RECENSION • Daniel Olofsson har börjat se den senaste av alla Star Wars-serier och läser lusen av den och de andra serierna här.

Kenobi är den tredje serien från Hollywood-studion Walt Disney Pictures som kommit på senare år. Likt de andra serierna kretsar handlingen kring en karaktär i Star Wars-universumet.

När Walt Disney Pictures köpte upp Lucasfilms 2012 började en kommersiell resa. Först gjorde man tre mer eller mindre usla Star Wars-filmer och nu har man tagit sikte på den populära TV-seriemarknaden.

Den första TV-serien som kom var The Mandalorian. Seriens handling utspelades efter filmen Jedins återkomst när rebellerna har sprängt dödsstjärnan och bekämpat imperiet. Vi får följa en så kallad Mandalorian, en ras av prisjägare med stränga regler av heder och uppförande. När seriens huvudperson får i uppdrag att mörda vad som visar sig vara en bäbis av samma ras som Jedimästaren Yoda ställs allt på ända.

För oss som vuxit upp med Star Wars eller Stjärnornas krig som det hette i Sverige på den tiden kan det här vara det bästa som gjorts på temat sen just Jedins återkomst. Man känner igen miljöerna, vissa karaktärer återkommer och man har faktiskt lyckats återskapa lite av magin som fångade oss tittare från början.

Att man väver in en extremt gullig karaktär som bäbis-Yoda eller Grogu som han egentligen heter är ett smart drag för att locka nya yngre tittare. Om tanken var att knyta till sig både yngre nya tittare med Grogu och äldre med nostalgin från de äldre filmerna så måste jag medge att de lyckades.

Den andra serien som kom utspelade sig i samma tidsepok som The Mandalorian och här fick vi också följa en Mandalorian, den kände prisjägaren Boba Fett i serien The Book of Boba Fett. Efter att imperiet har fallit tar Boba Fett över makten på planeten Tatooine efter den fete och vidrige gangstern Jabba the Hutt som hade en stor roll i Jedins återkomst.

Om vi i stort sett såg mest okända skådespelare i The Mandalorian får vi här se ett känt Hollywoodansikte i huvudrollen, Temuera Morrison. Morrison är kanske mest känd för sina rollprestationer i En krigares hjärta och sitt framträdande som Boba Fetts far, Jango Fett, i Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller.

Tyvärr känns den här satsningen mest som ett försök att rida på vågen efter framgången med The Mandalorian. The Book of Boba Fett är inte speciellt genomtänkt eller nyskapande. Även om serien bitvis träffade rätt och lyckades fånga en del av känslan nådde den aldrig hela vägen fram och jag tror många med mig mest irriterade sig på seriens kopierade upplägg.

Nu har så den tredje serien från Disney kommit och när detta skrivs finns det fyra avsnitt. Den här gången får vi följa Obi-Wan Kenobi, Jedimästaren som lärde upp Anakin Skywalker. Anakin blev senare den ikoniska superskurken Darth Vader i Star Wars: Episod III – Mörkrets hämnd, en karaktär som har en stor roll i den här serien.

Ungefär 10 år efter detta hände har imperiet nästan helt tagit makten över den del av galaxen där Star Wars utspelas. Om vi ska lägga in serien på nån slags tidslinje i den förvirrande Star Wars-kronologin så hamnar vi precis innan den första filmen som kom 1977 (Episod 4) och just efter den sjätte (Episod 3) som kom 2005.

Likt Temuera Morrison i Boba Fett får vi även här se ett känt ansikte i huvudrollen som Obi Wan Kenobi, Evan McGregor, känd från bland annat filmen Trainspotting men givetvis också från rollen som just Obi Wan Kenobi i Star Wars-filmerna episod 1-3.

Obi-Wan Kenobi lever på planeten Tatooine där han övervakar Luke Skywalker. Tanken är att han ska lära upp honom till att bli en Jedikrigare när han blir äldre, något som Lukes fosterföräldrar dock starkt motsätter sig. När imperiets mörka Jedikrigare, eller inkvisitatorer som de även kallas, börjar leta efter Jedikrigare på Tatooine tvingas Obi-Wan fly. Konkurrensen är hård bland dessa mörka anhängare av kraften men snart visar det sig att en av dessa har extra mycket hat mot Obi-Wan och hon vet dessutom hur man gör för att locka fram honom. Hon använder sig av ett mänskligt bete, Prinsessan Leia.

Leia är nu i samma ålder som sin tvillingbror Luke men hon bor på planeten Alderaan där hon uppfostras till att bli en diplomat som ska ta över efter senator Bail Organa. När hon kidnappas av prisjägare tvingas Obi-Wan nu återigen att använda sig av sina Jedikrafter.

Hur står sig då den här serien i jämförelse med de andra? Personligen tycker jag den är underhållande och bitvis någorlunda bra. I likhet med The Mandalorian lyckas man här fånga lite av magin i Star Wars och även om många av karaktärerna och miljöerna är nya känns de ändå väldigt mycket Star Wars. Men tyvärr finns det även saker man stör sig på i den här serien och det vore ju ingen recension av mig om inte dessa störande element drogs fram i ljuset.

Själva huvudkaraktären som hela serien kretsar kring, Obi-Wan Kenobi, känns väldigt uppgiven och negativ till hela Jedi-grejen. Han har i det närmaste gett upp tron på kraften och Jedikrigarnas möjligheter helt i seriens början, men ändå är han väldigt fokuserad och bestämd på att Luke ska tränas till att bli en Jedikrigare? Det är väldigt ologiskt och hans negativitet klänger sig kvar och gör det ännu mer ologiskt.

Sen har vi de mörka Jedikrigarna. Här är de färgstarkare och mer excentriska än aldrig förr. Vi får möta en slags samurai, en oerhört målinriktad negress och en smått teatralisk rymdfjolla. Givetvis läggs fokus på negressen, några woke-inslag måste vi ju ha även här. Men man kan alltid glädja sig åt att hon är extremt ond, vilket innebär att tittarna knappast får sympati för denna svarta karaktär.

Att Star Wars lägger mycket fokus på starka kvinnliga karaktärer kanske många har märkt vid det här laget. Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel med starka kvinnor. Vi har till exempel Jamie Lee Curtis i Halloween-filmerna, Sigourney Weaver i Alien och Milla Jovovich i Resident Evil. Men där kastas de inte in i handlingen för att det ”behövs” en kvinna. Till exempel i filmen Alien överlever kvinnan inte för att hon är kvinna utan för att hon är stark.

I Star Wars är det ofta tvärtom. Till exempel Ray i The Force Awakens, hon lärde sig allt om kraften på ungefär en dag medan det tar en man kanske 20 år och i The Mandalorian var de mäktiga och betydelsefulla smederna kvinnor. Nog kan en kvinna också vara en smed men att en krigar/prisjägar-ras som The Mandalorians yttersta smeder skulle vara kvinnor känns kanske lite väl feministiskt enligt mig.

Går vi vidare så har även den mäktiga och livsfarliga prisjägaren Boba Fett en kvinna som livvakt och nu senast är då den ondaste av de mörka Jedikrigarna, inkvisitorerna, en kvinna. En svart kvinna dessutom. Komiskt.

Sen har vi Leia, om de försöker att återskapa en gullig barnkaraktär här likt bäbis-Yoda misslyckas de fatalt. Det är sällan jag blivit så irriterad på en fiktiv karaktär som jag blir här. Tydligen var prinsessan Leia lillgammal, tjatig, bortskämd och allmänt skitjobbig när hon var liten och jag förstår inte hur Obi-Wan kan hålla sig från att inte bli galen och bara klyva henne med sitt lasersvärd. I en scen där den onda negressen, Reva, skulle tortera henne hoppades jag att hon skulle hinna plåga henne lite grann iallafall innan Obi-Wan lyckades rädda henne. För att han skulle lyckas rädda henne rådde det aldrig några tveksamheter om. Här tillåts inga större utsvävningar eller överraskningar utom då det kommer till de mörka Jedikrigarna, de kan man uppenbarligen göra vad som helst med.

Är då serien helt värdelös eller sevärd? Hittills, ungefär halvvägs in i säsongen, är jag faktiskt lite kluven. Att Darth Vader är med är givetvis ett mycket stort plus. Han ges fullt utrymme att vara den elakaste av alla skurkar som finns i Star Wars och vissa scener med honom är helt fenomenala. Lite synd bara att man ändrat hans utseende en del men det är kanske något bara vi nördar stör oss på.

Miljöerna, arkitekturen och varelserna är mycket bra och fantasifulla. Serien är bitvis spännande även om allt är mycket förutsägbart. Vi bjuds på en hel del action á la Star Wars vilket innebär bland annat dueller med lasersvärd, stormtroopers med värdelösa sikten och häftiga rymdskepp men serien i det stora känns mest framtvingad och urvattnad. Om The Mandalorian kändes fräsch, nyskapande och briljant känns Obi-Wan avslagen, upprepande och fantasilös.

Personligen känns det tråkigt att de inte lyckas bättre än så här. De har ju allt som behövs, en bra story, skådespelare, pengar och alla specialeffekter man kan tänka sig. Men man stupar ändå på mållinjen då det viktigaste av allt fattas, fantasi och kreativitet.

Min dom blir således: Har man inte sett någon Star Wars-serie, se The Mandalorian istället. Har man sett Mandalorian och Boba Fett, förvänta er inga överraskningar, det här är mellanmjölk och ljusår ifrån hur bra det kan vara i en galax långt långt borta…