KRÖNIKA • Vera Oredsson resonerar kring åldrande, generationers olika uppfattningar och vikten av enighet i kampen.

Sveriges befolkning blir äldre, det är ett faktum som alla vet. I och med detta blir vi medlemmar inom den nationalsocialistiska kampen naturligtvis också äldre.

Ledningen är i allmänhet yngre och det kan vara svårt att helt förstå deras förklaringar i några programpunkter och propaganda, där vi äldre vill envisas med de vanliga orden: ”Så gjorde vi då” och känner irritation över förändringar. Det kan gå så långt att de äldre lämnar kampen med bitterhet.

Det är inget nytt i sig, utan så har det varit under alla år så länge nationalsocialismen existerade och tycks bestå. Även andra partier har samma problem.

Några anser att de yngre är för nostalgiska. Tänk så här: När en brunn lämnar otjänligt vatten helt plötsligt men man har en klar gammal källa att tillgå så hämtar man sitt vatten där – logiskt inte sant? Så är det med våra yngre medlemmar som beundrar Tredje riket korta tid som slogs ned av krigstörstande regeringar i omvärlden. Lögnerna om nationalsocialismen har uppdagats av dem efter långa studier och de vill se en radikal förbättring mot sin otrygghetstillvaro i dag, som dessutom liknar Weimarrepublikens moraliska förfall, till ett sundare nationalsocialistisk styre likt det som infördes 1933 i Tyskland.

Dock lever vi i det tjugonde århundradet, med det har även det oundvikliga moderna inslaget lämnat sina spår, vilket vi äldre har svårt att acceptera. Även jag – som uppfostrats till en lydnad från partiledningen sedan barnsben, inser att jag trots åldersrelaterade meningsskillnader till ett modernare tankesätt måste underkasta mig ledarnas hänvisning.

Jag anser att mina tycken är betydelselösa mot kampens nödvändighet, även om jag framhäver mina åsikter. Jaget vid ålderns höst är svårt att bekämpa. Din åsikt kan du framföra, men att svika partiet med en förgörande envishet p.g.a. att de yngre tycker annorlunda är bara en egotripp – det måste man inse.

Om du ser att dina förslag ändå hade varit bättre, då kan du njuta av: ”Vad var det jag sa?” det händer också för mig.

Så bli kvar i kampen, glädjen i kamratskapet och nödvändigheten med vår ideologi i den håller dig vital, det vet jag av egen erfarenhet vid mina 96 år!