FRILUFTSLIV • Martin Saxlind skriver i detta personliga reportage om årets vandring i Sarek.

Efter förra årets vandring i Sarek, där vi fick ge upp våra planer att bestiga Sarektjåkkå, gjordes ett nytt försök i år. Vädret stoppade oss förra året, men hur gick det denna gång?

Dag 1 – Start i Suorva

Precis som i fjol var vi fyra kamrater från Nordiska motståndsrörelsen som genomförde vandringen. Återigen startade vi vid Suorvadammen i Stora Sjöfallets nationalpark och gick mot Sareks östra delar. Starttiden var ca 13:40 och vi inledde vandringen söndagen den 22 augusti.

Då vi både startade några timmar tidigare jämfört med förra årets tur och hittade stigen mot Sarek hann vi i år komma längre in och högre upp första dagen innan vi slog läger runt 19-tiden. Vi hade då precis vadat genom den första större forsen och jag hade fortfarande mobiltäckning och kunde ringa in till Radio Nordfront.

Angående vadningen var den på väg att skapa något av en kris för en kamrat som i slutet av övergången försökte kasta över sina kängor till andra sidan men istället hade otur och träffade vattnet. En av tofflorna som tagits på under vadningen ramlade också av. Lyckligtvis var kängorna ihopsnörade och fastnade på en sten så att det gick att fiska upp dem igen – dock till priset av att kamraten behövde klä av sig och bege sig ut i den iskalla forsen. Vi hade haft soligt väder under dagen men kvällen blev rätt kylig och lite blåsig. Den ofrivilligt badande kamraten kunde trots dessa förhållanden torka sig och värma sig bra och kvällen avslutades med middag och tidig läggning.

Jag vet inte hur tillförlitlig mobiltelefonens stegräknare är, men min mobil var i alla fall på i flygplans- och energisparläge och mätte steg och distans varje dag. För det mesta låg den i höftfickan på min ryggsäck där den var snabbt tillgänglig för att kunna fota saker då vi inte hade mer sofistikerad kamerautrustning med i år. I alla fall menade stegräknaren att jag hade gått 17 000 steg och lite mer än 1,2 mil den här första dagen där vi mestadels gick uppåt längs en primitiv stig.

Dag 2 – In i Sarek

Även den andra dagen lyste solen och vi plöjde på framåt. Förra året tog det oss tre dagar att komma in i Sarek, men i år korsade vi hängbron in i Sarek redan andra dagen. Inte nog med det, vi kunde till och med gå långt förbi den plats vi slog läger på tredje dagen förra året. Så på två dagar kom vi i år längre än tre dagar på förra årets tur! Detta mycket tack vare att vi nu var mer bekanta med området och visste vart vi ville röra oss.

Även om det inte finns några utmärkta eller underhållna leder i de här nationalparkerna finns det en del naturstigar där människor, djur och samer trampat upp marken. De här stigarna går ofta i riktning mot viktiga mål och tar som regel den lättaste vägen genom den i övrigt jobbiga terrängen.

Vi slog i alla fall läger andra natten nedanför en höjning inför den avgörande tredje dagen.

Två mil och 27 000 steg räknade stegräknaren den andra dagen.

Dag 3 – Toppbestigning

Vi klev upp tidigt på tisdagen för att packa och ladda inför dagens strapatser. Då vi nu skulle ge oss på att bestiga Sarektjåkkå packade vi bara mat och andra nödvändigheter i mindre väskor och lämnade tält och övrig utrustning i vårt läger. Innan vi inledde vandringen 08:20 hörde vi väderleksrapporten på den medhavda radion strax innan sju. Prognosen var att det nu skulle kunna bli lite mer regn och blåst än tidigare, dåliga nyheter för oss men inte så dåligt att det fick oss att vilja skjuta upp toppturen en dag.

Dagens vandring inleddes med att vi tog sikte på berget Sarekvárásj som ligger i mitten av den här yttre dalen och har en sjö som i sin tur ligger nedanför Sarektjåkkå. Vi tog oss rätt snabbt fram till berget vid sjön, det tog bara lite över 90 minuter. Detta var så långt vi kom förra året då vi den gången kom fram till sjöberget och såg att Sarektjåkkås topp var täckt av elaka moln. Förra året hade en större del av dagen förflutit när vi stod och såg molnen och tog det korrekta beslutet att skippa bestigningen (beslutet att avbryta var korrekt då molnen följde oss tillbaka till lägret och drog med sig ett oväder som tvingade oss att bryta läger mitt i natten, lämna Sarek och avrunda vandringen i förtid).

Även i år såg vi till och från moln på toppen runt Sarektjåkkå, de kändes dock inte lika mörka som förra året. Väderprognosen hade inte heller varit så illavarslande och vi hade mer tid på oss att göra ett försök och sedan ”snabbt” (trodde vi) ta oss tillbaka till lägret – så vi började klättra uppåt mot toppen av Sveriges näst högsta berg efter Kebnekaise.

Först var det lite upp och ned då vi tog oss ner från sjöbergshöjningen och tog oss förbi en del mindre berg och höjningar längs vägen mot Sarektjåkkå. Väl framme vid bergsmassivet blev det mer konstant uppför och bitvis väldigt brant. Vi fick runda en glaciär som vi tyckte att vi hamnat på fel sida av sett till vilken väg vi ville fortsätta att röra oss uppåt längs. Detta var sista tillfället på många timmar då vi kunde fylla våra vattenflaskor. Särskilt från den här punkten blev det också väldigt brant och vi fick vara försiktiga med vart vi satte fötterna då många stenar var lösa. Så vi rörde oss sakta uppåt, ibland på alla fyra istället för upprätt och vi rörde oss också lite snett uppåt för att försöka hitta en mindre brant väg.

Efter att ha sneddat runt en brant passage började vi komma till en mer plan stigning. Nu hade vi också kommit så högt upp att den tidigare vackra utsikten försvunnit och bytts ut mot moln som bara gjorde att vi kunde se lite toppar runtomkring oss, men vi kunde inte längre se sjöberget, dalen där vårt läger låg eller bergen på andra sidan det stora vattendraget i dalen. Det hade också börjat blåsa mer kallt och vi gick nu på snöbetäckt mark innan vi kom upp till Nordtoppen – 2056 meter över havet. Här var det ännu kallare och det började snöa på oss men vi tog en paus och en del bilder på toppen.

Nordtoppen, som är Sveriges femte högsta topp, var dock inte det enda målet vi hade i vårt sikte. Det är inte den högsta toppen på Sarektjåkkå, den högsta toppen är Stortoppen som är Sveriges tredje högsta punkt (efter Kebnekaises nord- och sydtopp). Enligt vad vi utläst på kartan borde Stortoppen vara cirka 500 meter från Nordtoppen. Vi kunde dock inte i snömolnet se 500 meter i riktningen åt Stortoppen, men vi kunde se bergskammen som vi visste skulle leda till Stortoppen. På ena sidan av kammen var det en enorm och brant glaciär, på andra sidan ett ännu farligare brant stup av berg och sten. Höjden, stupen och den dåliga sikten gjorde att en av kamraterna inte kände för att följa med till Stortoppen. Hade det bara varit jag och han där så hade jag nog också sagt att vi kunde nöja oss med Nordtoppen och börja ta oss tillbaka till lägret. Men de andra kamraterna var mer bestämda om att när vi ändå tagit oss så långt och var så nära så måste vi till Stortoppen också. Så eftersom de bestämt skulle dit ville jag inte vara sämre och behöva stå och frysa och vänta på att de skulle komma tillbaka.

Vi gav oss alltså ut på kammen och jag var nog både för trött och målinriktad för att känna någon större rädsla. Vi hade sikt några tiotal meter framåt och kunde se stupen åt båda hållen runt oss. Även om man på många ställen kanske bara behövde ta 2-3 steg åt fel håll för att komma nära en av kanterna och ramla ut för något av stupen så kändes det som att det var rätt lugnt bara man höll sig mitt emellan kanterna. Istället för stupen blev jag lite orolig över att jag nu började tappa känseln i några av ena handens fingrar, så jag ändrade mitt grepp kring staven och fokuserade på att röra fingrarna istället. Fingrarna blev varma efter ett tag och vi rörde oss framåt längs kammen. Vi tog oss sedan fram till den första höjningen av kammen som vi hade sett redan från Nordtoppen. Detta var dock uppenbart långt ifrån 500 meter bort och långt ifrån vårt slutmål, så vi tog sikte på nästa synliga punkt längs bergskammen och jobbade oss vidare.

Till slut tog kammen slut och blev istället en lite bredare och snöbetäckt stenplatå. Vi undrade om vi hade nått vårt mål? Till höger om stenplatån var en stor kulle av is och snö. Sikten var nu så dålig att vi inte ens riktigt såg vart den här ishögen slutade, men man skymtade sten högst upp och detta var nog den allra yttersta toppen på Stortoppen – trodde vi då. Efter att ha känt lite på iskullen med våra kängor var det uppenbart att vi inte ville klättra runt på den, risken att halka och glida ut på glaciären – eller ut för något annat stup vi inte kunde se – var för hög. Så vi stannade på platån, tog lite bilder och kollade runt, men vi hade inte så mycket utsikt att njuta av utan fick mest uppleva hur vinden nu tilltagit till nivån där den med viss regelbundenhet slänger iväg så hårda och utdragna vindpustar att man måste vända ryggen till dem och stå still med båda fötterna i marken för att skydda ansiktet och behålla balansen. I efterhand har vi kommit fram till att vi förmodligen var längre från Stortoppen än vad vi trodde och att det vi stötte på med stor sannolikhet var en av de ”hammare” som finns längs kammen mellan Nord- och Stortoppen (dessa partier kräver dessutom klätterutrustning vi saknade för att man ska kunna ta sig över dem på ett säkert sätt även när det är bra väder).

Då vi definitivt hade kommit till vägs ände vände vi tillbaka över kammen och tog oss till kamraten som var kvar på Nordtoppen och inledde gemensamt den långa färden nedåt. På vägen upp hade jag oroat mig för att det skulle bli svårare att ta sig ner än upp längs den branta och steniga delen av berget, men det gick bra om än inte snabbt. Jag tror till och med att snön som hade lagt sig över berget hjälpte till att limma ihop stenarna lite så att de lösa stenarna inte var lika vingliga eller benägna att rulla iväg när man klev på dem. Vi tog oss nedåt en lite annan väg än uppåt och kom närmare glaciären vi rundade och andra mindre glaciärer som man inte såg uppifrån. De mer våghalsiga kamraterna chansade på vissa ställen och valde att glida ner för vissa av glaciärerna istället för att traska på sten.

Rätt snabbt under turen nedåt kom vi till en nivå där snön byttes ut mot regn och detta var mer av en nackdel då det blev halkigt på stenarna. Jag tror att jag ramlade omkull och fick ta emot lite med händerna en gång och halkade lite mer lätt 2-3 gånger på vägen ner. Regnet gjorde också att vi som var långsamma med att ta på regnbyxor blev våta och redan när vi gick ner från Stortoppen fick jag lite ont i vänstra knät. Så det var lite mer kämpigt från den här tidpunkten.

Efter att vi tagit oss ner till glaciären tror jag att vi tog en annan väg runt ett av de mindre bergen innan sjöberget och det gjorde att vi inte kom ner till dalen så snabbt och fick hoppa över en del av forsarna som gick där. När vi väl var nere i dalen hade det börjat skymma och vi skulle nu gå i lite mer än en timme och sedan börja leta efter lägret. På morgonen hade jag fotat bergen runt dalen i höjd med vårt läger och hoppades att vi skulle kunna navigera genom att använda synliga glaciärer på bergen som riktmärken. Detta fallerade dock. Dels då bergen var täckta av moln och dels då bergen blivit helvita upptill av all snö (vilket vi kunde se dagen efter).

Först efter klockan tio på kvällen hittade vi lägret, förmodligen mer tack vare tur än skicklighet då en kamrat som sprungit före och förlorat kontakten med oss andra tände sin pannlampa och kunde hjälpa resten av gruppen att hitta dit. 14 timmar efter att vi lämnat lägret var vi i alla fall tillbaka. Stegräknaren visade på 41 000 steg och strax under 3 mil. Över 4000 kalorier brända.

Jag tror alla var mer eller mindre dyngsura och något frusna när vi kom tillbaka till lägret, men alla lyckades få upp värmen igen och kunde sova under natten.

Dag 4 – Återvandringen inleds

Slitna efter gårdagens strapatser unnade vi oss en del sovmorgon på onsdagen. Under natten oroade jag mig lite över regnet och blåsten som störde sömnen, men fram på morgonen hade det slutat regna och det var inte plågsamt kallt när man kröp ut ur tältet för att sköta morgonbestyr och försöka torka vandringskläderna.

Det var ändå med fortfarande våta och lite kalla kläder som jag stod redo när vi runt lunchtid började vandringen ut ur Sarek. Visa av erfarenhet från förra året lyckades vi dock få en varm och trevlig sista kväll i vildmarken och kunde torka våra kläder utan problem. Det blev dock bara lite mer än en mils vandring mellan klockan 12 och 18 denna dag.

Förutom att vi träffade trevliga tyskar vid bron som skiljer Sarek från Stora Sjöfallets nationalpark utmärktes dagen av att vi under sista biten vandrade runt i jobbig träskterräng. Träskbuskaget som är en för mig okänd växt fick av någon i sällskapet det passande namnet ”helvete”, så om det mot förmodan inte redan har ett namn tycker jag att det namnförslaget borde tas i beaktande. Buskarna gick från att först vara knähöga distraktioner som fötterna snubblade på till att bli en ohygglig djungel där helvetesväxterna var högre än oss och väldigt sega att brotta sig igenom. Men i slutänden kunde inte buskarna stoppa oss och vi fick en god natts sömn när vi nått vårt mål.

Dag 5 – Tillbaka till Suorvadammen och civilisationen

Efter att ha packat ihop oss för sista gången detta år började vi vandra den sista sträckan. Trots att ingen i sällskapet identifierar sig som gubbe gjordes en del gubbljud under dagen, särskilt när vi var framme vid Suorva och bilen och vi äntligen fick ta av oss kängorna från våra mörbultade fötter. Lidandet under dagen förlängdes förmodligen något då vi gick rätt högt upp längs berget man rundar på vägen ut, vilket gjorde att vi sedan fick bryta rätt tvärt nedåt mot trädgränsen för att hitta stigen. En annan sak som plågade oss var hunger då vi hoppade över att äta vanlig lunch den här dagen för att istället satsa på en brakmiddag när vi var tillbaka i civilisationen. Totalt blev det 25 000 steg och 17 kilometer tillryggalagda den sista dagen, om man kan lita på min mobil. Sammanlagt innebär det att vi gick runt 9,5 mil, varav en stor del var i helt obanad terräng och kraftig uppförsbacke.

Med Sarektjåkkå (delvis) avklarat på andra försöket är frågan vad nästa äventyr i de nordiska fjällen ska bli?