KRÖNIKA. Paulina Forslund delar här med sig av sina tankar och känslor om gårdagens händelser i Nya Zeeland.
Jag ska berätta för er om hur världen ser ut. Inte för att jag betvivlar att många av ni läsare redan har bitit i det sura äpplet och insett det, utan för att jag tror att vi faktiskt behöver påminnas.
Igår utförde en förtvivlad man ett omtalat dåd. Ni vet alla vad jag syftar på men jag ämnar inte gå in på det vare sig mer eller mindre. Däremot vill jag sätta fokus vid mitt ordval av mannen; förtvivlad.
För det är just där så många människor befinner sig i dagens samhälle. Människor matas med de mest makabra detaljer i sociala medier, tidningar och TV. Min mamma brukade säga att hon inte orkade läsa tidningen till sist. För det var bara ”elände, elände och åter elände”.
Våldtäkter, gruppvåldtäkter, misshandelsfall, rån, överfall, bedrägerier mot äldre, dråp och mord. Listan kan göras lång. Sanningen är att vi lever i en extrem tidsålder. Där vårt folk systematiskt utsätts för brott. Med det i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför vissa individer tar till extrema metoder för att försvara och värna sig själva och vårt folk.
Problemet är att de som borde värna oss inte gör det. De flesta av världens ledare gör istället allt i sin makt för att bibehålla den här sortens samhällen. Trots glasklar statistik över att folk mår sämre, att samhällena blir allt mer otrygga och härjade, så fortsätter de att köra mot ruinens brant. Inte sällan påhejade av de korrupta mediehusen.
För de har en vision om ett mångkulturellt samhälle där alla lever sida vid sida. Där alla olikheter suddats ut så att vi till sist är en grå formbar massa av viljelösa får som med glädje och avsaknad av självbevarelsedrift låter oss drivas ned för branten.
Jag skulle vilja fråga journalisterna på Expressen och Aftonbladet om de någonsin reflekterat över hur det påverkar vårt folk att ideligen läsa om eländet som sker och som de understödjer. När det blivit en del av morgonrutinen att läsa de mest makabra detaljerna om hur en kvinna gruppvåldtagits. Eller när den stressade föräldern står med den lilla dottern som går i 1:a klass i matkön och försöker undvika att hon ska läsa de sjukaste löpsedlarna du kan tänka dig. När gamla Hulda på äldreboendet får syn på en tidning och med förfäran inser hur samhället faktiskt blivit de sista decennierna.
Vi måste fortsätta att reagera. Vi får aldrig vänja oss vid eller tolerera de sjuka övergrepp vårt folk utsätts för. Jag tänker på en text av Norrbottenbandet Raubtier där de sjunger om ”terroristernas terrorist”. För det är där vi är. Ju längre detta tillåts fortgå desto fler ”terrorister” kommer det att dyka upp som till slut inte ser någon annan utväg än att terrorisera terroristerna. Förtvivlade fäder, bröder och män som inte längre mäktar med.
Jag förstår dem, av hela mitt hjärta så förstår jag dem. Men för den sakens skull rättfärdigar jag det nödvändigtvis inte. Jag tror att många känner så. Att man kan förstå deras förtvivlan. Men jag är samtidigt övertygad om att vi istället måste ta till andra metoder. Vi behöver organisera oss och tillsammans som en stark och enad kraft kämpa emot och bilda opinion mot de verkliga förövarna i världen.
Hoppa till huvudinnehåll
