Magnus Söderman skriver provocerande i denna krönika och utmanar en ”helig ko” för nationella.

Nu i valtider domineras media av politiska spörsmål vilket inte är konstigt. Olika intressegrupper ställs mot varandra medan politikerna gör sitt bästa för att tillfredställa allas förhoppningar. Samtidigt har Sverigedemokraternas populistiska utspel givit extra krydda åt debatten. Gemensamt för alla politiker och partier är dock att de väger varje ord på guldvåg av rädsla för att göra någon lite för arg. Sanningen och det som verkligen betyder något får därmed stryka på foten.

Att vara utomparlamentariker är därför en befrielse, eftersom jag inte på något sätt behöver ta hänsyn till sådant som röstfiske och opinionen. Som nationalsocialist, och kompromisslös till råga på allt, blir spelrummet ännu större för att just kunna säga det som ibland behöver sägas för att sätta saker i sitt perspektiv. Valtider eller inte, politiska utspel i all prakt; kampen är fortfarande kampen.

Denna gång tänkte jag ge mig på en grupp som av de olika nationella schatteringarna varit okränkbar, som lyfts upp på piedestal och varit en helig ko – men som faktiskt inte förtjänar det generellt sett.

Hela motivet till denna krönika bygger på ett antal högljudda debattörer, ”inringare” till radio och Sverigedemokraternas valfilm; vilka jag lyssnat på, sett på och vars argument jag funderat kring. Med allt stigande irritation. Irritation som idag förlöstes under ett samtal med en kamrat.

Det som retar mig till gallfeber är att ständigt höra på hur nyblivna pensionärer nu gnäller om den orättvisa beskattningen (att en löntagare betalar mindre i skatt än en pensionär). Jag är till leda driven av dessa ”stackare” som inte kan förstå varför orättvisan drabbat dem nu på deras ålders höst – efter allt de gjort, efter allt slit under alla dessa år. Precis, det är där vi har det!

Rent objektivt håller jag naturligtvis med och jag anser att staten har en skyldighet att ta hand om de äldre medborgarna, samt att kollektivet skall vara med och betala för detta. I den framtida republiken skall intet saknas för de äldre. Men det är då och till människor som förtjänar det. Vad har dagens nypensionärer (vars röster är mycket högljudda i debatten) att klaga över och med vilken rätt kräver de något alls.

Detta är vad som gör mig upprörd: Dessa fyrtiotalister och även generationer före och efter dem, är ansvariga för hur det ser ut idag. Det är på grund av deras val eller vägran att välja; deras passivitet och själviskhet som Sverige och folket lider illa. Varför gjorde de inget åt saken, kan man fråga sig? Varför tillät de Sverige att bli en mångkultur? varför applåderade de åt bilden av Sverige som ett världssamvete? Och varför gör de inget idag, då de borde se att ”utvecklingen” inte är så lyckad?

Ska vi ha någon form av automatisk respekt baserad på ålder? Ja visst, i den mån att man erkänner en äldre människas skröpligare fysik med mera, men annars – är allt förlåtet bara för att de levt länge? Verkligen inte! Och nej, okunnighet är aldrig en ursäkt i en värld där kunskap finns att finna om man letar. Det var ju inte så att de var magsikt bundna av en trollkarls besvärjelser, vilken gjorde dem blinda, döva, stumma och dumma i huvudet.

Skyll er själva låter jag säga till dessa åldrade altruister och världsförbättrare, som fortfarande inte kan se sanningen i vitögat – lika gott åt er! Faktum är att ni borde köras ner i saltgruvorna och slita hund som ett ”tack för allt”.

Och argumentet att de i alla fall byggde Sverige, att de ordnade vår välfärd och så vidare, håller inte – för allt är på väg åt helvete, välfärd eller inte. Jag hade hellre levt i ett nordiskt och homogent Sverige med lerhyddor och hästdragna vagnar, än i det politiskt korrekta och mångkulturella eländets högborg, Sverige 2010. Faktum är att jag betackar mig för allt de ”bidragit” med, då deras skada på grund av undfallenhet vida överstiger vad de må ha ”bidragit” med. Och vidare, hade de agerat med rasen, folket, Norden och Sverige som syfte och mål, så hade vi inte haft ett sämre samhälle, en sämre välfärd, en sämre civilisationsnivå än vad vi har idag – det tror väl ingen.

Jag vet att jag raljerar men det finns ett stort mått av sanning i det jag skriver. Det viktiga jag vill få fram är att det inte finns några ursäkter för att inte agera mot de felaktigheter man ser. De enda oskyldiga och undantagna är barnen. Men om man inte, efter att ha levt här i 65 år, kan kasta av sig det politiskt korrekta till förmån för verkligheten undrar jag varför jag över huvud taget ska bry mig om hur mycket de måste betala i skatt? Om inte annat är det väl bara rättvist att de betalar för det elände de hjälpt till att frambringa?

Verklig respekt kommer från ansvarstagande, från att göra rätt och inte rädas konsekvenserna. Sådana människor är värda all heder, vare sig de är 18 eller 80. Och ingen skugga skall heller falla på den som till sist tar del, väljer sida och väljer att göra det rätta. Vi ska heller inte sluta upp att påverka människor, ge upp om dem eller föraktfullt fnysa åt dem, absolut inte. Men tro inte att sympati kommer att falla som manna från himlen.

Vår kamp handlar inte om oss själva, inte om de generationer som tillät denna ”utveckling” och fortfarande låter den pågå. Vår kamp handlar om de framtida generationerna – det är för dem vi kämpar, offrar och dör!

  • Publicerad:
    2010-09-02 00:00