KOMMENTAR • Martin Saxlind kommenterar ”angiverilagen” och Karl Johanssons invändningar mot den.

Karl Johansson skrev tidigare i veckan en artikel om den så kallade angiverilagen.

Han lyfte en i viss mån säkert befogad oro för att offentliganställda nu som individuella arbetstagare kommer få lida för statens misslyckande med att upprätthålla sina egna lagar och regler kring invandring. Den föreslagna lagen kan säkert skapa en ökad arbetsbörda, stress och en mer konfliktfylld arbetsmiljö för somliga. Särskilt om personal anger illegala invandrare som staten sedan fortsätter att misslyckas med att utvisa. Dessa invandrare kan ju då komma att hämnas på de som angav dem.

Utan att ha samma erfarenhet av arbete inom skola, vård och omsorg som Johansson har, tycker jag dock att det principiellt sett är rätt att de som arbetar åt stat, kommun eller landsting är juridiskt tvingade att upprätthålla lag och ordning i viktiga frågor som denna. Åtminstone bör det finnas ett kollektivt och organisatoriskt ansvar här. En lärare ska kanske inte behöva gå runt och fråga elevernas föräldrar om pass, men det borde finnas någon person inom skolans administration som är ansvarig för att kolla upp att alla elever som går i skolan har laglig rätt att befinna sig i Sverige. När illegala sedan identifieras är det så klart polis eller andra personer med rätt kompetens som bör ta konflikten som kan uppstå när illegala ska exkluderas från välfärdsverksamhet som de ej har rätt att ta del av, precis som att det är sådan personal som sedermera ska se till att verkställa utvisningar av alla illegala invandrare.

Även i de fall där offentliganställda på individnivå kanske inte borde vara juridiskt tvingade att agera mot illegala invandrare tycker jag att de bör ha rätt att göra det. För bara idag, med Sveriges väldigt liberala invandringspolitik, finns det uppenbarligen väldigt många illegala invandrare som borde utvisas men som vi inte lyckas utvisa – och tänker vi oss ett Sverige med en mer aktiv återvandringspolitik, då är det ännu fler invandrare som svenskar måste hjälpas åt att identifiera och utvisa. Vi måste här komma ihåg att det finns väldigt många PK-svenskar och etnocentriska invandrare inom offentlig sektor som vill fortsätta att underminera Sveriges demografi genom att hjälpa illegala invandrare att bita sig fast i vårt land. Deras aktiviteter måste få vägas upp av andra kollegor som är motiverade att verka för att fler illegala invandrare ska kunna utvisas.

En positiv bieffekt av saker som ”angiverilagen” kan dessutom bli att kulturmarxister och främlingar tvingas eller skräms bort från jobb inom offentlig sektor. För det är de som har präglat dessa verksamheter och gjort att illegala riskfritt kan belasta vår välfärd istället för att bli utvisade som de borde bli.

En radikal omställning av invandringspolitiken kräver radikala förändringar både uppifrån via lagstiftning och beslut från myndigheter samt nedifrån från alla enskilda svenskar som tillsammans utgör det mänskliga fundamentet för vårt samhälle. Tänker vi oss ett riktigt idealt samhälle där svenska staten styrs av en nationellt sinnad regering som verkligen vill stoppa folkutbytet, så kommer det ha krävts mycket arbete för att nå dit och sedan ännu mer arbete för att verkställa den nödvändiga massutvandringen. Det kommer krävas att svenskar både enskilt och gemensamt står upp för att många främlingar som vill bo kvar i vårt land ändå ska utvisas mot deras vilja. Det här kommer inte bara skapa ”dålig stämning” utan konflikt och hård polarisering i vissa fall, och det är nödvändigt för att nå våra mål. Att redan nu skygga undan för dessa konflikter och säga att svenskar inte borde uppmuntras att hjälpa till att få illegala invandrare utvisade är att ge upp kampen.

Johansson hänvisar avslutningsvis till Covid-19 och att ifall staten får befogenhet att göra en viss sak inom vissa gränser kan den över tid flytta gränserna och göra samma sak i andra sammanhang där det inte var tänkt. Det här tycker jag är ett libertarianskt feltänk och många av sakerna som de mest högljudda konspirationsteoretikerna förutspådde att staten skulle göra efter Covid-19 har inte inträffat. Det är klart att stater och andra aktörer kan utnyttja kriser och att lagar kan omtolkas och expanderas, så att något som från början var rimligt till slut leder vidare till något helt orimligt. Problemet jag har med den här typen av tänk är att det är passiviserande, eftersom alla beslut och handlingar teoretiskt sett kan medföra någon negativ konsekvens längre fram. Jag tycker därför att man i sådana här situationer mer bör titta på uttalat mål och förväntade kortsiktiga konsekvenser – och där är angiverilagen något positivt i mina ögon. Om staten sedan i framtiden skulle börja kräva att personer inom det offentliga gör något som vore dåligt får man protestera mot det då, precis som att man får protestera mot till exempel vaccintvång först i de lägen där det faktiskt börjar dyka upp.

Politik handlar mer om vilka som styr och i vilken riktning samhället rör sig än om vilka ”principer” som på olika sätt ”etableras”. Detta då det i slutänden är människor som till exempel tolkar lagar och bestämmer vilken verksamhet som olika myndigheter ska prioritera. Många nationella har här ett för idealistiskt, teoretiskt och principfast/”autistiskt” tänk där man till exempel är emot statlig repression mot vänsterextremister för att man vet att samma typ av repression kan sättas in mot nationalister. Vänsterextremister är istället mer pragmatiska och realistiska i sitt tänk och uppmuntrar till statlig repression mot nationalister för att de förstår att i ett samhälle där staten förföljer nationella står staten mer på vänsterextremisternas sida och är upptagen med att förfölja vänsterns fiender, varför det är mindre sannolikt att vänsterextremister skulle bli förföljda i det läget. Omvänt bör vi från vårt håll förstå att när staten drar in bidrag för vänsterextremister eller inför lagar som angiverilagen (som vänsterextremister inte vill följa), så är det något positivt för oss även om staten fortfarande styrs av till oss fientliga krafter som förmodligen kommer göra många andra saker som vi inte stödjer.

Bara det faktum att den nya lagen blivit känd som ”angiverilagen”, på grund av ett vänsterliberalt mediedrev som etablerat det väldigt negativt klingande begreppet, visar att lagen förmodligen är något bra. I värsta fall är lagförslaget bara en svag provokation från regeringens sida. Precis som högern i USA verkar nämligen SD och Sveriges regering gilla att provocera den vänsterliberala eliten – vilket högerpartiernas väljare gillar att se – men sedan backar ändå högern från sina egna förslag efter att dessa utsatts för högljudd kritik från vänsterhåll. Jag är i alla fall mycket mer rädd för att vår regering bluffar om angiverilagen, för att göra alla invandringskritiker tillfälligt glada över något som sedan rinner ut i sanden, än vad jag är rädd för att lagen kommer införas och i framtiden expanderas till att inkludera någon form av angiveri som jag inte skulle vilja se.