IDEOLOGI. En av vår kamps värsta fiende är den inre fienden (inom den s.k. nationella rörelsen). Denna inre fiende har många ansikten och förklär sig i olika ideologiska och politiska skepnader. Vi har valt att benämna hela detta spektrum av mot oss fientliga strömningar med ett generiskt samlande namn: Strasserism.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Motståndsrörelsens interna utbildningsorgan. Behovet har dock uppstått att förmedla de viktiga fakta häri till en bredare läsekrets och framförallt till nationella kämpar. Artikeln är förkortad och redigerad.

Det bör klarläggas att vi här inte endast avser en strikt definierad ideologi; den s.k. strasserismen, utan om ett vidare släktskap (genera) av tendenser som vi valt att inkorporera under beteckningen strasserism för att på så sätt kunna föra in alla dessa idéer i ett och samma fack, eftersom vi har kunnat konstatera att de alla har en liknande metod och verkan och att dess förespråkare (ibland instinktivt) finner varandra och samarbetar – mot oss.

Först vill jag förklara vad som kännetecknar den generiska strasserismen. Det främsta kännetecknet för strasserismen är relativiseringen av vår idés själva urgrund; vilket är den biologiska grundvalen Ras. Utifrån denna rasliga grundval följer alla våra andra politiska idéer, ståndpunkter, överväganden och handlingar. Detta kan förklaras genom följande maxim: Det som gagnar rasen som en tjänare av naturen och det som gagnar nationalsocialismen som en tjänare av rasen; är av godo. Det som inte gör detta, är av ondo (Colin Jordan).

Ur denna maxim kan vi sedan härleda alla våra andra idéer, ja till och med vår syn på moral och religion osv. Den generiska strasserismen strävar, av olika anledningar, till att relativisera det för oss absoluta begreppet Ras och hävdar andra förklaringsmodeller, ofta snarlika och tillsynes besläktade, men vid en djupare analys motsatta.

Strasserismen försöker framhäva annat, som t.ex. socialismen i begreppet nationalsocialism och argumentera för att ekonomiska frågor, sociala frågor, rättvisefrågor och klassfrågor har någon form av företrädesrätt (framför rasprincipen). Enligt liknande modell kan andra saker framhävas på bekostnad av grundprincipen, t.ex. kultur, etnicitet eller statsskick. Ett annat är att vidhålla för rasen, bevisat destruktiva läror (kristendomen) och hävda ”traditionen” m.m.

En annan, mycket viktig, beståndsdel i den generiska strasserismen är förkastandet av vad vi kallar för ”ledarprincipen”, och förkastandet av begrepp som ”organisation” till förmån för ”oberoende” och ”nätverk”.

Allt detta utgör en upplösande och subversiv kraft som inverkar negativt och förvirrande. Dessa irrläror utgör ett hot mot Rasen, eftersom de med snobbism, intellektuella spetsfundigheter och grundlösa teoretiska idéer, eller genom en illa camouflerad anarkism, försöker blanda bort korten.

Historisk bakgrund
Den egentliga strasserismen har fått sitt namn efter bröderna Gregor (1892-1934) och Otto (1897-1974) Strasser. Bröderna Strasser är kända av eftervärlden som ledare för den ”nationalsocialistiska” oppositionen mot Hitler. De har kommit att personifiera det ”inre” motståndet mot Hitler och nationalsocialismen – detta av goda skäl.

Otto och Gregor Strasser.

Både Gregor och Otto var medlemmar i NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet), men redan från början existerade det en maktkamp mellan Hitler och bröderna Strasser. Hitler var den självklare ledaren, men bröderna Strasser, som var mer intellektuella, utövade stor påverkan på många människor, både i och utanför NSDAP, särskilt genom kontrollen av partiets största förlag, det s.k. Kampfverlag, som gav ut ett flertal dagstidningar och en oerhörd mängd böcker och skrifter.

Goebbels, som från början var en av Strassers närmaste medarbetare, var en av dem som senare kom att anse att Strassers idéer saknade substans, att de var ”ihåliga”. Han skrev även i sin dagbok, något oroad, att strasserfalangen överträffade dem vad gällde framställandet av intellektuellt material (böcker, skrifter) och att man endast överträffade strasseristerna som folktalare.

Redan vid denna tid, på tjugotalet, märktes en relativisering av rasfrågan och ett framhävande av ekonomiska och sociala frågor. Strasserfalangen inkorporerade dessutom många idéströmningar som var varandras motsatser, endast förenade i en ofta illa dold opposition mot Hitler.

Försök att ändra de 25 punkterna
När Hitler satt i fängelse för att ha lett kuppen i München 1923 tog Gregor Strasser i praktiken över partiet tillsammans med sin bror Otto och andra. Julius Streicher uteslöts ur partiet på grund av ”vulgärantisemitism”. När Hitler väl blev frisläppt var det svårt för honom att återta kontrollen över partiet. Bröderna Strasser hade norra Tyskland i ett fast grepp och Hitler hade dessutom, passande nog, av regimen ålagts rese- och talarförbud i norra Tyskland. Detta utnyttjades mot honom och bröderna Strasser och deras allierade sammankallade ett möte i norra Tyskland där Hitler inte kunde delta. Hitler sände dit Gottfried Feder (författare till partiets 25 punkter) som sin representant, väl medveten om att bröderna Strasser hade för avsikt att genomdriva förändringar av NSDAPs partiprogram.

Hitler sammankallade som svar ett stort ledarmöte i Bamberg där han till sist lyckades stävja försöken från strasserfalangen och återställa sin position som ledare.

Tvingad till kompromiss
Hitler hade efter den misslyckade kuppen beslutat sig för att försöka nå makten genom val. Det var ingen tvekan om att det skulle bli en lång och svår väg att vandra. På grund av detta, och särskilt med tanke på strasseristernas starka position i partiet, var han tvungen att kompromissa. Risken för att strasseristerna kunde orsaka en allvarlig splittring av partiet och därmed omintetgöra hans planer tvingade honom att gå försiktigt fram vad gällde dem, att istället sakta men säkert sträva efter att förstärka sitt grepp om partiet.

Försök att splittra partiet
Otto Strasser bröt sig slutligen ur NSDAP 1930, dvs. försökte splittra partiet, och publicerade ett manifest ”Socialisterna lämnar NSDAP” tillsammans med andra avhoppare. I detta manifest krävde Otto Strasser bl.a. nationalisering av alla produktionsmedel och anklagade Hitler för att denne i ett brev till Berlins gauleiter, Goebbels, uppmanat denne att genomföra en ”hänsynslös utrensning” av alla ”salongsbolsjeviker”. Manifestet utgör i sig ett bevis för strasserismens frångående från nationalsocialismens grundprinciper.

Strasser bildade sedan den s.k. Svarta fronten, en delvis hemlig, socialistisk revolutionär organisation, vars djupa fientlighet mot Hitler var ledmotivet.

Stennesrevolten
När regimen hotade att förbjuda NSDAP beordrade Hitler SA-förbanden att de inte fick bära skjutvapen. Detta användes som anledning för iscensättandet av en revolt inom SA som leddes av SA-ledaren Öst, kapten Walther Stennes (Åtminstone senare i livet sovjetisk spion). Det har senare klargjorts, bl.a. genom Otto Strassers egna uppgifter, att denna revolt finansierades av judiska intressen (Silverberg och Wolff). Under revolten hävdade Strasser och Stennes att Hitler hade förrått ”socialismen” och att en väpnad revolution var enda vägen. Stennes kom senare att leda ännu en utbrytargrupp ur NSDAP som kallade sig Oberoende nationalsocialistiska kamprörelsen (Unabhängige nationalsozialistische Kampfbewegung) – en grupp som främst ägnade sig åt att bekämpa NSDAP.

Stöd från storfinansen
En av anklagelserna från Svarta fronten som riktades mot NSDAP och Hitler var att de tog emot mutor från de tyska industrialisterna (Krupp, Thyssen m.fl.). Men vi vet dock idag att NSDAP aldrig fick mer än småpengar av det s.k. kapitalet (främst från den nationellt sinnade stålmagnaten Emil Kirdorf). Istället finansierade NSDAP sin verksamhet genom medlemsavgifter, men även genom inträdesavgifter från möten och genom försäljning av tidningar, skrifter och böcker m.m.

Svarta fronten, däremot, erhöll stöd från en betydligt värre källa; från det judiska kapitalet (Silverberg, Wolff m.fl.). Detta på grund av att deras intressen råkade sammanfalla; dvs. i strävan att krossa NSDAP.

Hot om splittring
Samtidigt som Otto Strasser bedrev en enveten kampanj mot NSDAP vilken inbegrep grov smutskastning mot Hitler, Goebbels och Göring, accepterade dessa hans bror Gregor som ledande medlem i partiet. NSDAP närmade sig makten, men hotet om splittring fanns där hela tiden, på grund av Gregor Strassers bristande lojalitet.

För Hitler innebar detta ett mycket allvarligt dilemma, eftersom tidningarna under Strassers kontroll försiktigt och slugt kritiserade Hitler (”nationalsocialismen är större än Hitler”, osv.) men öppet lät angripa Göring och Goebbels, samtidigt som ett agerande mot Strasser vid denna oerhört känsliga tidpunkt hade kunnat leda till splittring och omöjliggöra segern. Hitler var därför tvungen att kompromissa, han var tvungen att acceptera Gregor Strasser trots medvetenheten om vad denne sysslade med. Och detta, bör tilläggas, samtidigt som Gregors bror ständigt verkade i det dolda och ställde till oerhörda problem.

Goebbels konstaterar i sin dagbok från denna tid att Gregor Strasser, till skillnad från de andra ledarna, blev väl behandlad av en annars djupt hatisk press. Detta, om något, var ett tungt vägande bevis för att något var allvarligt fel med Strasser. Man måste därför anta att de i Strasser såg en möjlighet att splittra NSDAP. Hans relativism vad gäller rasfrågan och judefrågan gjorde honom till en ”kompromissernas man”. Dvs. en person man kunde göra ”affärer” med.

Det stora förräderiet
När NSDAP stod vid tröskeln till seger, blev Gregor Strasser plötsligt defaitist. Han påstod att NSDAP aldrig skulle nå makten och att Hitler gjorde fel genom att driva en hård linje. Strasser, den revolutionära socialisten, föreslog en kompromiss med ytterligt reaktionära element och att man tillsammans med dessa skulle bilda en regeringskoalition. Hitler vägrade. Hans fastslagna mål var rikskanslerposten och regeringsmakten åt NSDAP – eller inget alls. Strasserfalangen underblåste defaitiststämningar inom partiet (detta var bara några månader före Hitlers maktövertagande). Till sist avslöjades det: Gregor Strasser hade blivit erbjuden posten som vice rikskansler mot det underförstådda, att NSDAP skulle splittras.

Ett möte sammankallades med de andra ledarna för NSDAP, varav många, påverkade av strasserismen, hade tappat modet. En splittring av partiet var nära förestående. Hitler var beredd att begå självmord om han inte lyckades övertala sina gauleiters att hänga kvar och inte låta sig förledas av Strasser. Hitler lyckades dock övertala dem och detta blev istället slutet för Strasser. Han tvingades lämna partiet och bara någon månad efteråt, den 30 januari, utnämndes Hitler till rikskansler. Hitler, den kompromisslöse, den principfaste, hade segrat. Nationalsocialismen hade kommit till makten i Tyskland – trots bröderna Strassers intriger.

Infiltration och spioneri
Vad hade då Gregors bror Otto ägnat sig åt under denna tid? Jo, han hade ägnat sig helhjärtat åt att försöka förstöra så mycket som möjligt. Han var mästaren på att sprida lögner om ledande nationalsocialister, särskilt Hitler. Han hade hetsat Stennes och många andra att göra revolt.

Otto Strasser ägnade sig även åt något annat; hans svarta front rekryterade missnöjda NSDAP-medlemmar genom att kritisera Hitler för att han försökte nå makten genom val, för att han hade ”förrått socialismen” och, påstod de, för att han hade låtit sig köpas av industrialisterna. De hävdade att den enda vägen till makten var genom en våldsam socialistisk revolution. Otto Strasser uppmanade de rekryterade NSDAP-medlemmarna att stanna kvar i partiet och där utgöra en hemlig revolutionär front, en sabotör- och spionageorganisation. Vad många av dessa människor inte förstod var att deras rapportering och informationer användes av strasseristerna, och i förlängningen av Sion, för att bekämpa Hitler och NSDAP. Således var medlemmarna i Svarta fronten de facto spioner åt fienden.

Svart front – Svart propaganda
Juden dr Kurt Hiller som lärde känna Otto Strasser under dennes långa vistelse i Tjeckoslovakien skriver: ”Från och med 1930, först i Tyskland sedan i exil, förde han [Strasser] en osviklig och tapper strid mot varulven [Hitler] i Tyskland.”

Svart propaganda är en djupt förljugen form av propaganda ämnad att med hjälp av sinnrikt utformade lögner grovt förtala, demoralisera och förvirra. Denna form av propaganda passar därför väl ihop med namnet på Otto Strassers organisation; Svarta fronten.

Sefton Delmer, britternas främsta expert på svart propaganda under andra världskriget, mannen bakom den svarta radiostationen ”Gustav Siegfried eins” (vars främste medarbetare var en strasseristflykting som var gift med en judinna), nämner i sin självbiografi ”Trail Sinister” att en av hans förebilder var en hemlig svart propagandaradiosändare belägen i Tjeckoslovakien som drevs av Otto Strasser, och sköttes av en annan strasserist; radioingenjören Rudolf Formis, vilken hade tvingats fly från Tyskland efter att ha avslöjats som sabotör. Från denna hemliga radiostation spreds de mest groteska historier om Hitler m.fl. Det bör här nämnas att det är från Otto Strasser som t.ex. många av de lögnhistorier om sexuell perversitet bland ledande nationalsocialister härstammar.

Strassers svarta radiosändare finansierades av judar och verkade under beskydd av den tjeckoslovakiska regeringen.

Högförräderi
Juden Fritz Max Cahen skriver i sin bok ”Men against Hitler” att han, i egenskap av ledare för det ”tyska” motståndet mot Hitler, hade regelbundna möten med Otto Strasser som ett led i kampen mot det nationalsocialistiska Tyskland. (Otto Strassers kontakter med Frankrikes judiske inrikesminister i början av kriget bör också nämnas i sammanhanget.)

I maj 1939 gav Strasser en order till medlemmarna i Svarta fronten, som bl.a. innehöll dessa ord: ”Svarta frontens [hemliga] grupper i Tyskland måste arbeta tillsammans med andra fiender till regimen för det gemensamma slutmålet att störta den.”

Efter den tyska invasionen av Frankrike flydde Otto Strasser hals över huvud genom Frankrike men lyckades inte ta sig över till England. Han tog sig istället ner till Portugal och engelsmännen hjälpte honom sedan över till säkerheten i Kanada. Strasser hjälpte sedan de allierade i deras propagandakrig mot Tyskland.

Det står alltså klart, utom allt rimligt tvivel, att Otto Strasser bekämpade sitt eget folk, sin egen ras och sitt eget land, dessutom i krigstid, vilket enligt alla definitioner är liktydigt med högförräderi.

Strasserismen idag
Används strasserismen idag som ett medel av fienden för att förhindra framväxten av ett verkligt motstånd mot Sion? Svaret måste vara ja. John Tyndall (den avlidne f.d. ledaren för BNP som blev avsatt genom en kupp av en gammal strasserist, Nick Griffin) hade inga bevis, men han antyder i sin artikel ”Enemy finger in the pie?” att fienden tränar upp infiltratörer och skolar dem i strasserism för att de med hjälp av denna subversiva idéströmning skall kunna angripa den nationella rörelsen inifrån. Han skriver bl.a. att: “Vad jag inte tog i betraktande tillräckligt noga då – något jag gjorde senare – var att det kunde finnas någon sorts metod i deras uppenbara dumheter, och att “strasseristisk” politik väl kunde vara en skickligt uttänkt kil indriven i resterna av det forna NF (National Front) för att säkra dess fortsatta splittring.”

Men strasserismen tilltalar tyvärr många moderna människor utan att de behöver tränas upp eller tjänstgöra som medvetna agenter åt fienden. Den moderna världens, den liberala demokratins, upplösande tendens inverkar även på vår kamp. Även om den moderna människan är ”nationellt sinnad” faller det sig ändå naturligt för henne att utgå i sitt tänkande och handlande utifrån den moderna världens (judaiserade) kultur och värderingar. Den moderna demokratiska människan reagerar negativt när hon ser en organisation som är hierarkiskt organiserad, som ställer höga krav, som kräver att varje medlem inlemmar sig i denna ordning och visar lojalitet. För den moderna människan måste en sådan organisation uppfattas som en sekt, särskilt i jämförelse med det omgivande demokratiska samhälle hon lever mitt i, och är en del av. Ju mer degenererat samhälle och ju mer demokratiskt anfrätta människor desto mer lär ”nationella” tilltalas av strasserismen.

Som nationalsocialist skall man även alltid komma ihåg att allt i slutänden går att spåra tillbaka till den biologiska grunden: Rasen. Strasserismen kan därför antas vara en idéströmning som i grund och botten kommer ur, och tilltalar, det strata av ”nationella” som är rasligt suspekta.

Det är givetvis Motståndsrörelsens uppgift att omvända så många av dessa människor som möjligt, eftersom de flesta av dem förhoppningsvis har anammat någon form av strasserism på grund av bristande insikt. Likväl existerar hotet från denna idéströmning och vi måste alltid vara vaksamma mot dem som aldrig kommer att förändras och mot dem som medvetet använder dessa irrläror som ett vapen mot oss. Alltså, var vaksam och kom ihåg, att alla ”nationella” inte är nationella.

  • Publicerad:
    2007-03-18 00:00