KAPITEL 2. Livet innebär för den nordiska människan rörelse på alla plan.
Det finns människor, folk och världar för vilka dess yttre och inre förstelning innebär ett annalkande slut. De har ingen kraft längre för utveckling och nytt friskt liv. Men det finns också människor, folk och världar som är fyllda med en inre livskraft, men för vilka ändå att orörligt sjunka ner i en gudomlig kraft, att vara oberörd i sitt inre inför livets rörlighet, att fridfullt vila i gud framstår som målet med allt av det jordliga livet.
För den tyska människan är liv samma sak som rörelse. När den tyska människan hotas att förstelnas, är det ett tecken på att något i hennes organism inte står rätt till. Hela den tyska historien är fylld av ständig rörelse, ständig kamp, ständigt sökande och ständiga problem att brottas med. I tiden efter 1918 som präglades av djupa svårigheter och nödlidande har en stor folkrörelse med ny kraft återuppväckt det sjuka Tyskland och slutgiltigt visat på betydelsen av dess existens. Sedan dess är det för varje tysk en särskild ära att få tillhöra ”rörelsen”.
Det hör dessutom även till den nordiska människans karaktärsdrag att i sitt inre vara en människa av rörelse. Att vara en människa av rörelse innebär att alltid vara öppen inför livets gång och lagarna som styr utvecklingen av denna värld. En av livets mest underbara upplevelser är att hela existensen ständigt utvecklas enligt skaparens eviga plan, alltid går framåt på nytt, alltid fortskrider och förändras.
Vissa människor och världsåskådningar har från ett av dessa utvecklingsstadier i världen härlett fasta normer och har sedan för alltid överfört detta schema på det kulturella livet, det religiösa livet, de politiska eller ekonomiska förhållandena. Den nordiska människan vet att det visserligen finns vissa bestämda lagar i den inre hållningen; hennes blodsmässiga känsla ger henne den grundläggande tonen för hennes levnadssätt. Men hon vet också att för det individuella formandet av det personliga och folkliga livet kan det inte finnas något oföränderligt schema, ingen slutgiltig fastställd norm.
Varje epok i den historiska utvecklingen har sin egen uppsättning av lagar, precis som varje årstid och varje stadie av naturens liv har sina egna livsnormer. Tidens röst är guds röst. Det är inte andlig anarki och inte moralisk lössläppthet när man avvisar stelbent dogmatisering och schematisering av livet. Snarare är det den heligaste förpliktelsen gentemot guds lag att hörsamma de ständigt fortskridande livslagarnas uppmaning till utökning och utveckling av detta liv. Endast den som hör denna tidens röst och följer den, bara den som tar det på sig att bryta alla band till föråldrade schematiserade lagar, om tiden kallar och kräver det, kan betrakta sig som en människa i rörelse. Det är bittert och svårt, det fordrar ofta uppoffringar, man måste ibland förorsaka de käraste människor besvikelser och smärta, när man är uppfylld av livets rörelse, av tidens lagar, och inget annat kan än att förbehållslöst hörsamma denna guds uppmaning.
Att vara en människa av rörelse innebär att inte låta sig få rast och vila så länge inte hela folket självt är uppfyllt av en inre rörelse. Rörelsens människor brinner som eldar, som låter ljuset från sin världsåskådning och sin tro lysa in i hela landet, och låter sig gladeligen samtidigt själva brinna ut. Rörelsens människor finner ingen lugn och ro om det någonstans bland deras folkkamrater ännu finns oklarhet, osäkerhet, fel och missförstånd. De är på alla vägar genom livet predikanter för sin tro genom sin karaktärsmässiga hållning, sitt uppträdande, sina ord och sina gärningar. Rörelsens människor inspirerar redan genom sin blotta existens, föregår med gott exempel, ger kraft och entusiasm genom sin idealistiska hållning. En människa av rörelse känner motvilja och revolution i sitt djupaste inre när feghet, nedrighet, illvilja, oärlighet, falskhet, vanära eller orättvisa hotar att smutsa ner hennes karaktär.
En människa av rörelse känner sig i djupet av sitt hjärta bekymrad när hon någonstans ser svårigheter, elände, fattigdom och hjälplöshet. Hon ser i den fattigaste personen sin kamrat i folkgemenskapen. Det är för henne en självklarhet att på alla sätt komma till undsättning där det snabbt behövs hjälp. Det är en självklarhet att överallt stå till förfogande med råd och handling där nöd och elände behöver lindras. Hon mår inte helt bra, lyckan är inte fullständig, när hon vet att det jämte hennes eget välbefinnande finns människor som utan egen förskyllan lider nöd, att det finns människor, som inte är sämre än hon själv, som kämpar med sin förtvivlan. Varje nödlidande människa, varje blick in i slumkvarteren måste verka skakande och upprörande på människor av rörelse.
Människor av rörelse finner överallt i livet stimulans och drivkraft för sina handlingar och sin hållning. De känner djup glädje över allt som är vackert, de blir själva upplyfta av allt som är ädelt, de blir hänförda av allt som är storartat. Livets rikedom, som förblir dold för förstelnade eller ytliga människor, ger liv åt människorna av rörelse att utveckla högsta möjliga kraft, bästa möjliga ledning och den ädlaste hållning. Människor av rörelse hatar passiviteten, slöheten, den ständiga bekvämligheten. All rast och vila är för dem bara till för att hämta nya krafter.
De är inte lyckliga om de inte hela tiden får arbeta, skapa, sträva efter och utforska. De hänger sig aldrig åt negativ kritik, förnekanden och förstörelse. De vill och måste alltid positivt bygga upp, gestalta nytt liv, ägna sig åt skapande. De står stadigt i livet och vill arbeta för livets fortsatta utveckling. Sportens rörelse, dansens rytm, marschens takt, musikens livfullhet, i korthet allt som i mänsklig skaparkraft är fritt från förstelning, hör för rörelsens människor till livets uttryck. Målet med all uppfostran, personlig karaktärsskolning och ledning av människor måste vara att upprätthålla eller kämpa för att återhämta denna rörelsens anda. Rörelse betyder liv för den tyska människan, förstelning däremot leder till döden.
Hoppa till huvudinnehåll
