FOLKHISTORIA • Våra förfäders iakttagelser hade stora variationer när det kom till trollens utseende och levnadssätt.

Det här är en kortare summering av Ebbe Schöns bok Troll och människa som publicerades första gången 1999. Boken är på 142 sidor och är väldigt lättläst. Ebbe Schön lägger fram idén om att folks tro på övernaturliga väsen troligen fanns redan vid jägaråldern, men menar att eftersom den har förts fram muntligt så fanns egentligen inga riktiga bevis skriftligt förrän på Medeltiden – och även då är det sporadiskt.

Mer information kommer vid häxprocesserna men det mesta av materialet kommer från 1850-talet till 1950-talet då man i allt större forskningssyfte intervjuade folket och skrev ned delar av deras trosuppfattning. Schön anser att synen på troll skiljer sig från sagovärlden och folksägnerna. Medan den förstnämnda är och anses som ren fantasi så tas den sistnämnda mer som en form av sanning.

Trollen beskrivs som mycket mer mänskliga i folksägnerna än i sagovärldens berättande. Sägnernas beskrivning av trollens drag och sätt att vara är mycket motstridiga. I en del så är de fula men i andra så är de otroligt vackra. De kan anses som givmilda, ibland är de det dock med baksluga intentioner medan de i andra fall besöker hushållet för att stjäla från människan. Däremot kan de vara väldigt givmilda om de frågar om lov att låna redskap, då kan den som lånat ut få ett stort tack för lånet i form av hantverk som människan inte kan utföra.

Vad som man genomgående verkar tro på är att trollen besitter övernaturliga krafter, både fysiskt och psykiskt. De har inga problem med att stjäla, trots deras ofta påstådda rikedomar. Kristendomen är en bra försäkring mot diverse otyg från trollen och man trodde även att Tor jagade trollen med sina blixtar i syfte att ha ihjäl dem. I intervjuer på 1900-talet så berättade folk att de inte längre trodde att troll fanns för att de allesammans hade fått smaka på blixten.

Sägnerna är lite olika i hela landet och ibland går de olika väsena ihop, ibland kanske troll benämns som jättar, bergsfolk eller andra väsen. Materialets omfattning är också olika på grund av att man var mer gedigen i vissa delar av landet. Denna tro fanns inte bara i Norden utan även i andra delar av Europa, även om det fanns lokala, regionala och kontinentala variationer. Som exempel kan jag nämna vittra som ibland användes istället för troll. Speciellt i de mer norra delarna av dåtidens Sverige.

Trollens utseende

Schön har delat upp sin bok i kapitel där han förklarar de olika relationerna folk trodde sig ha med trollen. I en del kapitel beskrivs trollens olika egenskaper. Då detta är en summering så tänker jag inte förhålla mig till bokens kapitelindelning utan mer efter en sammanhängande beskrivning. I textens början pratar jag om de ofta motsägelsefulla beskrivningarna av troll. Många tänker sig säkert troll som lortiga, sjabbiga och som har långa näsor, tänder och naglar.

I folktron kunde trollkvinnornas bröst beskrivas som så hängande att de var tvungna att slänga upp dem på varsin axel innan de kunde springa. För springa fort kunde de! Snabbare än hästar i vissa berättelser. Schön poängterar att trollen inte alls behöver vara sjabbiga utan tvärtom:

Troll är i regel listiga varelser, måna om att ge ett gott intryck och de uppenbarar sig sällan i ett frånstötande och simpelt skick för människorna. Det låter säkert överraskande men i det stora sägenmaterial som finns i våra folkminnesarkiv sägs ofta att trollen inte skiljer sig från människor på annat sätt än att de är mycket flottare och finare.

Sidan 36.

Det var viktigt att inte förnedra trollen, speciellt trollflickorna som kunde komma och dansa med de unga männen. Stack svansen fram och de hånades för det så straffade de personen kanske för hela livet. Var de varsamma istället och påtalade mera försiktigt att svansen stack fram genom antydningen såsom: ”Fröken har bestämt börjat tappa underkjolen”, då kunde de bli rikligt belönade för sin hövlighet. Att prata i metaforer var något som trollen uppskattade då de inte tålde vissa ord. ”Björn” kunde vara en stor hund, Gud Fader blir ”Den Store” – eftersom de inte tålde kristendomen. De gillade inte heller att någon sköt av skott i närheten av dem. Därför blev att skjuta istället ”kasta blåbär”, att läsa Guds ord blir istället att man ”tummar på det”. Därför valde trollen sina ord väl och pratade ofta i rim. ”I bottna berg var bra å bo, om det inte hade varit för prästens vita bjällerko”. Bjällerko betyder kyrkan i det här fallet.

Förmågan att förvandla sig

I mycket material framställs trollen med svans, men det är inte så de framställs i de flesta sägner i Sverige. Svans eller inte, trollen hade en stor förmåga att byta skepnader eller göra sig osynliga. Troll kunde förvandla sig till djur, trädstammar och stenstolpar men den förvandlingsform som var en av de mer populära var nystanet.

I en berättelse sägs det att en kyrkoskolkande dräng såg ett nystan som rullade på vägen. Han plockade upp det men helt plötsligt kom det flera troll ur nystanet som började binda honom genom att springa runt honom. Då drog drängen upp sin kniv av stål som trollen inte rådde på då stål motverkade trollens magi. Ett av trollen ropade då – ”hade du ej kniven hatt så skulle du vara vår inatt!” Efter den händelsen blev drängen from och gick till kyrkan varje söndag.

Häpnadsväckande förvandlingar eller upptäckter av troll finns i andra sägner. Under ett åskoväder tar en grupp människor skydd i en ängslada. En hund kom plötsligt in men träffades snabbt av blixten så att ingenting fanns kvar. Ett troll i hundskepnad! I en annan sägen står det:

. . . en bonde åkte från Simrishamn. En främling bad att få åka med och bonden vågade inte neka. Den okände ville stiga av vid Kolebrämsbacken, ty där vare han hemma. Han tillade: ”Hälsa Kisse Misse Måns ifrån Kisse Misse Maja, att nu är gamle bror Måns död i Hampahöja.” Bonden framförde hälsningen, fast han inte visste vem som skulle ha den. Då lyfte deras stora, svarta katt på huvudet och när bonden slutat skrek katten till ett gällt ”mjau”, for på huvudet genom fönstret och försvann.

Det finns flera sägner där människor blivit ombedda att framföra dödsbudskap av okända personer som skall sägas högt och inte direkt. Det var inte ovanligt att trollet som ofta arbetade med att stjäla någonting då tappade fattningen av dödsbudet, bröt sin osynlighet och sa någonting sorgset.

En annan stark tro var att trollen rövade bort nyfödda barn och ersatte dem med sina egna trollungar. Bortrövade barn eller människor kunde också få barn med trollen. För att skydda sig från att få trollungar (bortbytingar) i krubban så hade människor utvecklat en rad strategier. Troll är listiga men det finns vissa saker man kan göra som de helt enkelt inte förstår, alternativt att man bryter deras magi genom att placera ut olika föremål. I bryggkaret för öl så lade man skyddande föremål såsom: stål, sävenbom, Tibast, svavel eller döingeben.

Bramble: The Mountain King

För att slippa få sin nyfödda unge bortrövad så lade man psalmblad, sax, synål, stål, silversked, svavel och vitlök i vaggan. En sax var bra för att den kunde lätt också bli till ett korstecken, vilket gav extra skydd för den nyfödde som ännu inte fått kristerligt beskydd genom dopet. Man placerade även barnet på andra ställen än vaggan och vakade över det. Trollen kunde bara tänka sig att leta just i vaggan. Att placera sitt nyfödda barn på marken var inte bra, trots dop. En torparhustru hade lagt barnet sitt på marken för att det skulle sova, snart hörde hon barnskrik.

”Hustrun ville springa och taga upp barnet men inspektorn förbjöd det. Han hade nämligen sett att trollen varit där, tagit hennes barn och lagt dit ett av deras istället. Men nu måste de komma igen med det rätta. Hade däremot kvinnan givit trollbarnet di, så skulle hon nog vackert fått behålla ungen. Men efter den dagen förbjöd inspektorn arbetsfolket att taga spädbarn med sig ut på marken.” Schön skriver: ”Att ge trollbarnet di innebar alltså en magisk bekräftelse på bytet.”

En annan kvinna från Skåne såg att trollet rövade bort hennes barn och lade ett av deras. Då började hon elda under vaggan och trollen kom och bytte tillbaka. Det räckte ofta med att hota högt att döda barnet genom att till exempel lägga in det i bakugnen för att trollmor snabbt skulle banka på dörren för att kräva ett tillbakabyte.

Skulle man misstänka att man fått en bortbyting så kunde man göra häpnadsväckande uttalanden eller agera absurt för att avslöja trollet, precis som de avslöjade sig själva när de fick dödsbud. I ett exempel av många så kokar en kvinna gröt i ett äggskal och vispar med en trädkrona från skorstenens topp. Då utbrister bortbytingen (trollungen): ”Sju ekeskogar har jag sett växa opp och sju ekeskogar har jag sett ruttna ned men aldrig har jag sett en sådan stor visp till så liten gryta!” Trollungens försägande vittnar förövrigt om trollens höga ålder.

Det finns flera absurda matlagningsknep som att koka en hel gris eller hund, tillverka korv med kattskinn med hår eller att säga att man skall tillverka öl till konungen. Växer bortbytingen upp då är personen ofta bortom det ”normala” spektrumet av folket. Bortbytingar var fysiskt eller psykiskt handikappade men även ovanligt stora, starka eller små individer.

I samspelet mellan människor och troll så kunde trollen i sin tur råka illa ut av människor. En kulla från Dalarna blev medbjuden på trollbröllop. Inuti berget där trollen bodde fanns saker i silver. Snart började hon röra vid dessa med stål så att trollen förlorade sin magi över dessa föremål. ”Till slut var det bara en fin silversak kvar och då började trollgubben ynka sig men hur det var så tog hon kniven på den med och så fick hon med sig alltihop ur berget. Men kullan kunde ha råkat illa ut, det finns flera sägner om hur människor blivit ”bergtagna” av troll och fått leva resten av sina liv i berget.

De som man trodde hade blivit bergtagna kunde frigöras med hjälp av ringning i kyrkklockorna för att bryta magin. Därför bodde trollen ofta långt bort från kyrkorna, då fick man ta mindre portabla klockor till bergen och ringa i dem. Bergtagna kunde ibland gifta sig med trollen. I en historia förtäljer det sig att den mänskliga mannen plågade sin vackra hustru till trollkvinna med slag och öknamn. Tills den dag då mannen inte kan räta ut en hästsko. Då rätar trollkvinnan ut den med händerna. Mannen frågar då varför hon låtit honom behandla henne illa trots att hon är så stark? Han får då till svar: ”Min mor har lärt mig goda seder men det har inte din mor lärt dig.” Mannen förstår nu och blir genast snäll och äktenskapet blir lyckligt.

God sedlighet skyddar mot trollen

Just att hålla på goda, kristna seder och bruk var viktigt. Gjorde man inte detta så gynnades trollen eller så förlorade de beskyddande föremålen sin motståndskraft mot trollen. ”Va ger du dina barn att äta, di ä så tjocka å feta?” Trollet i Gastaberget svarade: ”Lördagsbakat bröd och söndagskärnat smör!” Samma är det med svordomar eller att man inte tvättar händerna, ofta har människor hört trollen skryta om att de på magisk väg kommer få hälften av brygden eller slakten om människorna försakar sedligheten. Det enda botemedlet är att följa sederna och hygienen.

Eftersom trollen stjäl så mycket är de också rika och när människor försöker gräva upp trollens skatter så gäller det att inte yppa ett enda ord. Misslyckas man så går skatten ned i jorden igen, trots att du kan se den. För att få människorna att försäga sig använder trollen magi som skapar illusioner av att byn står i lågor och om någon kommenterar det så skyddar magin skatten.

Att få djur från trollen var oftast bra, de gav mer av allting och de som hjälpt troll i trångmål kunde bli belönade med sådana. Även om kristna seder och bruk skyddade bra mot trollen så levde tron på Tor-åskguden ända in på 1900-talet.

Om åskan slog ned i ett berg fanns det folk som sa: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget men nu vet vi!” […] Man hittade också föremål i jorden som vittnade om Tors existens. Det var yxor och klubbor av sten. Att detta var ting från stenåldern visste man inte. Istället trodde man att det var Tors kastvapen. Fynden kallade man för Torsviggar, Torkilar, åskviggar och så vidare. [...] Tors kastvapen var utmärkta skydd mot det onda i alla dess former. Som avvärjande symbol var de i stort sett likvärdiga med det kristna korset och mycket ofta använda.

Sida 133

I folktron trodde man alltså inte att Tor bara använde en hammare, den som hade en Torsvigg kunde fästa den på ladugården som skydd mot troll och andra väsen. Alla djur blev då också starkare, de användes även som medicin till sjuka djur och mot åskan själv.

Avslut

Få tror på tomtar, troll eller andra nordiska sagoväsen. Folktron finns dock kvar i form av namn på vissa platser eller orter såsom Trollsjön, Trollhättan, Trollskogen, Trollbacken och så vidare. Trollen fanns i hela samhället, även i havet och en fiskare på 1900-talet kunde fortfarande anmärka att det var troll i båten när han inte fick upp fisk och började därför elda på båten för att få bort dem. Även uttryck har levt kvar, ord som bortbyting har jag hört och utseende med okammat hår anmärks som att man var en ”trollunge”. Uttryck som ”nu är det troll i maskineriet” och ”rik som ett troll” finns till exempel kvar. Även de talrika illustrationerna från John Bauer hjälper till att utveckla trollen från sägnerna in i barnsagornas värld.

Jag gissar dock på att det arvet kommer att försvinna ännu mer nu när Sverige skall anpassas efter den utomeuropeiska invandringen. Då kan man nämligen inte bevara kultur och historia som bara tillhör en folkgrupp.