FANTASY • Gust Johnson förklarar vad norsk fantasyfilm är för något och erbjuder även tips på fem filmer.

Danmark har sina kriminalare (filmer och serier) och Sverige har sina – ja, jag vet inte – komedier? Men den skandinaviska filmligan toppas helt klart av Norge och dess fantasyfilmer.

I mainstream-media talar man väldigt lite om det norska filmundret, trots att det i över ett decennium nu släppts ganska många norska fantasyfilmer som håller god kvalitet och nått stor framgång i vårt västra grannland (vissa av filmerna har fler bio-tittare än Hollywoods blockbuster-filmer). Det är inte helt svårt att förstå oviljan att ge denna genre den uppskattning den förtjänar. De norska fantasyfilmerna – liksom fantasyfilmer överlag som hämtar inspiration från våra egna rötter (se: Sagan om ringen) – är helt enkelt potentiellt farliga för de med folkutbytesagenda.

Rötter i de norska folksagorna

Norges fall är lite unikt, för där måste makteliten anpassa sig efter en nationalidentitet som inte skiljer sig nämnvärt från vad vi kan hitta i texterna hos exempelvis Ultima Thule i Sverige. Den norska nationalism som hittar sin inspiration i folksagorna och i våra förfäders myter är inte lika politiskt inkorrekt som i exempelvis Sverige eftersom den delvis är en motreaktion mot att man tidigare i historien levt i skuggan av Danmark eller spelat andrafiol under Sverige. Dessutom återskapades den norska nationalidentiteten av framstående konstnärer som inte bara är Norges viktigaste utan som också är kända över hela världen.

När Norge på 1800-talet ville återskapa den norska nationalidentiteten fick folksagorna, sammanställda av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe, i Norske folkeeventyr, en mycket stor roll. Folksagorna inspirerade dramatiker som Henrik Ibsen vars främsta verk, Peer Gynt, innehåller många inslag av folktro med troll, huldror, vättar, häxor, tomtar och Askeladden. Från detta verk fick vi sedermera bland annat Edvard Griegs I Bergakungens sal och vid målarduken ställde sig Theodor Kittelsen och målade sagoväsen. De norska folksagorna kom för övrigt att få spridning även till Sverige tack vare John Bauers och Carl Larssons målningar.

Det är ur denna mylla som genren norsk fantasy funnit inspiration. Från det ursprungliga, från en nordisk naturdyrkan, från förfäderna och de sagor som i vissa fall är tusentals år gamla.

Varför norsk fantasyfilm är bättre än Hollywoods dito

Att filmerna hämtar sin inspiration från de norska folksagorna – som även är våra – är ett av de bästa argumentet för att hellre titta på dessa filmer än på Hollywoods försök att profitera på och pervertera våra andra germanska folksagor. Det fanns en tid då Walt Disney gjorde bröderna Grimms folksagor värdiga, men den tiden är sedan länge förbi nu när judar styr över Disney.

Kravet på ”inkludering” – vilket i Hollywoods värld innebär att svärta ned vita hjältar i en masse men aldrig låta en vit skådespelare spela en svart karaktär – verkar norsk fantasyfilm inte bry sig så mycket om. Den etniska sammansättningen hos skådespelarrna är nämligen i allra högsta grad norsk. Det finns några mindre undantag, som i exempelvis filmen Troll, men den utspelar sig också i modern tid. Det som ändå är positivt är att det är betydligt fler vita i filmerna än vad det är i övriga samhället, att huvudkaraktärerna är vita och att man inte tycks ha petat alls i de filmer som är historiska. Dessutom ingen rasblandning eller hbtqp-personer vad jag har kunnat finna. En sak som däremot finns är feminism. I de flesta filmer är den inte provocerande, men i en av filmerna är den så utpräglad att den i alla för mig förstör filmen (mer om det senare).

Många av filmerna kretsar kring troll, vilket kanske kan låta lite uttjatat. Detta beror på att troll är en stor del av den norska (och isländska) folktron till skillnad från kanske i Sverige där myterna är mer gudacentrerade (Oden, Tor och Frej sägs ha haft sin hemvist i vad som idag är Sverige). Men trots att många filmer kretsar kring troll känns varje berättelse unik och fräsch. Ibland tar regissörer och manusförfattare också modiga beslut vilket gör att filmerna inte blir helt förutsägbara.

Och ett sista argument för varför dessa filmer är bättre än många Hollywood-produktioner är hur de byggs upp. Trots att drakar, troll och varulvar kan tyckas overkliga så känns filmerna på andra sätt realistiska, vilket gör att man som tittare kan tro på det. Det är inga människor som dubbelvoltar när de gör sina attacker, hanterar vapen som ingen annan kan eller hittar någon sorts magisk kraft från tomma intet. Det är inte explosioner hela tiden utan istället får filmerna andas och karaktärerna reflektera över den situation de är i. Människorna som hamnar i dessa prekära situationer är ofta vanliga, rent av fumliga. De flyr oftast och löser först problemen när de lär sig att samarbeta och, framförallt, tvingas gå till källorna för att lösa den fara man står inför. Även monstren kan ha mänskliga drag vilket gör att det inte alltid är glasklart vem som är ond eller god. Man tvingas lära sig förstå monstrens (= naturens) perspektiv vilket gör att man ofta lär sig sympatisera med dem.

Så med allt detta sagt rekommenderar jag att du tittar på norska fantasyfilmer antingen själv eller om med dina barn. De är spännande, välgjorda och förklarar på ett bra sätt våra förfäders tro samtidigt som de uppvisar en respekt för naturen. Nedan följer fem tips:

Trolljegeren (2010)

Trolljegeren brukar kallas för mockumentär eller fantasykomedi, men humorn är ganska subtil och många av scenerna ger snarare kalla kårar. Filmen är gjord i samma anda som Blairwitch Project och kan vara värd att titta på för vuxna och äldre barn, men kanske inte de allra små.

I filmen får vi följa tre filmstudenter som följer med en trolljägare i skogen för att undersöka förmodade björnspår, men som visar sig vara något helt annat. Filmen är kanske mer skräck än fantasy, men visst finns det ögonblick även för den vetgirige där vi får lära oss lite mer om troll och jättar, liksom De tre bockarna Bruse (som också är en del av de norska folksagorna).

En av studenterna är muslim, vilket såklart drar ner betyget, men där poängen tydligen ska vara att se om trollen visar sig vara lika hatiska mot muslimer som mot kristna. Helt okej film ändå, även om jag redan sett Blairwitch Project och att Jens Stoltenberg kom in och förstörde den i slutet.

Betyg: 3 av 5

Askeladden (2017)

Desto bättre betyg får filmen Askeladden, som av obegripliga skäl har titeln Bergakungen på svenska. Filmen handlar om Askeladden och Bergakungen är bara är ett hinder på Askeladdens resa som omfattar många faror och till stor del handlar om hans personliga resa.

Askeladden är en intressant historia i sig – väl värd att berätta här på Nordfront i framtiden. Berättelserna om Askeladden (sammanställda genom Asbjørnsen och Moe) är minst vikingatida och har direkta spår till Askungen vad gäller både namn och berättelse. Bondpojken Askeladden är inte bara är lägst i rang i sin syskonskara utan är också något av ett otyg, precis som Askungen för sina styvsystrar. Men som vi vet genom Askungen så överträffar hon alla – så gör också Askeladden. En annan intressant sak är att sagan är kopplad till den i Eddan omskrivna drottningen Aslög, dotter till Sigurd Fafnersbane och Brynhild och senare maka till Ragnar Lodbrok. Vid ett tillfälle måste Aslög bära smutsiga och trasiga kläder för att dölja sitt nobla ursprung, men hon råkar avslöja sig när hon badar naken och hennes skönhet uppenbaras.

Askeladden i filmen handlar om en bondpojk som är en drömmare med tummen mitt i handen, något som väcker brödernas vrede när de försöker hålla gården vid liv och han inte bidrar. Men när prinsessan Kristin blir kidnappad av Dovregubben, och bröderna hamnar på en resa för att befria henne, visar sig Askeladden väldigt kapabel. Utan att spoila allt för mycket så blir bröderna erbjudna förhäxade äpplen av tre huldror, vilket är en referens till Snövit. Jag är inte tillräckligt beläst i Askeladdens alla historier för att veta om detta är ett tema även i Askeladdens många berättelser från folksagorna eller om man lånat det från bröderna Grimm. Scenen påminner för övrigt om Odyssén där Odysseus band fast sig på masten i sin båt för att kunna motstå sirenerna, men det är nog ett rätt vanligt tema inom indo-europeiska myter.

I Filmen stöter Askeladden och hans två bröder på många faror från såväl sagoväsen som människor. Filmen handlar annars om att Askeladden måste visa sig värdig.

Filmen är ganska lättsam och emellanåt lite smårolig. Det är en film som verkar ha fått bäst betyg och mest biopublik i Norge. 2019 kom en uppföljare – Askeladden – i Soria Moria slott – som jag tyvärr inte sett ännu.

Betyg: 4 av 5

Vikingulven (2022)

Efter att ha läst Daniel Olofssons recension så tittade jag själv på filmen. Jag håller helt med om att filmen byggs upp på ett bra sätt och ger ett nytt grepp om varulven och i tillägg till det kan väl nämnas att regissören gör en del modiga val som gör den extra sevärd.

Men det görs också en del dåliga val och jag vill passa på att varna för feminismen i filmen, som är extrem och gjorde det svårt att följa med i handlingen.

Jag har inte nödvändigtvis problem med en och annan kvinna som är stark inom manliga områden – de har alltid funnits och kommer alltid finnas och sådana som Hannah Reitsch har vår respekt. Men det blir störtlöjligt och provocerande när det är en poliskvinna som är i stort sett den enda som är handlingskraftig, vågar sig fram och får ta alla konflikter medan alla polismän och förment hårdhudade jägare hukar sig, darrar som asplöv eller till och med gråter. Hur poliskvinnor agerar under pressade situationer vet vi ju från Sverige (här och här) och jag har varken tid eller lust att lyssna på någon som försöker inbilla mig att kvinnor har mer testosteron i kroppen än män.

Det där drar definitivt ner betyget ett eller två snäpp, men jag vill ändå ha med filmen som ett tips och tänker dessutom vara snäll i min betygsättning. Vikingulven är i övrigt en bra film och är man medveten om feminismen och har förmåga att att se förbi det så är den värd att se. Du bör dock inte pracka på någon annan filmen utan att först varna dem för de kvinno- och mansfientliga åsikter som framförs.

Betyg: 3 av 5

Troll (2022)

Denna film har jag själv skrivit om i dagarna, så även här tänkte jag hålla mig kortfattad om själva filmen och istället hänvisa till recensionen. Filmen utspelar sig i modern tid där Dovregubben vaknar till och är jävligt förbannad. Kommer man kunna rädda Norge från en katastrof och ställa allt tillrätta?

Filmen är välgjord och spännande och ställer naturen mot vetenskapen liksom belyser familjens betydelse. Ett stort plus är att vi får lära oss ganska mycket om mytologin.

Betyg: 4 av 5

Gåten Ragnarok (2013)

Gåten Ragnarok är enligt mig den bästa filmen som gjorts inom norsk fantasy. Ett spännnade Indiana Jones-liknande äventyr med goda visuella effekter där vi får följa arkeologen Sigurd och hans barn på en resa till Ingenmansland vid norsk-ryska gränsen där man söker efter platsen ”Odens öga” där ingen varit på evigheter. Målet är att lösa gåtan med Ragnarök och jordens undergång, men istället för att hitta enbart kvarlämningar stöter man på den fara som de vikingatida överlevarna varnade för.

Noterbart är att svenska Sofia Helin (Arn, Utvandrarna m.m.) spelar en av rollerna, men bäst roll görs nog av Pål Sverre Hagen som Sigurd. I filmen måste han rädda sin familj – i dubbel bemärkelse.

Även i denna film får man en bra inblick i hur våra förfäder levde och föreställde sig världen. En perfekt film att se själv eller med barnen.

Betyg: 5 av 5