RECENSION • Max Fagerstedt har sett SVT-dokumentären ”SD-bögar” och jämför den med sina egna erfarenheter från SD.

Jag har sett den omdebatterade dokumentären SD-bögar som är producerad utav SVT. Programledaren, Erik Galli, är en självbetitlad homofil, eller ”bög”, som de själva uttrycker det och meningen med dokumentären är att försöka identifiera ifall det finns homofiler inom Sverigedemokraterna och i sådana fall varför dessa existerar. I dokumentären så intervjuar Erik ett antal homofiler inom och utanför Sverigedemokraterna men har mer löpande kontakt med två av dessa, nämligen EU-parlamentarikern Johan Nissinen och Bulletinskribenten Luai Ahmed.

Erik Galli intervjuar även dragartister, andra homofiler, journalister och så kallade ”homoaktivister”. Under ett segment i dokumentären så syntes Erik Galli gå runt i Stockholm med en T-shirt som bär texten ”Fuck Boys”, samtidigt som han talade om hur viktigt Pride var för honom när han var yngre. Andra segment i dokumentären är helt banala och rent utsagt kulturmarxistiska. Exempel på detta är när en konstvetare hävdar att många forna konstnärer samt skulptörer måste varit homofiler då dess statyer var homoerotiska, detta samtidigt som de visar bilder från kända skulpturer som Discobolus. Att konstnärerna avbildade starka män med skulpterade kroppar, övermänniskor, hävdar konstvetaren måste vara bevis på att dessa var homofiler. Fortsättningsvis hävdar konstvetaren att det funnits många homofiler som dragits till nationella kretsar och att man ej är ”impregnerad från homosexualitet” enbart för att man är nationellt sinnad.

När det gäller Sverigedemokraterna så är det lite mer spretigt, överlag så är hela dokumentären spretig och det känns spontant som att Erik haft svårt att få in ett ordentligt underlag för att kunna göra en relativt lång dokumentärserie. Men de sverigedemokrater som han lyckas intervjua har mestadels samma tes: Sverigedemokraterna är öppna för homofilier såväl internt inom partiet som i övriga samhället men vill till skillnad från övriga partier i riksdagen inte politisera frågan. Richard Jomshof var bland annat med i ett segment där han uttryckligen säger att han är helt okej med homofilier inom Sverigedemokraterna.

Johan Nissinen är uttryckligen homofil och sitter i EU-parlamentet för Sverigedemokraterna. Han är kontinuerligt med i dokumentären och torde ses som en väldigt liberaliserande kraft inom partiet. Nissinen uttryckte, ett flertal gånger, att Sverigedemokraterna måste liberalisera sin politik när det kommer till homofilifrågor och att detta är någonting han aktivt jobbar med. Han uttrycker även kritik gentemot enskilda SD-ledamöters utspel kopplade till homofili-frågor. Detta är extra tydligt i dokumentärens sista del där Nissinen uttrycker kritik mot att Mattias Eriksson Falk, sverigedemokratisk riksdagsledamot från Gävle, ville stoppa ett icke-binärt luciatåg för regionfullmäktigeledamöterna i Gävleborg. Nissinen hävdar i dokumentären att Mattias enbart gjorde utspelet på grund av populistiska skäl.

Under ett segment så sitter Nissinen och äter lunch tillsammans med Ungsvenskarnas tidigare kriminalpolitiska talesperson, Adam Strand Johansson (numera Adelina Strand), som på senare år blivit transvestit. Adam förtäljer i dokumentären att han under sin uppväxt blev fysiskt och psykiskt misshandlad av sin egen mor samt att han genom det sökte utlopp genom ett engagemang i Sverigedemokraterna. Nuförtiden är Adam kritisk till SD och menar på att partiet måste göra mer när det kommer till frågor som berör homofiler. Nissinen lyssnar, tar in och instämmer. Vidare hävdar Adam att Nissinen hjälpt honom såväl psykiskt som ekonomiskt under hans ”transformation”. Överlag så är det ett flertal homofiler som i dokumentären förtäljer om deras destruktiva och våldsamma barndom, någonting som är relativt återkommande när det gäller människor med sexuella avvikelser.

I dokumentärens sista del så intervjuas en okänd bibliotekarie som hävdar att de efter regeringsskiftet 2022 märkt av ett hårdare samhällsklimat när det gäller ”Drag story hour” där politiker allt oftare riktar kritik mot spektaklet. De går så långt att de hävdar att de behövt ställa in föreställningar på grund utav upplevda hot från allmänheten. Erik åker i ett segment ned till Kalmar för att intervjua Jonathan Sager, en lokal SD-topp, som varit enormt kritisk gällande just ”Drag story hour”. Sager likställer spektaklet med ifall medlemmar från Nordiska motståndsrörelsen skulle läsa upp sagor från barn och menar att även detta vore omoraliskt samt någonting han hade velat stoppa.

Ett aktuellt exempel på detta är att ett transkollo blev inställt i min födelseort Linköping föregående vecka, detta på grund av just upplevda hot. Det är dags att vi i allmänheten gör slag i saken och bekämpar denna rörelse.

Jag har personligen stött på ett antal homofiler under min tid i Sverigedemokraterna och kan säga, utan undantag, att dessa varit liberala element inom partiet. Det är även dessa element som liberaliserat Sverigedemokraterna när det gäller abort- och transfrågan. Inom SD ser man inte längre transsexuella som de psykiskt sjuka människor de faktiskt är och skulle du gå emot partilinjen i denna fråga så kan du snarast möjligen vänta ett samtal från Jomshof. När det gäller sexuella minoriteters ställning i samhället så är Sverigedemokraterna väldigt tydliga gentemot sina medlemmar: håll partilinjen eller håll käften. Självfallet vet jag om många sverigedemokrater som är emot homolobbyn men som inte kan eller får komma till orda på grund av oro för repressalier. Detta i sin tur gör att homofiler och andra liberala element har fritt spelrum när det gäller liberaliseringen av partiet.

Jag är helt övertygad om att en majoritet av sverigedemokratiska väljare är emot homolobbyn, transsexuella och bögparader. problematiken ligger i att det moderna SD inte vill tilltala dessa väljargrupper. Det moderna SD vill lyfta fram frågor som lockar homofiler att rösta på dem, en grupp som varit starkt kritiska till dem under föregående val. Detta gör man med argument som att invandrare är homofober och att hatet mot homofiler idag främst kommer från rasfrämlingar, utan att de använder det ordet såklart. Sverigedemokraterna själva välkomnar en liberalisering då de vill bli en i gänget, de vill också sitta i finsalongerna – samtidigt som dekadensen sprids till våra barn.

Det ska även tilläggas att programledaren, Erik Galli, upplevs som enormt vinklad och genomsyras av pride-rörelsens värderingar med allt vad det innebär. Hade jag varit sverigedemokrat så hade jag personligen stört mig väldigt mycket på hur programledaren kommer med konstanta kommentarer och där han stundvis upplevs som nedlåtande gentemot de ”nationalistiska” homofiler som han samtalar med – åtminstone till en början. Det bör tilläggas att detta inte är en dokumentär som man ska se tillsammans med sina barn, vilket i och för sig är självklart. Men nyfikna tittare ska vara beredda på perversa bilder på helnakna män, människor i string och i pervon iklädda hundmasker som dansar framför små barn.

Är det en dokumentär värd att se? Nej, inte ens för att få lite inblick i sverigedemokratiska homofilers tillvaro. Det är en spretig och väldigt bred dokumentär där det inte ens känns som att Erik vet vad han vill få ut av den, mer än att han vill propagera för en mer politiserad bögrörelse. Men det är klart, hela systemet har anammat bögparaden, bögflaggan och dess värderingar. Homolobbyn är helt uppslukad av systemet och är inte längre de rebeller som Erik drömmer om att de än gång var. Den frustrationen han känner över att hans rörelse har blivit tandlös handlar mer om att han har ett behov av att revoltera mot någonting, åtminstone så är det så jag upplever det. Jag kan respektera en välproducerad dokumentär, även ifall det är systempropaganda, men ”SD-bögar” är ungdomlig, slarvig och spretig.

Jag ger dokumentären tre uppbrända prideflaggor av tio.