ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, nummer 11, 1938. Skribent Holger Möllman-Palmgren.

Då dessa rader skrives, sent på kvällen den 15 mars, har Adolf Hitler i flygmaskin hunnit återvända till München, efter välförrättat värv i sin hembygd – det urgamla tyska Ostmark. Författaren till dessa rader skäms icke att här göra en liten bekännelse: Sedan i fredags i förra veckan har jag framför radion med klappande hjärta och spända nerver och sinnen följt den tyske ledarens makalösa färd etapp efter etapp, ända tills han ikväll, hälsad av ett obeskrivligt jubel, steg ur sin Junkermaskin på Münchens flygfält. Jag har följt hans färd över gränsen, över Innbron, in i hans födelsestad Braunau am Inn. Jag har följt Mercedesvagnens spinnande motor under dess stundom blott meter för meter vinnande väg genom tiotusenden och hundratusenden av jublande, sjungande, hysteriskt gråtande och frenetiskt ropande och hyllande skaror på vägen till Linz och på vägen till Wien.

Aldrig i världens historia har en kejsare ridit en sådan Eriksgata. Aldrig har en segrare mötts av ett så översvinneligt, oförlikneligt välkomstjubel.

Men heller aldrig i världens historia har det hänt, att en man på ett sådant sätt och under liknande omständigheter erövrat sitt eget hemland och lagt det som ett rike till sitt eget rike. Utan att ett svärd höjts! Utan att en hand rörts till motstånd!

Jag hörde kyrkklockorna dåna sin mäktiga fredshymn i Linz, då mannen, som för 25 år sedan lämnade sina fäders bygd för att som en okänd soldat börja kampen för Riket, nu återkommen såsom triumfator knäböjde i bön vid sina fattiga föräldrars grav. Vilket sällsamt ögonblick i Tysklands historia!

Vi har i några av de få svenska tidningar som sökt att verkligen fatta och ärligt redogöra för innebörden i dessa överväldigande historiska händelser, funnit jämförelser med Napoleons segertåg genom Europa.

Reda en sådan jämförelse visar, hur föga vederbörande, trots god vilja, likväl förstått. Napoleon var en inkarnation av den krigiska imperialismen. Med sina arméers hjälp trampade han varje europeiskt nationalmedvetande under fötterna – hänsynslöst fullföljande sin personliga maktviljas sista och yttersta krav. Med svärdet ritade han i grunden om Europas karta. Ingen stat fick hårdare känna udden av det franska våldets ritstift än det olyckliga Tyskland. Men så blev också följden den, att icke någon man i historien har en större förtjänst av att den tyska drömmen om ”ett folk – ett rike – en ledare” växte till en passion i alla tyska hjärtan.

Hur många ha icke grubblat över den drömmens förverkligande; och hur många ha icke förtagit sig på uppgiften! Ej ens män som en Bismarck, en Moltke, en Hindenburg mäktade med den. Den skulle förbehållas en okänd frontsoldat, son till en fattig tulltjänsteman från det tyska land, som en hel värld försökte tvinga att glömma och förråda sin tyskhet!

Det lär enligt skalderna finnas ögonblick, då till och med historiens genius hejdar sitt lopp genom tiden och stilla böjer pannan. Äro vi ensamma om att känna och tro, att det var just en sådan stund, då alla tyskars ledare knäböjde vid graven i Linz, medans hans truppkolonner, likt en enda stor fantastisk blomstercorso välde in över Ostmarks alper, hälsade med jubel och glädjetårar av ett folk som funnit sin längtans Rike?

Hån, förakt och löje kommer dessa våra reflektioner utlösa hos svenska folkets flertal av idag. Därför att detta folk har berövats förmågan att skilja mellan sanning och lögn, mellan storhet och futtighet, mellan verklighet och sken. Vi riskera gärna att bli utskrattade idag. Om blott några få år skall man även i detta land nödgas erkänna, att vi dömde rätt. I denna stund tänka vi icke på svenskarna, som fylla oss med blygsel. Vår tanke går till en grav i Wien, där en av våra vänner från förflutna år vilar. Han var professor vid Wiens universitet, en stor tysk patriot och en ädel man. Han dog år 1921 av svält och umbäranden, ett av de hundratusenden offren för Versaillemakternas folkmord, som kallades ”Österrikes oavhängighet”. Idag, Max Dvořák, vet jag att Du vilar i frid i Din grift. Vad Du och Dina landsmän ledo döden för, var icke förgäves! Jag sitter idag och bläddrar i Din sista skrift – den som handlade om Dürers ”Apokalypsens ryttare”. Världen vet idag, att de ryttarne aldrig mer komma att rida genom det tyska Ostmark! Ty vid Ostmarks gränser vakar från och med nu Siegfrieds svärd, sedan 20 år härdat i nöd – idag kransat av vårblommor!

Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument från 1938, syftet med publiceringen av artikeln är inte att hetsa mot några i artikeln onämnda folkgrupper eller hylla någon händelse som påstås ha ägt rum några år senare.