinner sig längst ner i livets yttre hierarki upplyft in i de storas gemenskap. Denne har ingen anledning att göra uppror, känna övergivenhet, spela den förtryckta eller tala om orättvisor, han behöver inte heller demonstrera för proletariatet eller proklamera sitt klasshat. Han fyller sin funktion och vet hur viktigt hans dagliga arbete är för hela folkets välbefinnande. Hans inre värde blir därför likvärdigt med den som går i täten för den gemensamma arbetsinsatsen. En eländig tyrann kan ställa sig över den ödmjuke mannen, men inför sig själv, alla tänkande människor och den eviga gudomligheten står den ödmjuke alltid oändligt mycket högre i kurs än den sorgliga tyrannen.
Ödmjukhet är i slutändan inget annat än naturlighet, inordnandet under de stora naturliga lagarna som styr våra liv. Ur den outtömliga rikedomen av det tyska väsendet utgör ödmjukheten bara en egenskap av många, i vilka den sant tyska naturen återspeglas.
Högmodig arrogans och underdånig självunderkastelse är dock fiender till den ödmjuka tyska storheten.
Hoppa till huvudinnehåll
